The Hives

Att köra de tolv milen från Memphis, Tennessee, till Oxford, Mississippi, är att köra genom musikhistoria. Skyltarna utmed den inte alltid så väl efterhållna Interstate 55 pekar mot Jackson, dit Johnny Cash var på väg, och Clarksdale, där vitala delar av blueshistorien utspelade sig. Tar man av och snirklar sig in på mindre vägar hamnar man efter några mil i Tupelo, där Elvis Presley föddes.

Vill man utvidga begreppet rockhistoria ligger Lynchburg inte långt borta. Det är där som Jack Daniel’s whiskey tillverkas.

För att komma till Oxford tar man av i Batesville och hamnar sedan i en roadmovie från sjuttiotalet. Böljande fält, träsk, små diners utmed vägkanten, bilfirmor med linor av blåa och röda triangulära flaggor över parkeringsplatserna.

I den här delen av landet känns Amerika tämligen konstant. Lite sävligare, väldigt lantligt.

Att ett gäng skivnördar som The Hives lockats till de här trakterna för att spela in huvuddelen av det som ska bli »The Black and White Album« förvånar föga.

Oxford, emellertid, är en liten medelklassidyll av det slag som brukar beskrivas i amerikanska femtiotalsfilmer, en sådan stad man inte trodde fanns längre. Att promenera runt på gatorna kring det lilla torget Courthouse Square känns nästan som att befinna sig i »The Truman Show«. De låga röda tegelhusen med stora balkonger tycks närmast orörda av tidens tand. Klädbutikerna skyltar med sommarlätt, exklusivt kulturtantsmode och allt en ung man behöver för att odla den klockrena preppylooken. I ett hörn av torget ligger Square Books, en bokhandel i två våningar med stora avdelningar för både filosofi och poesi. Inte riktigt vad man väntar sig att hitta i en stad som är »lika stor som Avesta«, för att låna en jämförelse av The Hives alltiallo Joakim Tjelta.

Att Oxford är som det är beror på både arv och miljö. Miljön präglas till stor del av att University of Mississippi, eller Ole Miss som det kallas, ligger här. Det är hit de rikaste familjerna i Södern skickar sina barn. Fjortontusen studenter pluggar där, lika många som det finns bofasta i Oxford, och självklart sätter det stor prägel på staden.

– Studenterna är väldigt lätta att känna igen. Alla killar har likadana kläder och exakt samma frisyr, säger Howlin’ Pelle Almqvist.

Frisyren kallas för Jackson, det lär vara där den har sitt ursprung, och ser ut ungefär som om en hårig biffstek klistrats på hjässan.

– Och alla studenter kör bil, hur kort bit de än ska ta sig. Vi har med oss cyklar, för att försöka hålla formen lite. Men det anses tydligen väldigt udda. Varje gång man är ute och cyklar och det kommer studenter i en jeep tutar de. En gång lutade de sig ut och ropade »faggots!«.

Arvet handlar om att en av de riktigt stora amerikanska författarna kom ifrån Oxford. William Faulkner sitter staty på en bänk utanför City Hall och mannen som sköter ruljangsen där inne, borgmästaren Richard Howorth, har kanske mer än någon annan sett till att vårda Faulkners arv. Det var Howorth som startade Square Books i slutet av sjuttiotalet, med stor framgång dessutom. Kunskap, hängivenhet och nya idéer om marknadsföring gjorde Howorths bokhandel både till en naturlig träffpunkt i staden och en institution för hela den amerikanska bokbranschen. I dag är Square Books ett givet stopp för varje någorlunda ansedd amerikansk författare som är ute på signeringsturné.

Numera är Oxford även en av USA:s författartätaste städer. Här får de ro att skriva och kan dessutom umgås med likasinnade över en öl om kvällarna. Den mest kände författaren i trakten är bestsellerleverantören John Grisham, även om hans namn kanske inte är det som nämns först i de litterära kretsarna.

The Hives spelade in delar av »The Black And White Album« i Oxford, Mississippi.

