Mick Jagger

Baren inne på Mandarin Oriental Hotel i stadsdelen Knightsbridge i London har orange skinnfåtöljer och bardisk. Servitriserna, som alla är fransyskor, har matchande orange blusar och avlöser varandra med att svepa förbi bardisken med läderinbundna menyer och dyra vinflaskor i händerna. En spanjor i helsvart kostym pratar högljutt i telefon i en av fåtöljerna och slår ut med händerna så kraftigt att han nästan välter silverbrickan framför sig.

Ett sällskap på tre killar i trettioårsåldern, klädda i mörka jeans och poptröjor, kommer in från fredagsrusningen och slår sig vant ned i en soffgrupp i ena hörnet av baren. »Det vanliga, Liz«, säger en av killarna samtidigt som de andra sms:ar varandra på minimala mobiltelefoner och skrattar. Någon minut senare sveper en fransyska förbi med en bricka lastad med tre kristallglas, två flaskor champagne och ett stort cigarretui.

Från andra änden av baren prasslar en korpulent amerikan i slips med en sedelbunt och damen i svart klänning bredvid ser på med ett fyllt vinglas i handen.

Mandarin Oriental verkar vara en idealisk plats för att träffa en av rockens största kungligheter. Utanför hotellingången vajar flaggor från Europas alla länder. Levande Bassett-gubbar i björnmössor stoppar alla som går in i entrén och undrar vänligt vilket ärende man kan tänkas ha.

»Mister Jagger? Ingen aning. Men ok, välkommen in och vänta i baren.«

En och en halv timme och en urdrucken mineralvatten senare kommer skivbolagsrepresentanten fram till mig vid bardisken. »Ursäkta att det har blivit försenat. Mick var tvungen att åka iväg på ett affärsmöte, han kommer förhoppningsvis tillbaka om en halvtimme. Du har väl bra frågor till honom nu?«

I barhörnet är killtrion i poptröjor inne på fjärde glaset champagne.

»Han finns alltså på riktigt? Det känns som att han, Beatles och Dylan och alla andra ikoner från sextiotalet var just bara ikoner, fabricerade idéer från en svunnen tid, myter i stället för riktiga personer.«

Ungefär så reagerade en vän när hon hörde vem jag skulle träffa på Mandarin Oriental.

Jag förstår henne. The Rolling Stones sångare tillhör det där fåtalet personer i populärmusikhistorien som trots alla artiklar, bilder och framför allt skivor och låtar verkar vara mer just en idé än en person av kött och blod. Inte lika mystisk som Dylan, inte lika död som Lennon, men likväl… overklig.

Det går förstås att läsa sig till att Michael Philip Jagger föddes den 26 juli 1943 i Dartford, England, och att han vid fem års ålder för första gången träffade Keith Richards. Och att de båda drygt tio år senare kom att starta ett av rockhistoriens mest seglivade och framgångsrika band.

Intervjun ska äga rum i en lyxsvit med utsikt över Hyde Park. En av hans managers, en äldre gentleman med Sverige-tycke, lägger ut den gulblå texten. »Jag är god vän med Lill Lindfors och Povel Ramel! Jag jobbade med dem i början av sextiotalet, mycket trevliga. Var det Andrew du hette?«, säger han och slår mig farbroderligt i ryggen innan han går ut.

Efter ytterligare en kvarts väntan stegar han så till slut snabbt in i rummet. Scendomptören Mick Jagger. Den känslokalle affärsmannen Mick Jagger. Sångaren vars tunga och läppar är en av popvärldens mest kända logotyper. Sexsymbolen som ska ha haft affärer med allt och alla från Madonna till David Bowie. Ett av monumenten från rock’n’rollens glanstid på sextiotalet kommer in och säger »Right, right, hej på dig Anders, slå dig ned så sätter vi igång, vad vill du veta?«

Handslaget är vekt och slappt. Han ser liten, smal och skrämd ut när han sätter sig ner. Han har på sig en ljusblå skjorta, för korta mörkblå byxor, mörkbruna loafers, en cerisefärgad pullover virad kring halsen och ser inte ut att vara en dag under sina 58 år.

