Hiphopens vardagsrealism

Hiphop fyller femtio i år. Inom västerländsk populärkultur är hiphop den absolut största genren i dag – och i mångt och mycket numera synonym med framgång, kommersialism, pengar och kapitalism.

Men som med alla genrer finns det en annan verklighet, en vardagsrealism, en annan aspekt. Där framgång snarare mäts i respekt och trovärdighet än genom antal streams och topplistor. En genuin passion för hantverket och där integritet och kompromisslöshet är ledord.

Sverige i dag är fullt av hiphopakter med kommersiell framgång. Ant Wan sålde nyligen ut Globen. Yasin, 23, ADAAM och Jireel ligger ständigt kring ett sjusiffrigt antal månatliga lyssnare på Spotify. Samtliga nämnda artister rappar på svenska. 

I hiphopens linda var engelskan det givna språket och drömmarna sträckte sig långt utanför Sveriges gränser. De som »lyckades« ur åttio- och nittiotalets svenska hiphopgeneration – på olika nivåer, enstaka singlar som spelades på New Yorks radiostationer eller turnerande i Europa – kan räknas på en hand: Looptroop, ADL, Cherno, Goldmine och Infinite Mass, och en akt som inte slog igenom då, men som i efterhand nått en internationell kultstatus likt ingen annan.

Vilka då?

Sherlock.

Deras debut och enda album »Made to Measure« från 1997 går för tiotusen kronor på Ebay.

Tjugosex år efter att plattan släpptes har Sherlock själva tryckt upp en ny vinylutgåva, i 1210 exemplar genom skivbutiken Snickars Records, och det är därför vi en solig dag ses på Södermalm i Stockholm.

Rapparna Fredrik »Speedknock« Tardif och André »Peewee« Möllerfors är först på plats. Producenten/DJ:n Sebastian »Seb Roc« Woolgar kommer en kvart senare. Fjärde medlemmen Thomas Rusiak, rappare och producent, har fått gå på ett akut möte i sitt barns skola och ansluter sist.

Ja, det är inte samma livsstil som 1995 när jag första gången intervjuade Sherlock (eller det var Karolina Ramqvist som gjorde det, jag fotograferade), då för Plebs Magasin när de hängde i en liten källarstudio och spelade in demos. 

Sherlock i studion 1995. (Foto: Marimba Roney)

Därefter var Seb Roc länge verksam inom krogbranschen men blev sjukskriven och skulle börja på ett nytt jobb då pandemin kom. Eftersom han hade missat att lämna in papper till Försäkringskassan i tid stod han på bar backe. Vilket tvingade honom att återigen satsa på musiken, bland annat som tekniker och att ta tag i projektet att återutge »Made to Measure«. Peewee har rappat en del sedan Sherlock och hankat sig fram, men aldrig riktigt lyckats få till en hållbar musikkarriär att leva på. Efter en längre tids sjukskrivning har han blivit utförsäkrad och kämpar på med Arbetsförmedlingens olika insatser och socialtjänstens komplicerade byråkrati, inför en ny utbildning han ska påbörja. Drömmarna de hade som Sherlock är långt ifrån hur det blev. 

– När vi skrivit skivkontrakt trodde vi att vi hade »made it«. Vi gjorde två skitstora backdrops, som vi aldrig använt för vi har aldrig spelat på så stora scener, säger Seb Roc som dock har kvar dem hemma.

– Jag sa upp mig från mitt jobb som tandtekniker samma dag vi skrev kontrakt, berättar Peewee. Jag sa »nu ska jag göra en platta.« Fick tjugotusen som avgångsvederlag, tyckte det var svinmycket. 

