Bättre sent än aldrig

En söndag i december 1984 gör The Replacements ett hemligt gig under den lagom subtila pseudonymen Gary and The Boners – efter en av deras låtar – på CBGB’s i New York.

Tanken är att bygga upp förväntningarna för en officiell spelning på det större Irving Plaza några dagar senare.

Bandet är vid tidpunkten tokhajpat i USA efter att ett par månader tidigare ha släppt albumet »Let It Be«, som fått såväl översvallande recensioner som omfattande collegeradiospelningar och börjat inta prominenta placeringar på olika årsbästalistor jämte titlar som »Purple Rain«, »Born in the U.S.A.«, »Reckoning« och »The Smiths«. De har dessutom precis frontat omslaget på den opinionsbildande New York-institutionen Village Voice, vars marginellt förskönande story »Going Down with The Replacements« av R.J. Smith blir en snackis som eldar på den redan etablerade bilden av Minneapolis-kvartetten som oregerliga, ganska obrydda fuckups.

Eftersom närapå alla inblandande konstaterat att indiebolaget Twin\Tone inte riktigt är rustat för att få bandet att klättra upp önskvärt antal pinnhål på karriärstegen och eftersom det finns avsevärt intresse från flera storbolag att sajna dem ser teamet runt Replacements till att bjuda in ett helt koppel av branschhöjdare och tastemakers till CBGB’s-giget enligt logiken ju fler spekulanter desto större chans till en bra deal. Bandets allt-i-allo Peter Jesperson, vis av erfarenhet efter otaliga turnéhaverier längs vägarna genom åren, anar dock oråd. Mer än någon annan vet han att så fort det finns något som bara liknar förväntningar och krav på bandet blir deras instinktiva reaktion att slå bakut. 

På CBGB’s gör de det med full kraft eller, mer än så – det rör sig i själva verket om en avancerad självsabotagesaltomortal när medlemmarna totaltankade intar scenen och gör ett set som ger begreppet »instabilt« en ny innebörd.

Även om det finns gott om katastrofspelningar i Replacements-historiken hör kvällen i New York utan tvekan till de värre. Totalt rymmer giget fyrtiotre låtar, bara en handfull egna och resten covers, även om få spelas i sin helhet och ibland nästan inte går att urskilja. Allra mest hejdlöst blir det någonstans halvvägs in då bandet till kända covers sätter sina egna texter – U2:s »I Will Follow« får orden till »Kids Don’t Follow«, ovanpå melodin till The Beatles »Let It Be« kommer »Fuck School«, i »September Gurls« av Big Star sjunger man »Customer«… Vansinnet förstärks av att de olika medlemmarnas humör skiftar under konsertens gång. Stundom har de uppenbart superkul på scen, för att några minuter senare uppvisa leda, vrede, uppgivenhet. Vid ett tillfälle kraxar sångaren Paul Westerberg: »Det här är vår sista, sista spelning någonsin.«

När bandet mot slutet av setet når fram till »Trollkarlen från Oz«-temat »If I Only Had a Brain« står det klart att det närmast är att betrakta som en sent påkommen programförklaring för deras verksamhet.

Så dags har emellertid stora delar av publiken – däribland Gene Simmons från Kiss, vars »Black Diamond« ingått i kvällens repertoar – redan gått. På vägen ut lämnar flera prominenta gäster sina kondoleanser till Replacements-teamet på plats och få av dem återvänder till Irving Plaza några dagar senare – då bandet så klart visar sig vara i praktslag. Jesperson har aldrig sett dem bättre. Som tur är bevittnas det här giget av en tung branschfigur: Seymour Stein från Sire Records, som ingår i Warner-koncernen. Han faller handlöst, ser särskild star quality i både Paul Westerberg och basisten Tommy Stinson, och blir den som sajnar dem.

En annan legendar skymtar i den undan för undan allt glesare publiken på CBGB’s. Alex Chilton hör till den i lokalen numerärt underlägsna skock som älskar rock’n’roll-dekonstruktionen Replacements ägnar sig åt på scen. Omöjligt är väl inte att den forne Box Tops-stjärnan och Big Star-antihjälten noterar beröringspunkter med vad han själv gjorde på sitt beryktade soloalbum »Like Flies On Sherbert«.

Det är med Chilton bandet tidigt 1985 gör de första trevande sessionerna för det som sedermera utmynnar i »Tim«, bandets första album på Sire som släpps på hösten samma år. Även om Chilton-tagningarna blir helt okej träffar de kanske inte mitt i prick och framför allt skräms somliga i Warner-sfären av producentens lynniga förflutna, särskilt som Replacements-medlemmarna knappast behöver vidare uppmuntran till irrationellt beteende.

Inkallad till uppdraget blir i stället Tommy Erdelyi, mer känd som Tommy Ramone från tiden han var trummis och låtskrivare i New York-institutionen Ramones men till och från också bandets producent. 