»Snygg skjorta«, börjar jag.

– Tack, snyggt musikmagasin du jobbar för.

Mick Jagger sitter inte på Mandarin Oriental Hotel och pratar med utländska journalister för att han tycker det är kul. Han har aldrig gillat att prata om sig själv.

1982 slogs det då rådande rekordet i Storbritannien när Jagger fick drygt fem miljoner dollar i förskott för att skriva sin självbiografi.

Åtta år och flera spökskrivare senare lämnade Jagger motvilligt tillbaka pengarna. Det hade inte gått att få ur honom hans livsberättelse, trots skrivhjälp. »Jag är inte viktig. Jag är bara en uppfinning av journalister«, är ett klassiskt Jagger-citat.

Mick Jagger pratar med journalister hösten 2001 för att han har en skiva att sälja. »Goddess in the Doorway« är hans fjärde soloplatta, som han arbetat med i snart två år.

Vad får du ut av att göra en soloskiva som du inte kan få ut av att göra en med Stones?

– Först och främst har jag mer kontroll. Och så kan jag göra lite som jag vill. Det är inte en kommitté som måste fatta alla beslut längs vägen. Plus att jag som soloartist inte har så många bördor från historien som tynger mig. Bara de jag själv väljer. Jag kan spela in en popskiva eller en balladskiva om jag så önskar. Men om vi skulle göra ett Stones-album som inte innehöll en massa rock’n’roll skulle folk klaga, säger han och vänder sedan snabbt pã samtalet.

– Vad tycker du om skivan, förresten?

Mick Jagger tittar rakt på mig och skruvar ihop benen där han sitter i fåtöljen. Det verkar nästan som han är nervös över svaret.

– Han skulle inte erkänna det själv men visst är han nervös, säger Matt Clifford lite senare i samma fåtölj.

Clifford är keyboardisten som spelade med symfonirockarna Yes när han för drygt tio år sedan av en händelse började jobba med Jagger under Stones »Steel Wheels«-inspelning. Sedan dess har han tjänat som Jaggers låtskrivarpartner och producent. På »Goddess in the Doorway« har Clifford varit med och skrivit åtta låtar och producerat fem, och det är just därför som han finns tillgänglig för intervjuer den här dagen.

– Tidigare i dag var det en tysk journalist här som var jättesur över att albumet inte lät som en Stones-skiva. Han ställde bara griniga frågor om varför inte Mick rockade mer. Jag tror att Mick blev lite irriterad, säger Clifford och ler.

Jagger häller omsorgsfullt upp en tekopp med mer mjölk än hett vatten och dricker en skvätt av den grådaskiga vätskan.

Är du, trots att du varit med så länge i rockbranschen, rädd för att misslyckas? Är du nervös inför skivsläppet?

– Alla artister eller musiker vill vara framgångsrika. De som säger annat ljuger. Det beror också på vilka förväntningar du har. De som har lyssnat på skivan hittills verkar nöjda, och det är både kritiker och vänner – vilket i och for sig är en rätt konstig publik! Och så de som spelar på skivan. Pete Townshend älskar den. »Jag gillar verkligen ›Joy‹, Mick!« »Du spelar på låten, Pete.«

Men du är inte rädd för att skivköparna inte ska gilla »Goddess in the Doorway«?

– Jag tycker att den är ganska lättillgänglig. Men man vet ju aldrig. Det är ju inte direkt den senaste Radiohead-skivan som jag har gjort, det skulle ungefär vara som att Stones gav ut ett album med akustiska låtar med stråkorkester. Då vet vi att det skulle bli mycket motvind och förklarande. Men om man inte gillar hela min skiva kanske man åtminstone gilar någon av låtarna.