1997 befann sig hiphop i början av sin skrangliga kommersiella bana. Det året släpptes plattor av Wu-Tang Clan, Puff Daddy, Scarface, Capone-N-Noreaga, Missy Elliott, Jay-Z, Company Flow, Master P, Busta Rhymes, Rawkus Records-samlingen »Soundbombing« med Mos Def och Talib Kweli, och Eminems alter ego Slim Shady debuterade. Media slängde sig över artister och gjorde reportage om allt från sneakers till det uppmärksammade östkust/västkust-kriget, som hade lett till Notorious B.I.G:s död det året, bara ett drygt halvår efter att Tupac mördats. Fransk rap hade börjat slå internationellt. Men som det påpekades i intervjun i Plebs, hur en svensk rapgrupp skulle tas emot när Sveriges största internationella akter var Ace of Base och Rednex var ytterst oklart. 

Ett år efter släppet av »Made to Measure« – som en följd av bland annat dåliga försäljningssiffror och att Speedknock hade skallat en chef på skivbolagets julfest –fanns inte Sherlock mer.

Vi ska återkomma till det.

1992 spelade Seb Roc, mångårig extramedlem i Teddybears, och Oskar »Infra Red« Franzén, som snart skulle bli känd som vapendragare till Johan Renck i Stakka Bo, på en fest på Arkitekthögskolan i Stockholm. Speedknock och Peewee, som var där, gick upp på scen och rappade. Sedan de ratat namnförslag som Voodoo Fam, Heratics och Beefeaters kom de fyra att bilda Sherlock. Eftersom de hade fullt upp på andra håll dröjde det till 1995 innan de släppte sin första singel »Time Breathin’«. Efter en spelning på en finlandsbåt, radiostationen Power 106 Rapcruise, meddelade Infra Red i hytten efteråt att han hoppar av. 

– Han tyckte det var för mörkt, för gangsta, det passade inte honom riktigt. Det var faktiskt rätt mörkt. Mycket ångest, man trodde inte att man skulle leva längre än till tjugosju, konstaterar Peewee.

Speedknock beställer en öl och ber om ursäkt då det är mitt på dagen (»Jag är ledig i dag«). Han arbetar som kock, en bransch där alkohol flödar men Speedknock dricker sällan nu för tiden. Han har alltid med sig en alkomätare då han nyligen fått tillbaka sitt körkort. 

– Fredrik är den mest uppstyrda av oss alla nu, säger Seb Roc och skrattar.

För Speedknock är Sherlock-perioden mindre angenäm att blicka tillbaka på eftersom han levde ett så destruktivt liv. Han hade konstant panikångestattacker och där vi sitter beskriver han hur svår hans vardag kunde vara. En dag när han skulle handla mjölk hade han svårt att gå ut och fick panik. Han förstod inte då varför det var så svårt, vilket förvirrade och stressade honom ännu mer. Han lyckades till slut ta sig ut, minns inget mer, men när han kom hem stod han med en knippe persilja i handen. Han berättar om utstuderat våld han utsattes för av deras styvpappa. Även om mamman lämnade mannen har det satt djupa spår i Speedknock. Vidare hade hans tvillingsyster det svårt socialt i skolan och han gjorde allt för att skydda henne. Han kunde inte hantera alla känslor. Polis påkallades ofta då han slog sönder saker i skolan eller utomhus.

En dag fick Speedknock ett hiphopmixtape som han nötte i transistorradion hemma. Det var det bästa han hört i sitt liv och äntligen hittade han ett positivt sammanhang. Men inte ens hiphopen kunde helt ta bort smärtan, och han försökte lindra den med alla möjliga droger. Ja, det röktes på en hel del nere i källarstudion Voodoo Lab. 

– Jag rökte aldrig lika mycket som de andra, poängterar Peewee, som har klart bäst minne av medlemmarna. 

– Det blir lite privat det här, du får höra mycket, men det är inte så ofta vi alla ses och det är inte förrän nu Fredrik har börjat prata om det som hände.

Infra Reds ersättare Thomas Rusiak gick på samma skola som Speedknock, närmare bestämt Globens kockgymnasium. Två vita snubbar i hiphopkläder var fortfarande relativt sällsynt och de båda graviterade mot varandra i rökrutan under rasterna. 