Jag läser på om Oxford innan jag vet varför det är just dit Hives har åkt för att spela in sin skiva och tänker att det känns lite logiskt att de är i den typen av stad. Om The Hives handlar om någonting är det just kombinationen av det primitiva och historiskt rotade och det närmast akademiskt uttänkta.

Analysen smulas sönder sekunderna efter min ankomst. The Hives är i Oxford eftersom det är här som Sweet Tea ligger, studion som ägs av skivproducenten Dennis Herring, studion som på senare år har fött skivor som Counting Crows »This Desert Life«, Elvis Costellos »The Delivery Man« och, inte minst, de två senaste miljonsäljaralbumen från Modest Mouse.

Men det var förstås inte någon av nyss nämnda blockbusters som fick The Hives att bli sugna på Sweet Tea.

– Det kändes som att vi ville testa någonting nytt med låtarna den här gången, prova att jobba med en riktig producent. Vi visste ju inte ens vad en riktig producent gör egentligen, säger Nicholaus.

The Hives fastnade för Sweet Tea via bluesmannen Buddy Guys album med samma namn, som Dennis Herring rattade 2001. De gillade att det lät skräpigt på ett snyggt sätt.

– Första gången vi pratade med Dennis i telefon sa vi att det skulle vara jävligt skitiga ljud men ändå låta lyxigt. Vi ville ha det så att man kan stå i en Bang & Olufsen-affär med så mycket diskant att det bara skrapar i trumhinnorna samtidigt som man känner att man har ett stort jävla rum som bara öppnar sig framför en. Och han sa, »yeah, yeah, we cover everything in chrome«. Det tyckte vi lät bra som fan. Att han sedan hade gjort Modest Mouse-grejen spelade in lite också, vi tycker ju att de är ett bra popband, och då kände vi att han även hade lite koll på modern musik.

Det är sen kväll i slutet av maj när jag rullar in i Oxford, varmt och fuktigt i luften, eldflugor blixtrar i klarrött och neongult i buskarna, få människor ute på gatorna. Jag checkar in på mitt hotell, promenerar i fem minuter och hinner passera både stadens kyrka och fängelse – de ligger nästan grannar – innan jag är framme vid Sweet Tea. Trots att studion är inhyst i en stor före detta lagerlokal syns den knappt från vägen då väggen nästan är helt täckt av murgröna.

När jag kliver in möts jag av en tämligen karaktäristisk Hives-rökare på hög volym. Det som hörs är vad som så småningom kommer att bli singeln »Tick Tick Boom«, men som just nu går under namnet »problemlåten«.

I ett halvdunkelt, ovanligt stort kontrollrum belamrat med vintagegitarrer, gamla analogsynthar, någon saxofon, små färgade ljusslingor, mängder av halvkitschiga prydnadssaker och diverse växter hänger Howlin’ Pelle, Nicholaus Arson, Chris Dangerous, Dr Matt Destruction och Vigilante Carlstroem utspridda i en väl insutten soffa och några gamla fåtöljer. Alla i svarta byxor och vita tenniströjor med deras respektive initialer på, som alltid i uniform, nu koncentrerat lyssnande. Greg Robertson, polare till bandet och före detta trummis i Reigning Sound, är på besök från Memphis och sitter och trummar på sina knän. Dennis Herring vid mixerbordet, klickande på sin datorskärm. Han ändrar i mixen, plockar bort basen i några takter, plockar bort kör, lägger till kör, ändrar några takter. Pelle föreslår fler ändringar, hör med de andra. Samma åtta takter vevas om och om igen.

»It’s very good but is it fantastic?«, säger Nicholaus Arson.

Diskussion uppstår men det är över midnatt, alla är småsega och ingen riktig lösning nås. I stället börjar Pelle och Dennis, av någon anledning, diskutera Edgar Winter, och samtalet glider sedan på märkliga vägar över från keyboardbaserad southern rock till The Doors. Greg Robertson drar en historia, eller kanske snarare en skröna, som går ut på att en kvinna han känner som dejtade Jim Morrison på sextiotalet gjorde slut med honom en kväll på Barney’s Beanery i Los Angeles sedan hon upptäckt att han satt och kissade under bordet medan de åt middag.

