Plura Jonsson

Intervju: Plura Jonsson, Eldkvarn-sångare och författare.
När: 4 november 2008, 10.38–11.36.
Var: Vid köksbordet hemma hos Plura på Kungsholmen.
Sinnesstämning: Tillmötesgående, lätt förkyld, röksugen.

Var har du dina guldskivor?

– De är väl i källaren. Eller vänta, det kanske hänger någon inne i vardagsrummet? Jag har faktiskt inte så många, kanske två.

Och jag som trodde du hade hur många som helst efter Eldkvarns framgångsrika åttiotal.

– När vi sålde som mest var gränsen för guldskiva femtiotusen. Väldigt många av våra plattor sålde fyrtiosju-, fyrtioåtta- eller fyrtioniotusen. Tyvärr.

Var det surt?

– Jag tänkte inte så mycket på det då. Nu hade det varit kul att ha fler. Under de åren tänkte jag inte så mycket på vad som hände. Det var mest svisch, full fart.

Två böcker [vårens självbiografi »Resa genom ensamheten« och höstens Eldkvarn-bok »Texter och historier från den stora landsvägen«], nya plattan »Hunger Hotell« och som vanligt en massa spelningar. Hur kommer det sig att 2008 blev ett sådant intensivt Plura-år?

–Det är väl så att nä rman kommer in i en kreativ period orkar man hur mycket som helst. Vi började med boken i höstas samtidigt som vi höll på att jobba med en samlingsbox. Men vi fick in så mycket material till boxen, inspelningar som hade varit försvunna och folk som hörde av sig som spelat in oss redan på sextiotalet långt innan vi blev Eldkvarn. Boxen blev för stor, plus att vi märkte att den bildmässigt krockade för mycket med boken. Så då skippade vi boxen, och i stället åkte jag till Sydkoster och skrev nya låtar.

»Hunger Hotell« är en fantastisk platta. Bättre än förra skivan »Svart blogg«, och då gillade jag ändå den.

– Vad kul, det är första recensionen jag får. Skivan är ju annorlunda. Även om jag hade gjort »Svart blogg 2« och den hade blivit bra så hade det inte känts rätt.

Hur resonerade ni inför inspelningen?

– Jari [Haapalainen, producent] framförde teorin att jag skulle skriva korta låtar. »Du ber fel person om korta låtar«, sa jag. »Ja, men förr skrev du ju det«. »Ja, men det var förr.« Men sedan såg jag det som en utmaning. Jag började skriva och stryka så nästan alla låtar hamnade runt tre minuter.

När började du skriva långt?

– Jag kommer mycket väl ihåg vad det var som gjorde att jag fastnade. Jag hörde »Brownsville Girl« med Bob Dylan och blev helt jävla fascinerad. Att det gick att skriva en sådan historia. Så ville jag också göra. Då började jag göra långa låtar till »Himmelska dagar« [1987].

Vad är svårast att skriva, långa eller korta låtar?

– Nu har jag blivit lite av en expert på långa. Det svåra är att få in text i en kort låt. Speciellt om du vill få in ett specifikt ord. Jag ville till exempel få in ordet »positivhalare« i låten »Hunger Hotell«, men det gick bara inte. Hade det varit »Blues för Bodil Malmsten« hade det inte varit något problem.

Vilket är det konstigaste ord du fått in i en låt?

– Äh, det kommer jag inte på. Men det blir oftast väldigt bra om det kommer spontant.

Genom åren har du ofta åkt ut till öar för att skriva musik. Varför?

– Hm, ja, det har blivit så. Blidö, Hasselö, Sydkoster… Jag gillar att vara i naturen, att skriva på förmiddagen och fiska på eftermiddagen. När farsan dog fick jag mer kontakt med min halvbror, och han hade hus på Sydkoster. Jag började låna huset 1998, och sedan dess har det blivit åtskilliga vändor dit, jag kan nästan åka dit i sömnen.

Går det att säga vilka förutsättningar du behöver för att kunna skriva?

– Nä. Det verkar som kreativiteten kommer i perioder. Plötsligt säger det pang och man får ur sig en massa grejer snabbt.