I samma veva träffade Peewee på Rusiak i nattlivet. Första gången utanför reggaeklubben Swing-A-Ling. Det var genom Daniel »Nougie« Jadama, numera dokumentärfilmare, som då hade gruppen Doughnuts med Rusiak och senare bildade The Shenaniganz med Feven och Bleedz.

Vid tidpunkten var Rusiak bara sexton och fick inte komma in på klubben.

– Nougie tyckte Thomas och jag var lika så Thomas fick låna mitt leg, minns Peewee.

– Dörrvakten frågade Thomas »känner du Peewee?«. Thomas svarade »Ja!« med lite pipig röst. »Okej, men se till att lämna tillbaka leget i morgon.« »Jag lovar«, pep Thomas. Thomas ringde så klart dagen efter. Jag skulle ha förfest hemma innan vi skulle in till stan igen och bjöd dit Thomas. Han kom över och det var där det började.

Sedan dess har de två varit vänner för livet. Peewee är gudfar till Rusiaks första barn, och bor man i Stockholm har det varit svårt att missa deras DJ-kvällar på Hornstull-restaurangen Judit & Bertil genom åren. De har även släppt en kritikerhyllad skiva tillsammans under namnet Still Pee & Ru. 

– Är det sammankomsten till ära?

Rusiak har anlänt till vår intervjusittning och börjar med att kommentera Carhartt-tröjan som Peewee har på sig.

Peewee: Jag fick den när jag fyllde femtio. Eller jag köpte den från en pott med pengar för att köpa kläder.

Seb Roc: Är den brun eller vinröd? I mina glasögon ser den lite vinröd ut.

Peewee: Den är brun, tror jag.

Speedknock: Var den dyr? Jag handlar inte sånt längre.

Peewee: En lax. Jag stod och kollade på den, tvekade och sen sa min tjej: »Du har fyllt femtio, du får köpa den.« 

Vi backar till 1996. Rusiak började hänga i Voodoo Lab men jobbade då på sologrejer efter att Doughnuts splittrats. Han var förband till Sherlock vid en spelning i Malmö.

Rusiak: Sherlock var en lång resa under en kort period. Jag ser mig själv som väldigt ung i början då jag fick hänga med de lite äldre, vilket var coolt. Att jag tillfrågades att vara med i Sherlock var extremt stort för mig. Sen växte vi ihop, blev mer ”jämnåriga”, sitter på samma vision, samma ambitionsnivå, samma skillz. Det var the time of my life. Jag hade precis slutat gymnasiet och börjat jobba på krogen. Jag sa upp mig på studs, sa bara att jag skulle spela in en skiva. Jag trodde att vi skulle smälla över hela världen.

Peewee: Den ambitionen hade vi.

Rusiak: Det berodde mycket på att vi hade Christian Wåhlberg på Rooftop Records som pröjsade hundratusentals kronor för att vi skulle spela in en skiva på Cosmos, i en riktig studio med en egen tekniker. Titiyo satt i studion bredvid och DiLeva kom in och bad om »te«. Man tänkte »we’re in the fucking mix«. [Det ledde till att Rusiak fick med två av sina beats på Titiyos tredje album »Extended«.] 

Rusiak: Goldmine och Infinite Mass var sajnade till samma bolag och hade fått kommersiella framgångar, Goldmine även i England. Vi trodde att det här är redan klart. Att det inte var det insåg vi inte ens när folk började säga »nej, men ni har ju inga refränger«. »Vad fan snackar du om? Det är refränger överallt, vi har ju till och med sång på en låt!«

Vid tidpunkten var svensk hiphop på uppgång, om än fortfarande i skymundan. Utöver att Infinite Mass och Goldmine spelades på radio och The Latin Kings snickrade på sitt andra album »I skuggan av betongen« bubblade det av kreativitet från en mängd rappare, producenter och andra kreatörer och entreprenörer. Det fanns klubbar och fester där osajnade svenska band och artister uppträdde. Det hände också att internationella namn som Jay-Z, Outkast, A Tribe Called Quest och Common kom och spelade i mindre lokaler. När Petter sedan släppte »Mitt sjätte sinne« 1998 följde en drös med rappare i hans fotspår, flera som bytte från engelska till svenska och fick stora framgångar i slutet av nittiotalet och början av nollnolltalet. 