Det är fler än tyska journalister som lever i den besynnerliga villfarelsen att Rolling Stones alltid har spelat och alltid »ska« spela »Stones-rock«. Alltså primitiv rock med rötterna i blues, så som den framfördes av legendariska Chess-artister som Muddy Waters och Chuck Berry – vilka Mick och Keith avgudade i de tidiga tonåren.

I själva verket är det ju precis tvärtom. Samtidigt som Rolling Stones hållit fast vid sin ursprungliga stil har de som få andra världsnamn inom pop och rock så tydligt, i bästa fall, vågat experimentera med sitt framgångsrecept och, i sämsta fall, acklimatiserat sig till och hakat på trender.

Med fasa kan man se tillbaka på när Mick Jagger satt med en trollmössa på huvudet på omslaget till den bleka psykedeliakopian »Their Satanic Majesties Request«, som gavs ut i kölvattnet på »Sgt. Pepper« 1967. »Miss You«, en av gruppens största singelframgångar på sjuttiotalet, flirtade inte lite med den då heta discovagen. Och det var nog inte bara för att Stones-medlemmarna verkligen gillade mesrockaren Dave Matthews som han gästade dem på scen under den senaste USA-turnén 1998, viktigare var att Matthews säljer miljoner skivor.

Som soloartist har Mick Jagger mer än gärna brutit mot Lex Stones och prövat olika musikstilar och samarbeten, trots Stones-puritanernas gnäll.

»Goddess in the Doorway« är inget undantag och gästas av namn som Lenny Kravitz, Bono, Rob Thomas från Matchbox 20, Wyclef Jean och redan nämnde The Who-legendaren Pete Townshend.

Är det inte svårt att få till en helhet när man spelar in en skiva med så många olika människor och på så många olika platser?

– Nja, det har inte fungerat riktigt så. Det mesta har bara jag och Matt spelat in på hårddisk i mitt hus på landet i Frankrike. Sedan jobbade vi vidare med materialet i andra studior. Det har varit ett väldigt direkt sätt att arbeta, jag och Matt kunde börja med en låt på förmiddagen och ha lagt alla grunderna och satt texten före middag. Låtarna som Marti Frederiksen [producent åt Aerosmith, med flera] har producerat, till exempel, var mer eller mindre färdiga redan när han fick dem.

Visste du ungefär var du skulle komma att »landa« med skivan när du började arbeta med den?

– Nej, egentligen inte. Det låter klyschigt, men det är en resa som man gör varje gång. Jag vet inte vad jag kommer att skriva när jag sätter mig ner. Vi visste att vi ville göra något sångorienterat och melodiskt, plattan innehåller inte så mycket grooves. De flesta låtarna kan man sjunga och spela med en gitarr.

När du nu släpper en skiva med radiomässiga poplåtar riktar du dig samtidigt till en ny publik; unga tonåringar som kanske aldrig hört talas om Rolling Stones och bara känner till Jagger fran tabloidframsidorna. Hur känns det?

– Men så är det väl varje gång, eller hur? Det är som det brukar vara. Och jag tror inte att det behöver vara en dålig grej. Samtidigt är det ju bara en del av publiken som är ny. Många som kommer i kontakt med min musik får det via sina föräldrar eller sina storebröder. Inte för att jag bryr mig, bara de lyssnar, ha ha!

För första gången spricker Jaggers ansikte upp i det världsberömda bredkäftade leendet när han lutar sig fram och slår sig på knäna.

Nej, jag menar just att det måste ju vara en sporre för dig. Att få de unga att lyssna.

– Jovisst. Jag gillar det. Folk hör mig på radion och tänker: »Vem fan är den här snubben?« Jag når andra människor med ett soloalbum än vad jag gör med Stones. Folk har väldiga fördomar om hur en Stones-skiva ska låta, och undviker den kanske därför.

Du hade stora framgångar med dina tidigare album, både »She’s the Boss« och »Wandering Spirit« sålde ett par miljoner exemplar över hela världen. Vad har du mer att bevisa som soloartist?