Som de senaste tre plattorna med Jari?

– Ja. Men vad är det Tom Petty-producenten Jimmy Iovine säger? [pekar på DVD-dokumentären »Runnin’ Down a Dream«, som ligger på köksbordet] »När man har gjort tre plattor med samma producent ska man skjuta producenten.«

Så Jari ligger illa till?

– Jari ligger jävligt illa till. [skratt]

Fanns det en punkt när du »hittade hem« musikaliskt?

– Jag är ingen teoretiker, jag kommer inte från den miljön. Jag har i stort sett bara gjort saker. Men visst finns det vissa punkter. När jag skrev låtarna till »Pojkar, pojkar, pojkar« [1979] började jag tänka mer professionellt, tänka på hur låtar påverkar folk. Att man har en medvetet smart refräng som folk skulle kunna sjunga med i. Kortare låtar med refränger som folk skulle kunna ta till sig.

I självbiografin skriver du om att du som liten fick inspiration av att höra fiskpriserna i radio?

– Det var en så fascinerande grej. Radio var så dominerande då, nu är det smått otroligt att man satt och lyssnade på »torsk: sjuttio öre, makrill: fyra öre…«.

Vilken person har betytt mest för din musikaliska utveckling?

– Bob Dylan är uppenbar. När han har gjort något bra har jag försökt göra likadant. Så har det alltid varit. När han gjorde »Time Out of Mind« skulle vi göra »Limbo« [1999] med Peter LeMarc. Vi läste allt om hur Dylan hade spelat in plattan, vilka mikrofoner de använde, »jaha, de hade två trummisar, det ska vi också ha«. Så jag kommer inte ifrån Dylan.

Eldkvarn gör enligt media väldigt ofta comebacker.

– »Eldkvarn brinner igen« har man ju läst några gånger…

Känns det för dig som att ni håller på och gör comeback med jämna mellanrum?

– Nä, vi har spelat ihop mer eller mindre konstant. Vi hade en period innan vi gjorde »Sånger från Nedergården« [1994] då vi tog semester från varandra i ett halvår. Det är det längsta uppehållet sedan starten, och det var absolut ingen bra idé.

Varför då?

– Efter det hade vi turnépremiär på Gino i Stockholm och jag var så jäkla nervös. De tre första låtarna var som ett töcken och jag sjöng fel hela tiden. Våra två körtjejer bara asgarvade åt mig. Efter det sa jag »aldrig mer ett sådant brejk«.

Tröttnar du aldrig på att vara Eldkvarns sångare?

– Nej, jag tycker att de senaste åren… Det gäller att veta vad man håller på med, annars blir det inget kul. När man gör en skiva eller turné måste man ha inställningen att det här ska bli det bästa vi någonsin gjort. Det gäller att ha idiotisk tro på att man kan göra det, hela tiden.

Men har ni ärligt talat den inställningen till plattor ni gör i dag?

– Absolut, annars skulle inte jag göra några fler skivor. Vi vet ju vad som händer när man tappar fokus. När det är roligare att dricka sprit, ta kokain eller köpa nya persienner. Då sjunker hela skutan. Det finns ingen charm att se en full femtiotreåring på scen. Vi vet att det bara finns ett läge som gäller, att göra sitt yttersta och sedan lite till. Att ingenting tas för givet, inget lämnas åt slumpen. Sedan finns ju vissa ekonomiska förutsättningar. Vi har helt enkelt inte råd att göra en ballare scenshow än Kent.

Ni har spelat in de senaste plattorna snabbt.

– Det finns mindre budgetar för skivor i dag, men det passar mig. Både vi och Jari har ju gjort så många skivor, så bestämmer man sig och lägger upp en vision, då går det snabbt. Vi skulle ha kunnat spela in den här plattan ännu fortare, tror jag. Den hade inte blivit sämre för det.

När ni var som störst i slutet av åttiotalet var du bara en konstig gubbe i hög hatt för mig. Jag tycker att ni de senaste åren hittat fram till er bästa period. Sedan har ni förstås andra generationer av fans som gillar andra tidsepoker med Eldkvarn. Hur känns det att så många följt er så länge?