Men Sherlock stack ut. Det var mörkt och filosofiskt. Andra hiphopgrupper var oftare melodiösare, funkigare, jazzigare. Sherlock själva beskriver det att till skillnad från många andra i deras generation hade Sherlock inga klubb-bangers och inga låtar »for the ladies«. Den största paranoian producenten Seb Roc hade var att det skulle bli för funkigt. Sång och funk var det värsta som kunde hända, ansåg han. Om någon sa »vilken grym basgång« fick Seb Roc panik och sprang upp på Cosmos studiotak med utsikt över Stockholm för att »filosofera«. Det var tydligt att Sherlocks influenser låg nära New York-grupper som Mobb Deep, om än utan det tydliga ghettoelementet. De lät väldigt mycket som sina amerikanska bröder, vilket egentligen var tabu inom hiphop. Enligt hiphopens devis då strävade alla efter att skapa något eget och nytt, men eftersom inga andra i Sverige var i närheten av det amerikanska östkustsoundet kvalitetsmässigt var Sherlock unika i den svenska kontexten. Sherlock var ingen dålig kopia, utan tvärtom, ribban för rappen och produktionen var enormt hög. Vilket möttes av blandade känslor. 

Sherlock på nittiotalet.

Speedknock: Det skulle vara perfekt. Det kanske inte alltid var det, men man strävade efter det. Inte i betydelsen bästa teamwork utan mer att överprestera sig själv och andra. För mig var hiphop från början nånting positivt, man skulle ta sig ur det dåliga och försöka göra nånting bra av sig själv. Men det är inte det jag förmedlar. Det är väldigt mycket negativa tankar.

Peewee: Man hör att vi är killar som ska bli unga män. Många frågor. Man har inte ett facit av erfarenheter. För min del är ändå Sherlock kärlek, något väldigt varmt. Det är en milstolpe i mitt liv och från det tog jag mig vidare. Numera är det svårt att få tag i skivan, man får gå in på Youtube och lyssna, men när jag gör det kommer minnena tillbaka, det är som att läsa en gammal dagbok. Men det ger absolut också ångest. [skratt från alla] Jag tyckte inspelningen var sjukt jobbig. Det var högt tryck och pekpinnar hela tiden, »nej, du får lägga om«, för femtioelfte gången. 

Vem kom med pekpinnar?

Peewee: Sebbe, Speedy, Thomas. Vi var väldigt öppna och ärliga mot varandra. Det var för att det skulle bli perfekt. Det var hårt jobb.

Seb Roc: Vi var väldigt analytiska när vi lyssnade på det vi gillade. Det fanns en måttstock för vad vi skulle uppnå och körde på den. Mellan er rappare var det nästan konstant en »battle«. Det var också väldigt centralt i den tiden just då.

Peewee: Vi tillhör den generationen av hiphopare. Till exempel kommer jag från dansen där det inte spelade någon roll varifrån du kom, »it’s a battle«, du måste vara »in the game«, du måste vara lika fet annars kan du lika bra skita i det. Om du kom ut som rappare behövde du palla en »freestyle battle«. Det var ganska tufft. Man hör på albumet att det är genomtänkt och proffsigt gjort, ändå är det första grejerna vi spelar in. Vi blev inkastade i en helt ny värld. Vi var unga killar som rappade i en källare, och sen plötsligt sitter vi i en dyr studio och ska lägga »rhymes«. Jag kände i alla fall en press.

