TK Webb
Svettig som en asfaltsläggare i juli skyndar TK Webb in i lokalen där välklädda hipsters lugnt sitter vid sina laptops med latte och lyssnar på musik. Med stripigt långt hår, skogshuggarskjorta och bakåtvänd keps liknar han en flottig redneckrockare som lite vilset råkat klampa in i fiendeland.
Vi befinner oss i Brooklyns trendiga Williamsburg-kvarter, där de pålitliga indiebolagen Secretly Canadian och The Social Registry har bjudit in till ett så kallat showcase. CMJ Music Marathon-veckan pågår för fullt på klubbar runtom i New York och här i den utmärkta skivaffären Sound Fix kafé- och barliknande bakficka spelar under några timmar en hel uppsjö av band och artister. Monotonipopbandet Windsor For The Derby, folksångaren Sleepy Doug Shaw och rock’n’soultrion Catfish Haven hör till dem som går på scen medan jag är på plats.
Love As Laughter-ledaren Sam Jayne, som bara råkade befinna sig i krokarna, har just påbörjat ett oannonserat solouppträdande. Och eftersom Webb står på tur måste vi raska på med intervjun. Vi går ut, rundar första bästa gathörn och sätter oss på en sunkig bar vars främsta och troligen enda tillgång är att ölen inte ens kostar hälften av vad den gör på Manhattan.
TK Webb, som fått stressa hit direkt från jobbet som kock, kom fram ur samma disparata Brooklyn-klick som gav oss såväl Animal Collective och Black Dice som bolagskollegorna Gang Gang Dance och Blood On The Wall. Band som hur olika de än må låta musikaliskt förenas i att de vart och ett står för något lite annorlunda. Med sin traditionella deltablues är TK Webb, även om det kan verka underligt, mest apart av dem alla.
– Jag befarade att folk inom indiescenen skulle tycka att jag bara kom dragande med »den där gamla bluesen«, säger han. Men så har det inte alls varit. Snarare är alla, inte minst de andra banden på Social Registry, väldigt öppensinniga.
Så är han också ihop med Courtney Shanks i Blood On The Wall.
– Sedan jag kom till New York kan man säga att hon och hennes bror Brad, som också är med i Blood On The Wall, har utgjort min familj här i stan.
Thomas Kelley Webb har hunnit släppa två album. Det andra, »KCK«, släpptes tidigare i år. Den tillbakalutade, lantliga och lite drömska folkbluesen som bjuds på plattorna tog Webb med sig från den amerikanska Södern där han växte upp. De största favoriterna heter Lightning Hopkins, Skip James och Bukka White. Han minns sin barn- och ungdoms småstäder i Missouri och Kansas som fattiga, segregerade och destruktiva.
– Brottsligheten är enorm. Men det är inte alls konstigt, det finns verkligen inget annat att göra än att ställa till med elände. Allt är bara sorgligt. En massa tomma ruckel och övergivna affärslokaler. Men kommer man bara ut från städerna är landsbygden väldigt vacker.
På frågan vad han hade gjort i dag om han hade bott kvar där lyfter TK Webb som svar sin flaska med öl och ler. Efter ett par snabba klunkar och en stunds tystnad säger han:
– Jag blir inte lika deprimerad här. Den här stan ser till att hålla mig upptagen med annat.
Ursprungligen publicerad i Sonic #26, november 2005