Alla inser att det är färdigjobbat för i dag.

Den som reser från Memphis svänger av i Batesville för att komma till Oxford.

The Hives har varit i Oxford i drygt sex veckor, om några dagar ska de åka hem. »The Black and White Album«, bandets fjärde platta, är inte klar men det var heller inte målsättningen. För den här gången har Sveriges mest världsberömda rockband bestämt sig för att göra precis tvärtom mot hur de har jobbat tidigare. Släppa på sin tidigare så stenhårda totalkontroll och jobba med inte bara en utan flera producenter, testa så många olika nya saker som möjligt.

Innan de kom till Oxford för att göra själva stommen till skivan har de under det senaste året redan hunnit spela in i London med Garret Lee (också känd som Jacknife Lee, en het brittisk producent med hits signerade U2, Snow Patrol och Bloc Party under bältet), i Stockholm med Thomas Öberg från Bob Hund och, inte minst, i Miami med hiphopkungen Pharrell Williams från N.E.R.D. och The Neptunes. Dessutom har de gästat på singeln – och videon – »Throw It On Me« från Pharrell-polaren Timbalands nya album.

– Vi skrev ju på för Interscope inför förra skivan [»Tyrannosaurus Hives«] men då fick vi något slags punkpanik, vi bestämde oss för att göra den som om vi inte hade haft nåt skivbolag, säger Pelle.

– Så det här är Hives första storbolagsäventyr på allvar. Vi tänkte att nu ska vi köra, åka till USA och spela in och ha flera producenter, för det kanske är sista gången någon gör en rockskiva på ett stort skivbolag och får en massa pengar för det. Det kändes lite som att man är skyldig sig själv att göra något ordentligt av det.

Samarbeten med Pharrell Williams och Timbaland kan tyckas udda för ett gäng garagepunkare från Västmanland, men även om det kanske inte hörts så mycket i musiken har Hives länge varit inne på hiphop.

– Vi har länge velat närma oss det men det är ju inte ofta som det har blivit så bra när folk har försökt blanda hiphop och rock, säger Nicholaus. Ofta låter det bara urvattnat, som att man försökt göra nåt modernt, och det kan ju vara så jävla töntigt. Men nu bestämde vi oss ändå för att dyka rakt ner i krokodilpoolen och se vad som händer.

Pharrell visade sig, liksom Timbaland och André från Outkast, vara stort fan av The Hives, så samarbetet föll sig naturligt.

– Att jobba med Pharrell var kul. Inte minst eftersom vi alltid velat veta hur det går till i den världen, säger Pelle. Man spelar in skitmånga låtar och så är det en som råkar bli bra och så gör man färdigt den, det är jättemycket som inte blir färdigt. Och sen tar man en fikapaus och då gör Pharrell ett beat och skickar det till 50 Cent som sen blir det hans nya singel. Det är ju ganska kul. Det går så otroligt fort.

– Och det handlar ingenting om att analysera vad man håller på med utan man ska bara göra det fort som fan och sen ska man high fiva över hur jävla bra man är, det är inget tvivel nånstans. Det var skönt att se att de ser på musik på ett så oanalt sätt. [skratt]

– En rolig grej med Pharrell var också att han just upptäckt rock, säger Nicholaus. Han har liksom aldrig hört rock förut. Vi höll på med nån låt och lyssnade på beats och så kanske Pelle säger »det där låter som ›Burning Down the House‹«. Och Pharrell blir helt till sig: »That’s a great title for this song!« Han visste inte att det fanns en låt som hette så. Och lite senare: »Ja, det där låter som ›Smoke On the Water‹.« »That’s also a good title for a song!« Vi var ju tvungna att fråga, hade han alltså inte ens hört »Smoke On the Water«? »Jo, vänta nu tror jag att jag vet, det är den där ›daa-daa-dadada’…‹«. Och så är det riffet till »Iron Man«.