Seb Roc: Jag fattar inte hur bolaget gick med på det men vi fick mastra på Sterling Sound med Tom Coyne. Vi kollade alltid upp alla skivor vi gillade, vilken studio de var inspelade i och var de mastrades. Då var det Sterling Sound och Tom Coyne som gällde. Han hade mastrat Wu-Tang Clan och Mobb Deep, och även tidigare Kool and The Gang, så han var megastor. I dag skickar man bara en fil och det kostar ganska lite, säkert ungefär som det kostar att mastra i Sverige. Men då var det en big deal. Jag fick åka till New York. Det var en stor studio där det fanns en reception, man fick ta hur mycket dryck man ville och beställa mat som levererades dit med cykelbud. Jag bodde hemma hos David Lenneman från Bakers Of The Holy Bread [ett hiphopband från Umeå som släppte ett album 1995] första nätterna, innan jag checkade in på ett hotell som skivbolaget bokat. Jag åkte upp i hissen och när jag klev ur klev Craig Mack in.

Anekdoter och minnen poppar upp, de pratar alla samtidigt, fyller ut varandras historier. Det är mycket skratt. Jag sitter mest bredvid och lyssnar, flikar knappt in någon fråga. Känns som en ynnest att få sitta här och lyssna, en blandning av gruppterapi och klassåterträff, men med en av Sveriges ikoniska rapgrupper. Till slut kommer Seb Roc fram till kärnpunkten av sin berättelse:

– Grejen med att skivan spelades in på Cosmos och mastrades på Sterling Sound är att det därmed fortfarande låter bra. Det låter faktiskt svinbra, helt »flawless«. 

Sherlock må ha hoppats på att breaka internationellt men det var framför allt på hemmaplan plattan gjorde intryck när den släpptes. I synnerhet på Petter, som då höll på med sin debut. Inför nyutgåvan av »Made to Measure« skrev han på Instagram: »Den här skivan och att vara runt Sherlock på den tiden påverkade såklart mig mycket, personligt men också mentalt. Skivan är för mig en ikonisk skiva och på den tiden var det svårt att nå ut med just hiphop. Men det man slås av är kvalitén på produktionerna, rappen, texterna och hela genomförandet.«

Varför blev det då ingen fortsättning av Sherlock? Dels hade Edelpitch, skivbolaget som Rooftop Records låg under, köpts upp av tyskar. De var mest intresserade av eurodiscokatalogen och Rooftop-etiketten var lågt prioriterad, särskilt Sherlock som inte sålt något. Bolaget ville inte gå in med mer pengar för en andra singel. Men framför allt berodde det på Speedknocks dåliga mående som började få stora konsekvenser för bandet, och vänskapen.

Speedknock: Från början var vi väldigt goda vänner, hade jättekul och tyckte om varandra. Men så kom den här andra Fredrik in i bilden. Sherlock var nånting som skulle gå vidare och bli större men har man den här oberäkneliga spelaren med som tar katastrofala beslut, då går det inte. Ingen kunde nå mig för jag nådde inte ens mig själv. Det blev kulmen för de här grabbarna, och säkert för skivbolaget också. 

Speedknock diagnostiserades till slut med kronisk PTSD och efter många år i terapi och medicinering har han fått kontroll över sitt liv. 

Rusiak och Seb Roc hade å sin sida börjat jobba på Petters debutalbum och Rusiaks soloalbum (som ledde till stora framgångar med monsterhiten »Hiphopper«) och även Peewee hade fått annat jobb, med Peter Swartling på skivbolaget BMG, som släppte Petter, Ayo och Robyn med flera.

Seb Roc: Det var flera saker som påverkade men det fanns heller ingen som skulle ha kunnat ersätta Fredrik. Hade det hänt hade det behövt vara något helt annat.

Peewee: Det blev för infekterat. Vi var inte bara en grupp, utan polare också.