– Jag vet inte om jag har mer att bevisa. Det handlar ju inte om att skapa något bra bara en gång, så att man sedan kan ta det lugnt. En regissör gör ju inte en bra film, för att sedan lägga av. En racerförare slutar ju inte när han väl har vunnit ett lopp. Man fortsätter att göra det man är bra på, eller hur? Allt handlar om att uttrycka sig. Att få utlopp för sin kreativitet. Om jag inte får det blir jag neurotisk. Att skriva är också mitt sätt att gå i terapi.

»Goddess in the Doorway« är en varierad men samtidigt helgarderad skiva, rent musikaliskt. Där finns radioanpassade AOR-låtar som »Visions of Paradise«, tuffa rockare som första singeln »God Gave Me Everything« och stråkballader som »Don’t Call Me Up«.

I den senare sjunger Mick bland annat om en misslyckad kärleksaffär: »I’m gonna see my girlfriend down in Argentina/We’re gonna have a blast for a while«.

Är den skriven med någon speciell i åtanke?

– Ja, låten är som ett brev till en speciell person. Jag satte mig ned backstage under slutet av förra Stones-turnén, i Danmark tror jag, och började bara skriva texten. Sedan avslutade jag den i år. Så den tillhör det mest personliga på skivan, ja. Andra låtar är mer… observanta.

En annan låt, med ett helt annat innehåll, är »Gun«. Berättaren låter förbannad och cynisk och sjunger i refrängen »Why don’t you just get a gun and shoot it through this heart of mine«. Var du förbannad när du skrev det?

– Ja, jag började på den låten när jag var arg över något. Efteråt blev jag chockad när jag såg vad jag hade skrivit. Det är hårda ord. Det kändes som »ok, jag kanske inte ska fortsätta med den här låten«. Men så bestämde jag mig för att se vart den skulle ta vägen. Oftast gör jag bara en del av låten i taget. Det svåra är att få varje del att passa in med de andra. Men den här skrev jag rakt av.

Är du en sådan som alltid skriver självupplevda texter?

– Ja, det måste jag. Eller, en del bygger pa direkta erfarenheter, en del på indirekta. Flera av texterna kan börja med något självupplevt, som jag sedan multiplicerar med tre. Det är där fantasin kommer in! Precis som i allt skapande.

En av de bästa och mest personliga låtarna på nya skivan är »Too Far Gone«: »I always hate nostalgia/living in the past/No use getting misty eyed/It all screamed by so fast (…) I would spend my childhood days/lost in starry dreams/And now I watch my children/just downloading them to screens«.

»Too Far Gone« handlar om en värld i förändring men också om åldrande, eller hur?

– Nja, kanske inte så mycket om åldrande i sig som ens personliga upplevelse av den ständigt föränderliga världen. Hur ens attityd förändras. Inte så att allt var bättre förr. Snarare att du, vi, alla fortfarande har band till det förflutna. I början sjunger jag om att jag hatar nostalgi, men sen om hur vårt förflutna lik förbannat är sammankopplat med nutiden.

Har den känslan, att acceptera åldrandet, förändrats i och med att du själv har blivit äldre?

– Nej, det tycker jag inte. Jag skrev liknande låtar när jag var runt tjugo, »As Tears Go By« exempelvis. Men givetvis har man olika sätt att uttrycka sig ju äldre och mer erfaren man blir. Som låtskrivare måste man ha kunskapen att kunna beskriva en massa olika människor. Samtidigt är det ens uppgift som sångare att få folk att tro att det man sjunger bara är självupplevt.

»I always hate nostalgia«, sjunger du. De senaste tio åren har det fullkomligen vällt ut tillbakablickande skivor, böcker och filmer om sextiotalets poprörelse. För mig som inte var med då får de åren alltmer mytiska proportioner för varje artikel, för varje återutgivning. Hur ser du, som ända var en central figur, på detta?