– Så han upptäcker rock nu och det gjorde det hela bara mer intressant för oss. För det är ju när man försöker göra något man inte riktigt har koll på som det alltid blir den mest spännande musiken.

The Hives gör sig redo för gig på Proud Larry’s i Oxford.

Nästa dag i Oxford är fredag. En speciell dag, då bandet är inbjudna till borgmästare Howorth för att, som Herrings prominenta studiogäster brukar få göra, ta emot nyckeln till staden. Vi promenerar upp till City Hall, Howorth tar emot, ställer nyfikna frågor, låter bandet hälsa på hans blonda tonårsdotter och tycker att Hives helvita lågskor är »very fresh«. Ett diplom och varsin nyckel lämnas över, bilder tas både ihop med borgmästaren och Faulkner-statyn och det hela firas med glass i fiket på Square Books.

I övrigt är detta en dag av inspelning och pålägg och bara musiker och producent är välkomna i studion. De som inte spelar in hänger på kontoret, slösurfar på sina nyinköpta Macar, spelar lite basket på parkeringen. Chris Dangerous har sin flickvän på besök från Sverige.

Själv studerar jag kontoret. Noterar en polaroidbild på Johnny Marr på anslagstavlan, en signerad Elvis Costello-poster på väggen och att det sitter mikrofonkontakter inne på toaletten. Dennis Herring berättar att den ibland får dubblera som sångbås. Bland annat lade tydligen The Shins-sångaren James Mercer sina körstämmor till senaste Modest Mouse-albumet där inne.

Jag passar på att fråga Dennis vad det är han gillar med The Hives, vad som gör dem speciella.

– Det handlar mycket om Pelles och Nicholaus dynamik som bröder, den är extremt kraftfull. De vet så väl vad det är de är ute efter, och inte minst vad de inte är ute efter. De hittar alltid en snabb väg framåt, ibland utan att ens tänka känns det som. Men hela bandet är lysande. Det som gör bra band riktigt bra är att det finns en speciell kemi. Jag har läst det om The Beatles, folk som jobbade med dem säger att det alltid var stor skillnad mellan när någon av medlemmarna var ensam i studion och när hela bandet var där samtidigt. Oavsett hur många som gjorde något var det då, när alla var i samma rum, som det verkligen hände saker. Jag känner att det fungerar så med The Hives också.

Lördagen är The Hives sista lördag i Oxford. För att fira det, och det faktum att Pelle fyller tjugonio några dagar senare, har de fixat en spelning på Proud Larry’s, en bar som ligger tvärs över gatan från Square Books. Bandet ägnar eftermiddagen åt att repa i studion och soundchecka på Proud Larry’s medan Joakim Tjelta riggar upp för barbecuefest på Sweet Tea-parkeringen. John Currence från bandets favoritrestaurang i stan, City Grocery, kommer med en stor, gräll födelsedagstårta med texten »Life is a highway« på.

»Life is a Highway«, FM-countryrocklåten som både Tom Cochrane och Rascal Flatts haft en hit med, är något otippat den senaste veckans mest omtalade och citerade i Hives-lägret. Och inte med minsta ironi i botten. Det här bandet älskar att gilla sånt som anses lite »fel«.

Det går åt betydligt mer dryck än mat på grillfesten så när det är dags att ge sig av till Proud Larry’s är alla i tämligen god form.

Sju år har gått sedan jag senast hängde med The Hives. Den gången åkte jag med dem i en halvskraltig vit minibuss från deras ruckliga Hive Manor i Fagersta till en spelning på en fredsgala i Uppsala. Buzzen kring bandet hade precis börjat ta fart, främst i England, men inget hade ännu exploderat. Vi köpte lunch på en bensinmack och de var nöjda med att de hade hittat vitt tyg till nya halsdukar för endast tjugonio kronor metern på Domus.

Sedan dess har The Hives knockat en hel rockvärld, blivit internationella trendsättare med sin image, spelat på de största festivalscenerna, turnerat med Rolling Stones, blivit polare med Iggy Pop, köpt ett helt nytt Hive Manor (om än fortfarande i Fagersta) och fått Timbaland att komma och jobba med dem i Studio Gröndal. De är ekonomiskt oberoende tack vare sitt i dessa dagar närmast unikt förmånliga skivkontrakt med Interscope.

