Det du inte kan beskriva
Om Lydia Loveless, Dwight Twilley och den typ av låt som lämnar dig utan något alls att hålla i.
I förra veckan äntrade Dwight Twilley en annan stratosfär, vid en ålder av sjuttiotvå.
För den som är obekant med tornadon från Tulsa gjorde han företrädesvis powerpop med djup, svärta, Tom Petty-support och ganska betydande rötter i Sun Records-rock’n’roll. Även om det onekligen är svårt att förneka relativt kända upptemposkapelser á la »I’m on Fire« och »Looking for the Magic« eller en mellantemposmekning som »That I Remember« var det en annan låt som tenderade att gå på repeat när beskedet om hans bortgång sjunkit in.
Låten ifråga heter »Sleeping« och den återfinns på Dwight Twilley Bands andra album »Twilley Don’t Mind« från 1977. Nångång i tjugoårsåldern var jag närmast besatt av den. Kunde spela låten hela nätter igenom, för dess avgrundsdjupa melankoli och beroendeframkallande melodi, men också för att jag aldrig fick grepp om hur den är uppbyggd eller hur någon kan komma på ett sådant arrangemang.
»Sleeping« sticker ut rejält både på den plattan och i Twilley-katalogen. Dels för att det är en ballad och för att den med sina dryga sex minuter är klart längre än övrigt, dels för dess speciella struktur där låten flera gånger byter såväl skepnad som temperament och leder lyssnaren in i den ena oanade känsloportalen efter den andra. Så pass flerdimensionerad att du till slut knappt kan hålla balansen. Eller som någon skriver i kommentarsfältet till låten på Youtube: »This song does something to me that I cannot describe.«
Dwight Twilley gjorde många bra grejer, men i »Sleeping« är han lika unik, oersättlig, fullkomlig och allsmäktig som de stora mästarna.
Lydia Loveless dök upp i början av 2010-talet med en serie Bloodshot Records-plattor som gjorde henne till ett hopp inom alternativcountry eller americana, om ni så vill. Hon hade attityd, skrev osminkat och oförställt, musiken befann sig i ett gränsland mellan cowpunk, indierock och radiopop. Men i likhet med label- och turnékamraten Justin Townes Earle kom hon sedan att varva det snillrika med mer otydliga släpp, och i den stenhårt konkurrensutsatta genre som americana har varit det senaste decenniet landade strålkastarljuset snart på andra förmågor i stället. Sannolikt förstärkt av att Loveless gradvis tonat ner, stundom helt avlägsnat, countryinslagen i sin musik.
I svallvågorna på #metoo och New York Times avslöjande om Ryan Adams beteende mot flera kvinnor klev Lydia Loveless fram och berättade att hon i många år fått utstå sextrakasserier och andra plågor från maken till den ena delägaren på Bloodshot, för övrigt samma bolag som en gång i tiden hade introducerat soloartisten Ryan Adams, och trots att ledningen där enligt henne kände till vad som pågick valde de att titta bort. (Efter att tillfälligt ha lämnat bolaget har hon nu återvänt dit sedan vissa element avlägsnats.)
I en intervju med Rolling Stone ringade hon in sin upplevelse: »Everyone is saying, ’Oh, you are so empowered, you’re brave.’ Well, I am so fucking upset. I don’t feel good. I feel re-traumatized again and again, and that’s what so many women are facing. I’m glad that we are talking about it, but it’s like ripping open a wound that women have been fucking covering up with superglue because we are supposed to be fucking heroes, when men could just stop being fucking pieces of shit… I don’t want these men to feel powerful anymore. I want to feel powerful.«
Hennes nyligen utgivna sjätte album »Nothing’s Gonna Stand in My Way Again« har så gott som ingenting med country eller americana att göra. Musiken kan nog bäst beskrivas som vanlig gitarrbaserad poprock, bara ovanligt välskriven och inspirerad. Faktum är att Lydia Loveless emellanåt närmar sig den rock’n’rollskolade, gatunärvarande powerpop som Dwight Twilley förkroppsligade eller som Pretenders aldrig befunnit sig särskilt många mil ifrån. Ett praktexempel på det är självsarkastiska »Sex and Money«, som i händerna på Chrissie Hynde säkert hade kunnat bli en radiohit. »Runaway« må hämta avsevärd inspiration ifrån Loveless husgud Paul Westerberg, men det är svårt att resa invändningar när resultatet blir så gripande. Galghumoristiska »Feel« – »I’m gettin’ older, and my jets are starting to cool/If I ever get sober, it’s really over for you fools« – är en stämningstät nattserenad som knappast blir mindre oemotståndlig av att den snart vecklar ut sig till målmedveten panoramapop av Fleetwood Mac-kaliber.
Skivan är ett slags konceptalbum som följer en relations upp- och nedgång samt omedelbara efterspel, och utan att ha minsta aning om att det gick till på så vis är känslan att låtarna skrevs tätt inpå dessa skeenden ty nerven och nakenheten som följer på dylikt är både intakt och påtaglig.
Starkast ligger sist.
Likt »Sleeping« med Dwight Twilley är »Summerlong« en drabbande ballad som lämnar lyssnaren utan något alls att hålla sig i. Frågan gäller inte om du ska falla, utan hur hårt. Apropå vad låtar kan göra med en som omöjligen går att beskriva.
I denna piano- och stråkdrivna kreation porträtteras det lätt skakiga tillstånd där du känner för någon, längtar efter någon, kanske någonstans behöver någon – om det nu inte vore för den pikanta lilla detalj att du äntligen funnit en självständig och hyfsat friktionsfri tillvaro som det ingalunda bör laboreras med i form av inblandning från en extern aktör, än mindre samma externa aktör som du just upplevt en känslomässigt uppslitande separation ifrån.
Ingenting med inspelningen försämras av att trettiotreåringen från Columbus, Ohio, lägger in hela sin själ och samlade livsvisdom i sånginsatsen; håller tillbaka, känner av, känner efter, tar in smärtan och saligheten, rädslan och lusten, tårarna och skratten, och de flesta nyanser däremellan.
Lydia Loveless har aldrig låtit så här sårbar och samtidigt så oförstörbar. Aldrig har hon låtit så powerful. ■