Den sista svetslågan av sanning

torsdag, 27 juli, 2023, 15:22

Hårdare än någon annan fick Sinead O’Connor, själva antitesen till diplomat, uppleva baksidan med att bli ikon i realtid.

Att reaktionerna på Sinead O’Connors plötsliga men tyvärr inte helt oväntade bortgång blev så starka och så många har säkerligen flera förklaringar.

Hennes relativt unga ålder (femtiosex). Allt hon gjort och stått ut med. Hennes mångåriga kamp för att över huvud taget hålla ihop det och kunna existera. Hennes oförglömliga röst och vad hon åstadkom med den, hur hon kontrollerade den. Hennes låtar. Hennes patos. Hur musikbransch, musikmedia och, för all del, publiken kastade henne överbord för att hon… varit modig. Sistnämnda förstås tämligen obegripligt eftersom det som drog oss till henne var för att hennes röst, persona och olika statements i precis varenda sekund signalerade den svetslåga av sanning vi alla behövde men kanske aldrig kommer få igen.

Mycket har skrivits och kommer skrivas om riva sönder bilden på Påven-markeringen i Saturday Night Live hösten 1992 (i protest mot hans stillatigande och passivitet kring alla sexuella övergrepp inom den katolska kyrkan) och hur Sinead kort efteråt tvingades stå och ta emot smädelserna som den gubbreaktionära Bobfest-skocken i Madison Square Garden fullkomligen vräkte över henne, bara för att snart omfamnas av Kris Kristofferson och hans klassiska »don’t let the bastards get you down«-tröst och sedan omgruppera med en känsloladdad motattack i Bob Marleys »War«. Sinead uttryckte senare besvikelse över att hennes ungdomshjälte Bob Dylan, anledningen till att hon en gång i tiden hade börjat sjunga, undgick att själv komma ut och försvara henne.

Men redan innan allt det här hände, det som nånstans blev droppen som fick branschbägaren att rinna över vad gäller tålamodet med henne, stack Sinead ut hakan i alla möjliga sammanhang och befann sig ständigt i blåsväder. Det var en konflikt med homofoba komikern Andrew Dice Clay. Det var en konflikt med Frank Sinatra när han kritiserade (eller, han hotade henne: »For her sake, we’d better never meet«) hennes vägran att låta amerikanska nationalsången spelas i samband med sin konsert i New Jersey. Det var en konflikt med Prince, som av outgrundlig anledning aldrig var helt bekväm med hennes massivt framgångsrika version av »Nothing Compares 2 U« (följaktligen vägrade hans dödsbo ge sitt tillstånd för låten att höras i den SVT-aktuella dokumentären om henne), och hon delgav medierna somliga för kompositören mindre smickrande detaljer om hur han behandlat henne. Hon var obönhörlig i sina uttalanden om hur MTV, Grammy-kommittén, musikbranschen och särskilt USA behandlade svarta, och hon vägrade konsekvent att vika ner sig. I intervjuer hände det Sinead pekade ut vilka låtar och artister hon hatade mest för stunden. Så fort hon öppnade munnen kunde varenda karriärstrateg i världen skymta röken från ännu en bränd bro.

Det sista decenniet, när hennes mentala hälsa sviktade och hennes verklighet kantades av personliga tragedier, fortsatte Sinead att alltmer osammanhängande och stundom svårbegripligt att ge sig in i olika personliga vendettor – däribland med komikern Arsenio Hall som hon bland annat anklagade för att spetsat hennes drinkar och för att ha levererat droger till Prince, men också med människor som hon tidigare hade stått nära, exempelvis Kris Kristofferson som hon enligt egen uppgift haft en kortlivad affär med och upplevde sig utnyttjad av (hon raderade dock det inlägget).

Vad vi kan vara säkra på är att kontroverserna sakta men säkert falnar ur det kollektiva minnet men att musiken, rösten och auran av mod alltid kommer omge Sinead O’Connor, en artist och människa som hårdare än någon annan fick erfara baksidan med att bli ikon i realtid. En ikonstatus hon sedan förlorade på rekordtid men nu lär återfå postumt.

Annorlunda uttryckt: jag tror, även hoppas, att rätt många dras med dåligt samvete över hur en så stor och i alla bemärkelser viktig artist på så konstiga grunder i princip helt kom att tillintetgöras.

Känslosvallen som nu rullar in över sociala medier och tidningsspalter rör sig nog om en i senaste laget utsöndrad skuld. Från det utgör denna text inget undantag. ■

SINEAD x 15

Troy, live 1988