Rusiak: Vi hade ett ganska långt uppehåll med Fredrik precis då men vi har ändå alltid kunnat vara vänner. Man har setts på krogen, vi gjorde spelningen på Strand, spelat in någon låt tillsammans. Vi har ändå – jag får lite gåshud när jag tänker på det – fortfarande aldrig gjort ett riktigt klipp. 

Seb Roc: Vår bästa spelning var på Strand, som förband till MF Doom, 2010.

Speedknock: Ni hade kunnat göra något annat med Sherlock. Jag höll på att sabba min framtid, men er framtid var er och ni hade kunnat gå vidare. Men där har ni redan från ganska tidig ålder tagit beslut om hur ni vill vara som människor, hur ni ska resonera. Ni har aldrig dömt mig och alltid sagt att jag är välkommen tillbaka. Ni är väldigt begåvade och väldigt fina och det har jag alltid tagit med mig.

Det blir tyst. Några fuktiga ögon skymtas.

Peewee: Tack, det var fint sagt.

Befriande skratt följer.

Sherlock live i Årsta Folkets hus september 2023, med sällskap av »förbandet« Petter. (Foto: Hanna Lamby)

Rusiak: Jag gav det inte så mycket tanke precis efteråt. Inte förrän jag började förstå vilket kultvärde Sherlock hade fått. Någon sa att vinylen såldes för tiotusen på Ebay, »vad menar du?!«. Man började förstå att det fanns ett kultvärde inte bara i Sverige utan i Japan, Tyskland, Sydamerika, hela världen. Det är sjukt hedrande. Det är mer värdefullt än de framgångar vi hade hoppats på då. Om vi fortsatt med Sherlock och tagit in någon annan hade vi förmodligen inte haft den statusen.

Seb Roc: »Made to Measure« är kompromisslöst i alla led. Jag hörde en podd med Prince Paul där han pratar om olika betydelsefulla album. Ett avsnitt handlade om David Bowies »Low«. Den är helt kompromisslös. Alla pissade på den skivan när den kom. Beach Boys »Pet Sounds« var väl också kompromisslös när den kom.

Rusiak: Jag tror också att det spelade in att det under den här perioden i Sverige fanns många som var väldigt duktiga. Många gjorde svinbra beats, det fanns duktiga rappare med bra flow som skrev bra texter.

Själv kommer jag att tänka på franske storstjärnan MC Solaar, som berättade för mig att han en gång under nittiotalet åkte till Sverige för att »leta efter hiphop«, då han hört talas om den svenska scenen. Han kände ingen, utan reste som vanlig turist en helg. Han hittade ingen svensk hiphop men upptäckte i stället med glädje godiset geléhallon. 

Sherlock av i dag (från vänster): Thomas Rusiak, Peewee, Seb Roc, ett fan och Speedknock.

Det är dags att bryta från intervjun. Barn ska hämtas, nya åtaganden väntar. I en era av streaming och TikTok, en tid när även hiphop manglas ut från fabriksgolv och rappare skryter med hur snabbt de skrivit verser, känns måhända Sherlock och dess likar än mer exceptionella. Att lägga tid och pengar på hantverket, att ambition och personliga värderingar går hand i hand. Tids nog betalade det tillbaka. Om än inte i cash. 

Innan vi går återkopplar Seb Roc till att skivan är inspelad på Cosmos och mastrad på Sterling Sound.

– Det är också det som gör det kompromisslöst. Om vi hade varit ett crew som spelade in och släppte från någon källare hade det varit mer »kul att ni håller på«. Jag har lyssnat på nya grejer av till exempel Benny the Butcher, Pusha T och Griselda. De är i samma värld. Väldigt enkelt, ett beat med en loop och rap över det. Grejen är hur det är inspelat och hur det är mastrat. Det är det som gör att det verkligen låter lyxigt. Det är det som gör att man känner »oh shit!«. Den råheten skulle inte komma fram om det låter halvdassigt. ■

Sherlock spelar på 50 Years of Hip Hop-kvällen på Debaser i Stockholm lördag 21 oktober. Thomas Rusiak är också ibland ute och spelar med sitt nuvarande band MOR. 

