Way Out West dag 3-rapport

LÖRDAGENS BÄSTA KONSERTER

Los Bitchos 

Vikten av att göra entré. Du kan smyga upp på scenen, stämma gitarren och försiktigt räkna in första låten. Eller så kan du dundra ut Belinda Carlisles »Heaven is a Place on Earth« i högtalarna och dansa in på scen. Los Bitchos väljer det sistnämnda och festen är i gång utan startsträcka. London-kvartettens mestadels instrumentala cumbia/texmex/salsa/disco/sambakompott är perfekt och oemotståndlig som sen eftermiddagsunderhållning på Höjden. Med inledningen i det som i folkmun (eller i alla fall bland inbitna Calexico-fans) kallas Güero Canelo-groovet fram till avslutande och närmast hysteriska versionen av »Tequila« är det fyrtiofem minuter ren och skär musikalisk glädje. 

Boygenius 

»We’re Viagraboygenius«. Efter Sam Fender och inte minst Viagra Boys maskulint bredbenta rockkolosser till konserter är det oerhört befriande att få ta del av den här trions stämsångsfyllda och innerligt personliga uttryck. Phoebe Bridgers, Julien Baker och Lucy Dacus är ju alla eminenta artister och låtskrivare i egen regi, men när de ställer sig på scen ihop adderas något ytterligare. Glädjen i att få göra det här tillsammans och kunna göra det som näst sista akt på en av de stora scenerna på en festival i lilla Sverige framför en salig och månghövdad publik är inget annat än rörande att ta del av. Och det låter fantastiskt rakt igenom. 

Håkan Hellström 

Jag förstår så klart hur förutsägbart och tråkigt detta är att läsa, men det här är helt enkelt på en annan nivå som konsertupplevelse. När andra akter på festivalen går upp på scen och framför sina låtar bjuds vi här på en drygt två timmar lång S-H-O-W som är gjord för arenor men som får en ny dimension framför en gigantisk och rusig festivalpublik som inte kunde bry sig mindre om det regn som till slut kommer. Under de två timmarna finns knappt en död sekund och det är svårt att sluta förundras över hur hemmasonen åter lyckas med konstycket att kombinera storslaget spektakel med det innerliga och djupt personliga. Att rabbla höjdpunkter känns nästan löjligt, men versionerna av »Kärlek är ett brev skickat tusen gånger« och »Nordhemsgatan leder rakt in i himlen« kommer jag bära med mig som en varm filt långt in i höstmörkret. 

ÖVRIGT 

I år blev det tydligare än någonsin att konceptet Way Out West är så svårslaget att själva artistbokningarna inte är avgörande för festivalens överlevnad. Bara själva upplevelsen på festivalområdet räcker långt. Efter att ha varit på plats alla dagar samtliga upplagor festivaliserar jag i år på ett nytt sätt –  i sällskap av min fjortonåriga dotter. Och: det känns hur naturligt som helst. Ett ytterst trivsamt sätt att åldras i sitt musikälskande.