– Tro mig, det blir mer mytomspunnet för mig också! Dels för att det är så diskuterat och alla har så många åsikter om den här perioden, dels för att den är förvrängd genom historiens lopp. När jag hör berättelser om sextiotalet tycker jag att det verkar vara en beskrivning av ett främmande, okänt land. Jag känner inte igen mig. Nästan varje vecka får jag förfrågningar från TV-folk som vill att jag ska vara med och berätta om sextiotalet. De viskar till exempel »Jimi Hendrix?« vördnadsfullt i telefonen. Jag säger alltid nej. Om inte mina vänner verkligen tvingar mig.

Håller du med om att musikhistorien, precis som vilken annan historia som helst, ständigt behöver skrivas om?

– Jag vet inte om det spelar någon roll vad jag tycker. Nu är det populärt att komma med nya, annorlunda vinklar och bilder av historiska personer. Det finns uppenbarligen mycket pengar att tjäna på sextiotalet. Böckerna verkar ju sälja bra, annars skulle inte så många skrivas.

Han lutar sig fram i fåtöljen och skakar med ett leende på den bruna kalufsen.

– Grejen är att jag inte kan minnas hur det var, ens om jag försöker. När vi nyligen gjorde »Enigma« försökte vi återskapa livet på den engelska landsbygden på fyrtiotalet. Hundratals människor arbetade med detaljerna och de kunde inte komma överens om någonting! En tyckte till exempel att maten hade varit bra på den tiden, en annan mindes att den var förfärlig. Det handlar inte alltid om att folk försöker förvränga sanningen, ofta minns man helt enkelt inte. Jag skulle inte kunna sitta här och berätta anekdoter från sextiotalet, inte bara för att jag inte vill, utan också för att jag just inte kan.

»Enigma – en thriller om brittiska kodknäckare under andra världskriget med Dougray Scott och Kate Winslet i huvudrollerna – är den första storfilmen som produceras av Jagged Films, Mick Jaggers eget produktionsbolag.

Det är däremot inte Rolling Stones-sångarens första försök i filmbranschen.

I juli 1969, bara dagar efter Stones enorma gratiskonsert i Hyde Park till minne av då nyligen avlidne ex-medlemmen Brian Jones, började Jagger spela in långfilmen »Ned Kelly«, där han hade huvudrollen. Det blev en snabbt glömd historia, något man inte kan säga om hans nästa filmroll. Den delvis blodiga och pornografiska brittiska thrillern »Performance«, från 1970, har med åren blivit en sann kultfilm. Fast mest berömd är den kanske för Jaggers, enligt legenden väldigt realistiska, sexscener med Keith Richards dåvarande flickvän Anita Pallenberg.

Trots seriösa försök har Mick Jaggers skådespelarkarriär aldrig kommit igång på riktigt. I början av åttiotalet började han spela in Werner Hertzogs sedermera klassiska »Fitzcarraldo« men hoppade av och ersattes av Klaus Kinski. Ett decennium senare hade han en av huvudrollerna i sci fi-floppen »Freejack«.

Trots att de senaste åren inneburit en del lyckade framträdanden på bioduken – som koncentrationslägertransvestiten George i »Bent« från 1997 och en av huvudrollerna i rått så färska dramafilmen »The Man from Elysian Fields« – har Jagger ändå varit som bäst när han spelar sig själv. Som i de hyllade Stones-dokumentärerna »Gimme Shelter« och »Cocksucker Blues«, eller i Jean-Luc Godards experimentella »Sympathy for the Devil« från 1969.

Du är filmproducent och har flera andra järn i elden. Hur viktig är musiken for dig i dag?

– Det är en väldigt viktig del av mitt liv. Jag försöker hålla mig updaterad. Men nu har jag suttit ute på landet hela sommaren, så jag har inte lyssnat på nya skivor eller sett nya band på några månader. När det nu är höst är det kanske dags att gå ut och titta igen. Eftersom jag bor granne med Shepherd’s Bush Empire [konsertlokal i London] går jag ibland dit. Det senaste jag köpte var nog den där Blur-skivan… Gorillaz? Gillar du den?