SAMPLINGARNA

På »Made to Measure« samplar Sherlock allt ifrån The Cardigans till något från Bo Hanssons »Ur trollkarlens hatt« och Merit Hemmingson. Hiphop på den tiden byggde fortfarande nästan enbart på samplingar. Det här var nämligen innan artister började bli rädda för att stämmas för att inte ha clearat samplingarna, vilket i slutändan ledde till ett skifte inom hiphop. Ett av de mest kända fallen är De La Soul som stämdes av sextiotalsbandet The Turtles, och det sägs att De La Soul tvingades betala 1,7 miljoner dollar. Ofta kunde det vara bara en trumvirvel eller en baston, omöjlig att höra var den kom ifrån. Norske producenten Tommy T samplade i sin tur Sherlocks »Resumé«. 

Seb Roc tror att en av samplingarna som Sherlock använde har amerikanska crewet Griselda tagit senare. Sherlock loopade också delar från graffitifilmen »Wild Style« och »Last Man Standing» med Bruce Willis i huvudrollen.

Peewee: Vi kollade på filmen kvällen innan och hörde »You walk around and you’re dead but you don’t know it«. Vi tyckte »fan va fett« och samplade in det. Vi kanske inte ska gola ut oss själva? För vi har inte clearat det.

Seb Roc: Vi har inte clearat nånting.

Peewee: Vore jävligt jobbigt om Universal dök upp »jaha, så ni har snott ifrån filmen ’Last Man Standing’«.

Rusiak: »Javisst, ni kan få alla royalties. Det är så himla mycket. Va fan, vi ligger till och med back!« [skratt]

LÅTARNA

Natural Bond

Peewee: Handlar om att ge props till alla vi kände. Allt från Latin Kings till folk i Malmö och Göteborg som drev klubbar. Hiphopscenen var så liten så alla kände varandra. Temat var att skriva en rhyme fast få in ett namn. Jag säger »I’m sleepy headed«, då menade jag DJ Sleepy.

Rusiak: Peewee brydde sig aldrig om antalet bars, det var lite »räcker 12 bars? Bra, vi kör på det«. Medan Speedy och jag var mer »jag har 20 nu«, »va, har du 20 bars? Fan jag måste skriva. Jag har 24 nu«.

Seb Roc: Den är en av mina favoriter. Den börjar med ett stenhårt beat som går länge, och sen kommer världens längsta rap.

Bleedings Facts

Enda singeln från skivan. När Sherlock skulle medverka i Bullen på SVT efterfrågades en musikvideo. De hade ingen och fick snabbt spela in en, vilket gjordes på en av Kulturhusets små scener. Petter figurerar i videon som hangaround. 

Swamps of Corruption

Clark Gilliam gästar. Peewee är inte med. 

Peewee: Jag tycker det är en av de fetaste låtarna.

Seb Roc: En halvtaktssampling från The Stylistics, intro, boom, en snare, that’s it.

Rusiak: Det var inte en av mina favoriter då, jag ville ha domedagsstråkar. Nu tycker jag den är fantastisk. [Han och Speedy börjar rappa »the street level/from where Clark operates/no matter what it takes«]

Hopes of Spring

Arnthor var tekniker på plats när Kent Gillström inte var där och bidrog med sång. 

Rusiak: Vi fick lite skämskudde när vi lyssnade på Arnthors sång, och trodde just därför att den är radiohiten. Men den är jättemörk.

Peewee: Petter hade spelat in en låt med Kaah, då var det verkligen »det här är så jävla sjukt kommersiellt«, det var lite av en klump i magen när man hörde den också.

You’re Supreme

Rusiaks sololåt. De skulle alla ha varsin. Peewee gjorde ingen dock. 