Men i kväll, när de är tillbaka på klubbnivå för första gången på mycket länge, blir det ändå tydligt hur liten skillnaden mellan då och nu är. Precis som då laddar de med Plastic Bertrand och AC/DC, precis som då får Dr Matt Destruction klippa till halsdukar av en tygbit eftersom några saknas i väskan, precis som då känns The Hives lika förbluffande oimponerade av all bekräftelse de får vart de än vänder sig.

När jag senare nämner det för Pelle säger han att han ibland känner att de är för oimponerade, att de är lite dåliga på att njuta av allt kul som händer. Samtidigt som de tycker det är skönt att ha lyckats behålla ett slags småskalighet mitt i all framgång.

– Det är väl nåt slags blandning av att man inte kan ta in att man är populär och att bandet fanns innan populariteten och därför är det viktigare. Det är lite korkat, för man är med om skitmånga kul grejer men man kan inte riktigt njuta av det för att man är så mån om att vakta nån slags integritet, eller kanske snarare så van att göra det. När andra säger »fan vad kul att det går så bra för er« blir man så här »ja, jo, det är väl kul«, för man inser att man inte ens har tänkt på det.

Nya halsdukar klipps till i sista sekunden innan spelningen på Proud Larry’s.

Backstage på Proud Larry’s säger Pelle »it’s getting close to Hives o’clock«, det bestäms att Chris och Matt ska gå på först och de andra »när det börjar låta tajt«. Stället är så litet att Hives får gå ut på gatan och in på scenen via huvudentrén och då stället givetvis är smockat – kanske tvåhundra personer – utbryter ett smärre kaos när den studentdominerade publiken plötsligt får se skandinaviska rockstjärnor på gatan. Det är inte varje dag sånt sker i Oxford.

Tjejerna med välklippta frisyrer och killarna i de rutiga kortärmsskjortorna är kanske inte den mest Hives-inlyssnade publiken, men när bandet inleder med nya »Bigger Hole to Fill« exploderar stället ändå. Dels för att ölen flödar sådär studentpubsymnigt, dels för att låten är så direkt genialisk att inga förkunskaper krävs.

Hives är dessutom närmast löjligt spelsugna och bränner på med »You Got It All Wrong«, »A Little More for a Little You«, »Walk Idiot Walk« och »Tick Tick Boom«. Chris Dangerous matar på trumbeats som, fullt förståeligt, kommer att resultera i ondskefulla blåsor på händerna nästa dag, Dr Matt ser skutan hålla på att kantra av all pepp i »Tick Tick Boom« men reder upp det rutinerat, Vigilante Carlstroem och Nicholaus Arson svettas floder och riff på varsin kant.

Pelle säger »this is a great place, but the strange thing is that it’s not big enough for my ego«. Sedan får han publiken att skråla »Happy Birthday«. I »Hate to Say I Told You So«, en låt som Jackson-luggarna faktiskt känner igen, blir det nästan upplopp.

Eftersom vi är i Södern stänger Proud Larry’s redan vid midnatt. Det är förbjudet att servera alkohol på söndagar. Bandet och publiken fastnar länge på gatan utanför, folk är lyriska och ska prata med rockstjärnorna som fortfarande lätt glömmer bort att de är rockstjärnor.

Två grabbar som jag pratar med, Chris och Barrett från Memphis respektive New Orleans, säger, något oväntat:

– These guys are just like Justin Timberlake, they’re bringing sexy back.

Ganska exakt två månader senare sitter Howlin’ Pelle Almqvist i en soffa på Sonic-redaktionen och spelar upp det som åtminstone nästan säkert kommer att bli The Hives fjärde album.

Han är nöjd, och lättad. Skivan är mastrad, och att döma av responsen på de festivalspelningar The Hives har gjort under sommaren tycks låtarna gå hem bland publiken också.

