Centralstimulans och existentialism

Liv.e har gjort ett av årets mest förhäxande album. Nästa helg spelar hon på Way Out West.
Vi vet inte säkert att Liv.e är artisten som precis alla har väntat på.
Tydligt är emellertid att när hon vägrar vara den artist de flesta skulle vilja ha blir hon allt svårare att ignorera.
På 2020 års fullängdsdebut »Couldn’t Wait to Tell You« gjorde Dallas-dottern som egentligen heter Olivia Williams och numera huserar i Los Angeles rökelseinvirad, romantisk och småexcentrisk men mestadels mysig neosoul med viss skuld till Erykah Badu. Det lät fint och inte minst rösten ämnad för massorna.
Sedan dess har ett och annat hänt i den nu tjugofyraåriga artistens liv och med hennes artistiska ambitioner.
Du behöver knappast lyssna länge på årets album »Girl in the Half Pearl« för att inse att den signalerar något annat – något intensivare, något mörkare, något mer komplext och svårdefinierat – än föregångaren.
Skivan är ganska uppenbart resultatet av havererad tvåsamhet. Hjärtrytmen är upptrissad och ojämn. Soundet kallare och mindre inbjudande. Texterna uttrycker avstånd, integritet och besvikelse över att behöva bli utnyttjad i stället för älskad. Genrer och influenser krockar, luckras upp, flyter ihop, går snart inte urskilja från varandra, alldeles oavsett spelar inget sådant någon roll ändå för den som vill förändra musiken inifrån.
Även när tonerna drar åt det drömska, det jazziga eller det psykedeliska går aldrig intensiteten förlorad. »Girl in the Half Pearl« är en lika centralstimulerad som existentiell komma ner-skiva som kretsar kring kvinnlighet, kontroll, sorg, åtrå och överlevnad. Det är snarare stämningen, helheten och det återkommande, närmast bortdomnade drum’n’bass-temat som etsar sig fast än särskilt många specifika låtar, även om vredgade »Ghost« och den luftiga, sensuellt vaggande självständighetsförklaringen »Wild Animals« sticker ut. Rösten? Fortfarande fantastisk, även om Liv.e (uttalas »liv« utan e) ofta spelar ner den, förvrider eller filtrerar den, viskar.
På ett ställe sjunger hon:
I got my nose up in the air
I got my finger to the sky
I can smell them coming from everywhere
I can hear them from down the block
Liv.e vet hur hon får vår uppmärksamhet. Det intressanta blir vad hon framöver gör med den förmågan. Känslan du starkast bär med dig från »Girl in the Half Pearl« är att det är en artist som ta vilken väg som helst och som kan ta sin musik till ställen vi omöjligen kan förutse men icke desto mindre gärna fantisera om. ■
Liv.e spelar på Stay Out West-delen av Way Out West, närmare bestämt på Oceanen natten mellan fredag och lördag kl 00.45.
Relaterat