Rusiak: Jag var hemligt kär i…

Peewee: Hemligt och hemligt…

Rusiak: Men hon visste inte det. Hon fick veta tjugofem år senare. Hon heter Angela och jobbade som bartender på Bondens Bar där vi hängde mycket. Jag har jämt varit en obotlig romantiker och på den tiden var alla söta tjejer potentiella flickvänner. Jag var kär utan att ens ha pratat med henne, vågade inte, förutom att beställa en bärs. Vid något tillfälle gick jag fram för att köpa cigg, man kunde det då på krogen. Hon frågade vad jag ville ha, tog betalt i cash och sprang ut till tobaksaffären på hörnet. Det var förstås en service baren hade. Men jag tog det som att hon gjorde det speciellt för mig och skrev den låten. 

These Days

Speedknock: Min sololåt. När vi spelade in den tryckte jag på av helvete och tog allt i en tagning, refrängen och rubbet.

Rusiak: Jag har tänkt ibland på den texten, »I’m thinking what is it coming to/am I to go for self or with the crew«, att du redan där hade nånting i tankarna som »är vi verkligen real eller vad«. För som du sa hade du börjat bli sjuk och paranoid. Från att ha stått sida vid sida började du tvivla på oss som stod dig nära.

Speedknock: Jag var så förvirrad. Ena dagen stod jag på Hultsfreds scen, och sen började mitt liv raseras. Jag förstod inte ännu vad som hände med mig. Jag visste inte hur jag skulle bete mig. Det var tufft den tiden, men livet ska inte vara lätt, det är det inte för någon.

Beautiful Ways

Collén & Webbs remix blev albumversionen. 

Peewee: Kommer ni ihåg hur vi skrev refrängen? Speedy bläddrade i någon jultidning. Vi bytte ut »sleigh rides«.

Rusiak: Vad sjukt, det är sant! »Show me the beautiful ways/the twilight til’ dawn/and all the tender/moments of splendor«. Man hör ju att det är ett julrim. Halva refrängen var ett ord som behövde bytas ut, »sleigh rides« till »twilight«, för att bli hiphop. 

Made to Measure

Knoah Tha Sinna, en Wu-Tang Clan-hangaround är med, och Infra Red. Enda låten som spelades in innan Rusiak kom in i bilden. 

Peewee: När ni sa den skulle heta »Made to Measure« fattade jag inte först betydelsen. I mitt huvud var det bara skräddarskit.

Vipers

Rusiak: Ett random albumspår. 

Peewee: Var mer »Vad fan ska den här handla om? Kan vi inte skriva om folk som är falska mot varandra?« Så gjorde vi det. 

Speedknock: Sherlock hade ofta ett koncept och tydligt syfte men här skulle vi ha kunnat valt att skriva om mat eller vad som helst. Men det blev det konceptet för man skulle ha ett sånt tema. 

Aisle of Illusions

Rusiak: Det var ett beat vi satt med som lät lite skräckfilm. »Vi kör lite demoner i huvudet.« [Han börjar rappa »the four walls of the castle surround me«.]

Speedknock: Jag tycker beatsen som gjordes på den här plattan är så begåvade. Det är konst, lite filmiskt. »Aisle of Illusions« är så snygg, än i dag liknar den inget annat.

Short Cuts

Uppkom efter ett uppdrag att skriva en låt till filmen »9 millimeter« med Paolo Roberto. De fick manus och texterna skrevs därefter, men låten kom aldrig med. 

Universal Soldiers

Tilltänkt andra singel. Samma beat användes av Titiyo för låten »Misunderstood«.

Color Tales

Hyllning till graffiti. 

Resumé

Sista låten som spelades in, därav titeln.

Peewee: Jag hör hur jag mognat under skapandeprocessen. Äntligen är det klart, jag är helt snuvig av förkylning, vi var helt slut. Men jag hör hur rösten och utförandet förändrats, hur jag lärt mig mic-control och att rappa från magen. Vi hade lärt oss av varandra.