– Det är så kul nu med Youtube, så fort man spelar en ny låt live är det någon som filmar den och laddar upp den där. Så publiken kan redan de nya låtarna. Jag är verkligen helt för det där.

Vad hände efter Oxford?

– Efter Oxford kände vi lite att… Oxford inte är Sverige. Det gick så otroligt långsamt allting. Vi var där i två månader och spelade in tio låtar och var inte ens riktigt färdiga med dem när vi kom hem. Så då bestämde vi oss för att fortsätta själva i Studio Gröndal, där vi gjort våra tidigare skivor. Och det var ganska kul, vi gjorde det helt själva.

Hur känns skivan när du lyssnar på den nu?

– Jag känner att det är mycket med den här skivan som är jävligt modernt på ett sätt som man inte är van vid.

Hur då?

– Jag får för mig att den låter modernt. Framtidsrock, på nåt vis.

Singeln »Tick Tick Boom« är dock en ganska traditionell Hives-låt.

– Ja, men det funkar alltid så med oss, man börjar kunna mönstret nu efter fjorton år. Varje gång man är färdig med en skiva eller en turné så gör man ganska mycket musik som inte alls låter som vi. För att man är lite trött på maxfart rakt in i kaklet. Sen måste man reagera mot det och göra musik som låter precis som den alltid har låtit. [skratt] Och det var väl i det läget vi gjorde »Tick Tick Boom«, kanske. Den är inte så representativ i och med att det är den mest bakåtsträvande låten. Fast man gillar ju sånt också på något vis.

»Vi tänkte att nu ska vi köra, åka till USA och spela in och ha flera producenter, för det kanske är sista gången någon gör en rockskiva på ett stort skivbolag och får en massa pengar för det«, säger Howlin’ Pelle Amqvist och Nichoalus Arson.

Och därför blev den första singel?

– Vi har väl lärt oss att vi inte ska välja singlar, för varje gång vi har försökt har det bara blivit fel. Så vi har bestämt att det är den enda grej vi låter skivbolaget göra. Vi hade till exempel inte valt »Hate to Say I Told You So« som singel. Vi tyckte den var en OK låt, sådär, lite tråkig kanske. Och det är väl det slutgiltiga beviset på att vi absolut inte ska välja singlar…

Hur ser du på den här »ständigt vara i opposition«-ideologin, som mer än något annat tycks ha varit er livsluft under hela karriären, nu när det inte finns lika mycket kvar att bevisa längre?

– Den har ju alltid varit viktig och det blev jävligt förvirrande när vi plötsligt blev accepterade och jättepopulära. Det är svårt att lägga om kurs och få bränsle från nåt annat än att vara i opposition. Det finns band som håller för hårt på sin ideologi, de spelar på samma ställen, år ut och år in och det är samma fans som kommer och de är lite färre och lite mindre entusiastiska för varje gång. Vi såg väl det hända med ganska många band vi gillade när vi var yngre och det är ju inte det man vill. Så därför har vi bestämt oss för att nu är vi Kiss. [skratt] Nu gör vi allt som hör till med att vara ett populärt rockband, det är det nya. [skratt]

Är det där den kommande Maroon 5-turnén kommer in i bilden?

– Exakt. Jag tycker inte nödvändigtvis att de är världens bästa band, om jag ska vara diplomatisk. Det handlar mer om… det är också en oppositionsgrej. Det var så himla länge sedan vi spelade för en publik som inte vet vilka vi är och som inte gillar oss eller potentiellt inte gillar oss. En publik som vi känt oss tvungna att övertyga. Så jag tror vi behöver göra det igen för att kunna vara bra när vi spelar för vår egen publik. Det har varit för enkelt för länge. Det är också ett utslag av anti-snobbighet, tror jag. Om du är fjorton år och går på en Maroon 5-konsert är det väl inget som säger att du inte kan gilla The Hives. Publiken är bara människor. Man kan spela för människor och antingen gillar de oss eller inte. Men jag ser fram emot Maroon 5-turnén ganska mycket, faktiskt. En ny situation.