– I och med »Atlantis« [2005] började det dyka upp många äldre damer i publiken. Vi brukar säga att vi inte spelar gubbrock utan gummrock.

Varför började tanterna komma?

– Jag vet inte, kanske för att vi var med i »Nyhetsmorgon« i TV4 med Lasse Bengtsson och de tyckte att Plura verkade vara en trevlig kille. Eller så var det boken, kanske. Eller när jag var med i »Meny« i P1 som kock. Man breddar sig. Det har blivit en äldre publik. Kanske för att vi spelar konserter som börjar klockan åtta.

Då har inte tanterna gått och lagt sig än.

– Vi har inte gått och lagt oss! Vi försöker undvika nattspelningar nu för tiden, det orkar vi inte längre. Efter midnatt stumnar jag.

En annan anledning kan vara att du i dina låtar känns bekväm i din egen ålder. Musikaliskt har ni åldrats väldigt snyggt.

– Mycket av det är Jaris förtjänst.

Vad har han bidragit med?

– Att se möjligheten med Eldkvarn. Det är så lätt att själva köra fast. När vi gjorde »Atlantis« hade han en teori jag inte riktigt förstod om att montera ner Eldkvarns sound. Han kom släpande på ett trasigt trumset från ett grovsoprum som han ville att Werner [Modiggård, Eldkvarns trummis] skulle spela på. Jag sa att det kommer Werner aldrig gå med på. De lät ju apa, trummorna. Men Jari är så jävla envis, han lyckades övertala Werner. »De låter skit, men prova!« Nu tror jag inte Werner tyckte det lät bra i alla fall.

Du skriver väldigt öppet i din självbiografi om åren på åttiotalet då du höll på med massa droger. Reflekterade du någonsin då vad du höll på med?

– Första halvan av åttiotalet bara försvann. Först senare, när jag åkte i väg till Hasselö i några månader för mig själv, funderade jag över vad jag skulle göra, om Eldkvarn skulle fortsätta.

Vad var alternativet?

– Att lägga av och börja jobba med något annat, antar jag. Men efter någon månad började jag skriva låtar igen, som senare blev »Utanför lagen« [1986]. Jag hade egentligen aldrig något alternativ. De låtarna var plötsligt mer personliga och handlade om min barndom och uppväxt, »Landsortsgrabb«, alla de låtarna.

Som låtskrivare måste det varit en stor omställning.

– Ja, det var fantastiskt. Som att hitta en ny guldåder och bara börja gräva.

Hjälpte drogerna dig någonsin musikaliskt?

– Nej, det blev sämre. Det finns väl undantag som Hemingway. Och Jan Guillou, som tydligen dricker tolv centiliter alkohol varje gång han ska skriva. Men börjar du med kokain tar det över och du tappar fokus. Det råder ingen som helst tvekan om att droger förstör ditt liv. För mig var det ingen fördel, men det är klart att det var en erfarenhet.

Hade du kunnat skriva boken för femton år sedan?

– Nej, mycket på grund av att mina föräldrar levde då. Jag ville inte såra dem eller göra dem ledsna. De skulle vara otroligt stolta i dag, när jag kan kalla mig författare med bokkontrakt.

Mer stolta än över dina skivframgångar?

– Ja, jag tror det. Framför allt mamma. De trodde först aldrig att jag skulle bli något. Men sedan började det gå bra, och pappa var väldigt intresserad och följde vår karriär. Han gick till biblioteket så han kunde läsa lokaltidningar från hela landet. »Det gick inte så bra i Luleå, hörru?«

Jag har hört att du på den tiden var ganska tillbakadragen. Är du det fortfarande?

– Då var jag det, men det har ändrats. Jag har växt upp väldigt långsamt, blev vuxen först i femtioårsåldern. Jag har alltid varit blyg. Folk frågade om det inte var jobbigt att fylla femtio, men jag tyckte tvärtom att det var skönt. Det har varit väldigt bra för mig på alla plan. För jag vet vad jag kan, vad jag gjort och jag är inte rädd för vad andra tycker. Så det är skönt att växa upp.