Vid tidpunkten befinner sig Replacements på toppen av sin förmåga. På »Let It Be« hade Paul Westerberg blommat ut för fullt som låtskrivare i omedelbara indierockklassiker tillika känsliga coming of age-skildringar som »Androgynous«, »I Will Dare«, »Sixteen Blue«, »Answering Machine« och »Unsatisfied«. I och med »Tim« växlar han upp ytterligare och lägger till smärre state of the band-anthems som »Bastards of Young« och »Left of the Dial«, trasiga mellanvästerntristessrapporter som »Here Comes a Regular« och »Hold My Life«, melodisk tuggummipop á la »Kiss Me On the Bus« och »Waitress in the Sky«, gripande och smart uppbyggda personporträttet »Little Mascara« samt den galghumoristiska ensamhetsballaden »Swingin Party« (i dag bandets största låt i streamingsammanhang, gissningsvis en effekt av tolkningar från Lorde och Kindness).

Även om plattan misslyckas med att ta bandet till mainsstreamnivå får den ett varmt mottagande och har egentligen ända sedan utgivningen ansetts, i likhet med föregångaren »Let It Be« och efterföljaren »Pleased to Meet Me«, vara ett centralt verk inom den här eran av amerikansk indie/alternativrock. En av de där skivorna som beredde väg för det som väntade runt hörnet.

Samtidigt har »Tim« alltid varit omdiskuterad, även bland Replacements-trogna.

Anledningarna är tre.

Till att börja med spelar gitarristen, publikfavoriten och bandets grundare Bob Stinson en underordnad och på vissa spår obefintlig roll, helt enkelt för att hans tilltagande missbruk hade börjat sätta seriösa käppar i hjulet (skivan blev följaktligen hans sista med bandet). Westerberg är alls ingen dussingitarrist men många saknar Stinsons omisskännligt oberäkneliga och eldfängda gitarrvandringar.

Originalomslaget av New York-konstnären Robert Longo är det aldrig någon som har fattat, ett slags oroligt collage där en lång och mörk korridor omges av rosafärgade bilder på bandmedlemmarna där ett uppochnervänt foto på Bob Stinson sticker ut mest.

Det största ifrågasättandet har riktats mot den grumliga ljudbilden där det är svårt att urskilja de respektive instrumenten. När det begav sig såg en del detta som ett slags oberoende-statement från bandet, att när de här gör sitt första album på storbolag ska de minsann inte anpassa sig. Bandet å sin sida har i alla år hävdat att Tommy Erdelyi led av grava hörselproblem… Det mesta pekar emellertid på att Erdelyi ville åt något som liknar det ursprungliga soundet men att han saknade sin vanliga ljudtekniker Ed Stasium, vars hantverksskicklighet nog var det Replacements ville komma åt egentligen, och körde fast i något slags varken eller-läge.

Därav »Tim: Let It Bleed Edition«, en nyversion i boxformat (inkluderar diverse tidigare outgivna grejer och en mestadels blixtrande konsert från Chicago 1986) som går ut på att Stasium tagit sig an materialet och gjort det jobb han kanske borde ha fått göra från första början.  ’

Slutresultatet skiljer sig rejält från den »Tim« vi känner. Ljudbilden är kristallklar och krispig, det finns en helt annan dynamik, klangbild och detaljrikedom i instrumenten. 

Framför allt vinner vissa av plattans mindre anmärkningsvärda stunder på den nya mixen. Drogsaluten »Dose of Thunder« blir Slade-stompig och nästan medryckande. »Lay It Down Clown«, en syrlig kommentar till R.E.M.-gitarristen Peter Bucks amfetaminintag, ges tidigare oanade boogiekvaliteter. Småbrötiga »I’ll Buy« har nu plötsligt en välkommen T.Rex-spänst. 

En del pennor har försökt göra gällande att ifall den här versionen hade släppts 1985 skulle bandet ha fått sitt stora break.

Det är förstås en hypotetisk diskussion, men det finns skäl att tvivla på det påståendet. Helt enkelt eftersom Replacements var stört omöjliga att ha att göra med och snabbt brände allt som bara påminde om en bro.

Alldeles oavsett har dessa självutnämnda förlorare ändå blivit »postuma vinnare«. Det ges ut boxar och böcker om dem i parti och minut, det har pratats om en tv-serie baserad på Bob Mehrs definitiva biografi »Trouble Boys«, återföreningen 2013–2015 fyllde stora klubbar och i några fall rentav arenor, på sistone har Replacements figurerat i hyllade tv-serien The Bear och på soundtracket till »Guardians of the Galaxy Vol. 3«.

Trots att Seymour Stein, som gick bort i våras, hade varit med och lanserat alla från Madonna och Talking Heads till Ramones och Depeche Mode sa han en gång att Replacements hörde till det folk helst ville prata med honom om, år efter år (och det finns onekligen några aspekter att avhandla). Någonstans fick han rätt om dem, det skulle bara dröja innan alla andra fattade. ■