Ni gillar att göra det lite svårt för er.

– Ja, kanske. Vi brukar säga att det är kul när det händer något nytt, det är nog mer det. Att man måste ta beslut som inte är helt bekväma. Det leder ju till lite mer magont men det känns som att det är värt det. För det gör det lite enklare att känna att »fan vad kul det är« ändå.

Är grundreceptet fortfarande »smart och korkat på samma gång«?

– Ja, det är väl den gemensamma nämnaren för all musik vi tycker om, all musik som har någonting med Hives att göra. Vi försöker egentligen alltid skriva »Wooly Bully« eller »Ça Plane Pour Moi«, musik som är så korkad att det liknar ingenting men av nån anledning funkar den. När man väl är i den situationen att man vill ha lite festpirr och har druckit tre öl så funkar den mycket bättre än all smartness i världen. Om det är någonting som är summan av kardemumman i vårt band så är det att allt annat är underordnat att det är kul när man har lite festpirr. Och jag inbillar mig att man hör att det är smarta människor som har gjort korkad musik. Det ska vara någonting lite extra i en bakelse full av kul. ■

»THE BLACK & WHITE ALBUM« UNDER LUPP

Howlin’ Pelle om låtarna på nya plattan.

Tick Tick Boom
– Vi har en kompis som heter Magnus, som brukar hjälpa oss att göra våra låtordningar. Det här är vad han kallar en »Kiss-öppning«: klart »Detroit Rock City« ska vara först på skivan, det är inget att spara på. Förut har vi alltid haft en snabb, kort låt först och sedan det som vi tror är hiten. Men när man gör en längre skiva som den här känns det bättre att göra tvärtom. Som på till exempel »Exile On Main Street« och »London Calling«. Det blir en bättre väg in i skivan.

Try It Again
– Den bästa låt Vigilante tycker att vi gjort sedan »Main Offender«. Dennis menade att den var som gjord för cheerleadertjejer, så vi lånade in några från universitetet i Oxford och det var jäkligt kul. Det luktade hallon i studion i en halv vecka efteråt. [skratt] De var exakt lika långa, pratade samtidigt, gjorde allt koordinerat. Och det är ju ingen hemlis att vi är ganska fascinerade av sånt. Från början hade vi tänkt spela in den här med André från Outkast men han håller ju på med filmer hela tiden numera, så det blev aldrig av. Riffet är vad Nicholaus Arson kallar ett »neat beat«, ett riff som pendlar mellan två gitarrer. Vi hade några sådana redan på förra skivan och om vi har bidragit med något i musikhistorien är det nog det. Arctic Monkeys gjorde ganska mycket sådana grejer på sin platta och det var väldigt influerat av oss, vet jag.

You Got It All Wrong
– En låt som vi gjorde efter att jag och de i Randy hade spelat Misfits-covers på Debaser. Den är ju ganska tydligt Misfits- skadad, med två refränger. För övrigt en grej som Misfits och Abba har gemensamt. När man tänker att där var refrängen så kommer det alltid en till, som är lite bättre.

Well Alright
– Den här har vi spelat in med Pharrell. Nästan all sång är improviserad, för så gör man ju när man gör hiphop. Han var så inne på att det skulle låta mycket sextiotal, och vi gjorde den grejen när vi var femton så vi kan ju det, vilket han blev sjukt imponerad av. Det låter som något slags punk-Lou Bega. [skratt] Vi har alltid varit fascinerade av musik som är på gränsen till att vara en novelty record, att det nästan blir »Macarena«. Som »Wooly Bully« [Sam The Sham And The Pharaohs] och sånt.

Hey Little World
– Garret Lee-låten, som vi även spelade live förra sommaren. AC/DC med discokomp. När vi spelade in den programmerade vi hela låten med bara trummor och synthbas, mest för att bestämma var alla refränger och verser skulle sitta. Sedan började vi gilla den versionen och gjorde färdigt den så. Några månader senare såg vi ett Youtube-klipp av den gamla versionen och kom på att den var bättre, så då lade vi liksom på rockbandet efter det, trots att den egentligen var färdigproducerad med synthar. Nu låter den nästan som ELO, massor av ljud hela tiden.