Vissa grejer återkommer ofta i Eldkvarns värld. Det är väldigt många tåg…

– Mmm…

… väldigt många änglar…

– Ja, ja, just det.

… mycket alkohol och ett band på väg.

– O ja. När jag hade skrivit färdigt låtarna till »Svart blogg« märkte jag att det fanimej var alkohol med i varje låt. Och sedan kom Carla med sitt bidrag, »Ett litet finger sprit«! Att man är på väg och reser är inte så konstigt, jag har varit ute på vägarna i Sverige i hela mitt liv. Sprit är också naturligt för det slänger de efter en i det här yrket.

Är du rastlös?

– Ja, jag har svårt att sitta still. I och för sig sitter jag still på en ö och skriver låtar. Jag gillar att resa, men kan inte ligga på en badstrand och sola. Jag måste hitta på grejer hela tiden. När man kommer upp i min ålder smyger det hela tiden in att snart är det slut. Jag vill ju hinna med en massa saker.

Känner du att det finns en yngre generation svenska musiker som du inspirerat?

– Den ende som sagt något är Håkan Hellström. Kanske att även Anders [Wendin] tillstår det ibland. Det hade varit kul om det var så, det är lite den missionen jag haft. Att det jag håller på med ska generera någon slags musikkultur som kanske inte funnits tidigare i det här landet.

Hur menar du?

– På sextiotalet dök det upp popband som Shanes och Mascots där det liksom aldrig var meningen att det skulle hålla mer än några år. Efter det skaffade de riktiga jobb. Redan ett par år efter att vi började med Eldkvarn var journalisterna på oss om att vi var gubbar och »är det inte dags att lägga av?«. Det fanns ingen kultur att man kunde spela musik och utvecklas. Det är en jäkla tur att Dylan inte föddes i Sverige.

När hörde du senast att ni borde lägga av?

– Det var nog tio år sedan folk slutade skriva det. Sedan gav de väl upp. ■

RÖSTER OM PLURA OCH ELDKVARN

Text: Pierre Hellqvist

Anders Wendin/Moneybrother

Du sjunger Eldkvarns »Fulla för kärlekens skull« live numera. Vad fick dig att plocka upp just den låten?

– När jag hörde den för första gången slog det mig att texten var gjord för att sjungas. En text som man kan tugga och spotta ut lite som [Bellmans] »Glimrande nymf«. Det är så många stämningar i den så det blir som en hel musikal. Sen, när jag väl lärt mig alla trettiotvå verser, hade det varit dumt att inte sjunga den vid mer än ett tillfälle.

Vad gör Plura Jonsson unik som låtskrivare?

– Tja, som låtskrivare är han väl egentligen inte unik. Men som textförfattare. Det är bara att lyfta på hatten. När det är som bäst känns det ju som att han har ett rör direkt upp till himlen. Orden bara rusar fram. Och, man behöver inte vara unik som låtskrivare för att skriva grymma låtar. I should know.

Håkan Hellström

Hur skulle du beskriva Plura som person?

– Plura är väldigt fin. Man märker att han är från landsbygden, väldigt jordnära och enkel. Inte det minsta stockholmssmart, om du förstår. Man behöver inte anstränga sig när man umgås med honom, allt är bara lugnt och skönt.

Ditt första minne av Eldkvarn?

– När de gjorde Cirkus Broadway-turnén. Det måste ha varit 1988, en fin sommarkväll. Vi satt och drack folköl hos Theodor Jensen på Södra vägen, ett stenkast från Heden där de spelade. Vi pratade om att gå men hade ju inga pengar – vi var bara sexton år. Men vi spelade deras platta »Kungarna från Broadway« och tog ut titellåten på gitarr.

– Ett annat minne är att jag stod i kön på Bengans för att få min »Pluralism«-LP signerad. Mina föräldrar hade inte CD-spelare utan bara vinyl, så när jag kom fram sa Plura: »Ah, du är som jag, äntligen en vinyl!« Jag vågade knappt säga något, tog bara 4:ans spårvagn hem genom Majorna och spelade sönder skivan.