A Stroll Through Hive Manor Corridors
– Nicholaus Arson spelar orgel. Den är inspelad i Hive Manor på en diktafon som låg uppe på orgeln och det lät så grymt att vi var tvungna att ha den versionen. Vi har alltid gjort instrumentala låtar – dels på första skivan, dels på några B-sidor. Förmodligen kommer det sig av att vi var väldigt inne på surfmusik ett tag.

It Won’t Be Long
– Det är nästan lite Billy Idol över den här, någon slags åttiotalsproduktion. Klockspel och stråkar. Vi skulle egentligen ha spelat in riktiga stråkar men sedan kändes det alldeles för kul att ha såna där dåliga synthstråkar, så vi gjorde aldrig det. Den handlar om att jag inte vill uppleva en vinter till i Stockholm. Jag var väldigt trött på att bo i Stockholm ett tag.

T.H.E.H.I.V.E.S.
– Pharrell igen, vårt försök att göra »Another One Bites the Dust«. Nicholaus tycker att det bästa är att det är en jättemesig låt om att man är bäst i världen. Slick disco med text om att man är skitcool. Från början var det Pharrell som gjorde bokstaveringen men så blev han så fascinerad av vår brytning att han tyckte att vi skulle görs den själva. »You sound like those guys in Kraftwerk«. Den här är lätt det konstigaste vi gjort, det minst Hives vi gjort, och det är kanske därför den heter »The Hives«. [skratt] Pharrell är övertygad om att den är en dansgolvshit.

Return the Favor
– Inspelad i Oxford. Massor av tjo och tjim. Armkroksstämning, oktoberfest. En gammal låt som funnits i jättemånga versioner, som Vigilante gillar. Och när Vigilante säger att en låt är bra är det bäst att göra någonting av den, för det händer inte så ofta. Han är snål med beröm, den jäveln.

Giddy Up
– Också något av ett försök att göra »Wooly Bully«. Vi spelade först in den med Timbaland men det blev så jävla dåligt. Det är galopptakt och låten heter »Giddy Up«, ganska självklart, men när han gjorde om den var det inte galopptakt längre och då tappar man halva grejen, halva »Wooly Bully«-faktorn. Så vi gjorde den själva i stället, i Gröndal, och försökte få det att låta som att Timbaland hade producerat. Då blev den mycket bättre.

Square One Here I Come
– Den här spelade vi förra sommaren på Where The Action Is, som extranummer. Då hade den ingen refräng men vi tyckte ändå att den var bra nog. Nu har den refräng och är ännu bättre.

You Dress Up for Armageddon, I Dress Up for Summer
– Mer armkroksstämning. Låten handlar om alla domedagsprofeter som klagar på hur dåligt allting är. Från början tänkte jag mest på det på ett religiöst sätt, men temat går ju att applicera på så mycket, inte minst rockmusik. »Jag mår sämre än dig, därför är mitt band bättre än ditt.« Men när man träffar människor som mår dåligt på riktigt så pratar de ju aldrig om det. Så det blir mest bara ännu ett sätt att sälja saker till tonåringarna.

Puppet on a String
– Varje The Hives-skiva behöver en låt som låter precis som Screamin’ Jay Hawkins och det här är väl den låten. Gjord i Gröndal, producerad av The Hives. Alla låtarna vi gjorde själva tog en och en halv vecka medan Oxford-grejerna tog en evighet. Och det leder ju till att mer såna här grejer får vara kvar. Mycket märkliga grejer på den här skivan, det är härligt.

Bigger Hole to Fill
– Här har Thomas Öberg från Bob Hund producerat. Från början var det bara bas och handklapp på låten här men vi fick aldrig till den riktigt så, och då kom vi på att den hade ganska mycket gemensamt med Bob Hunds »Ett fall och en lösning«, så därför tog vi kontakt med honom. Det var jävligt kul, vi kände inte honom sedan tidigare.