Nej, inte riktigt.

– Den är intressant, mycket visuell. Deras konceptuella idé är kul. Annars har jag inte hört så mycket som verkligen fått mig ur balans. Mest en bra lât då och då. Har du några tips?

Eh, ja, har du lyssnat på Ryan Adams?

– Jag har hört talas om honom, ja. Amerikan, eller hur? Jag läste en recension i tidningen förra veckan. Har du sett honom i Sverige? Hur låter han?

Tja, mycket rock med klara influenser från gamla stora namn som till exempel… eh… Stones.

– Jaha, du. Det låter som jag får kolla upp honom.

Det borde du. På tal om Stones, alla vill förstås veta hur läget inom bandet är just nu.

– Vi pratar om ett nytt projekt, vi har bollat idéer ett tag. Men inget är klart. Vi får se vad som händer nästa år.

Jagger lägger armarna i kors och ser business-sträng ut.

Matt Clifford är senare inte lika svävande när han svarar på samma fråga:

– Jag vet att Mick och skivbolaget har planer inför nästa år, för då fyller Stones fyrtio år som grupp. Helt otroligt egentligen. Det blir säkerligen någon sorts jubileumscomeback på ett eller annat sätt, både på skiva och på scen.

Mick Jaggers första försök som soloartist var faktiskt i samband med rollen i »Performance«. Jagger-Richards-låten »Memo From Turner«, som Stones själva aldrig fick till, ingick i en tuff version – producerad av Jack Nitzsche – på soundtracket.

Först 1984 gjorde Mick Jagger en seriös ansats att stå på egna ben. Då började han spela in sin första soloskiva.

Enligt Stones-legenden bråkade Jagger och Richards om Stones fortsatta utveckling redan under tidigt sjuttiotal. Jagger ville att gruppen skulle utvecklas i takt med det rådande musikklimatet och låta moderna, medan Richards ville hålla kvar vid bluesrocken. En diskussion som man lätt inbillar sig fortsatt mellan farbröderna fram till i dag.

1985 kom så »She’s the Boss«, Mick Jaggers debutalbum i eget namn. Med producenterna Bill Laswells och Nile Rogers hjälp försökte han att skapa en modern och MTV-vänlig produkt. Plattan har, med sin plastiga produktion och sina svaga låtar, åldrats dåligt. Tack vare trogna Stones-fans och flitigt visade musikvideor sålde »She’s the Boss« ändå bra. Men de mest publika Jagger-insatserna under samma år var förstås David Bowie-duetten i Martha And The Vandellas-covern »Dancing in the Street« och Jaggers uppträdande med Tina Turner på Live Aid-galan.

1986 släppte Rolling Stones albumet »Dirty Work«. Jagger ville inte avbryta sin solosatsning och tackade därfor nej till en kommande Stones-turné. I stället spelade han in sin andra skiva, »Primitive Cool«, som släpptes året efter. »Jag gillar att låta modern«, förklarade Jagger valet av medproducent, den vid tidpunkten guldskapande Dave Stewart från Eurythmics. Förutom det vedervärdiga aerobicsnumret, tillika förstasingeln, »Let’s Work« var låtarna bättre den här gången och Jagger mer fokuserad. Och recensenterna gav tummen upp. Ingenting av det här hindrade dock »Primitive Cool« från att floppa. Kanske berodde misslyckandet på omslaget, som lätt kvalar in på rockhistoriens sämstalista.

Och kanske var det rädslan för att misslyckas som giorde att fansen fick vänta hela sju år på Jaggers nästa utgåva i eget namn. Då var äntligen skivköpare och kritiker överens. »Wandering Spirit«, med alltid levererande Rick Rubin i producentstolen, var väldigt stark. Möjligen till och med bättre än någon Stones-skiva de senaste femton åren. Efter ytterligare en guldskiva och singelframgångar med »Sweet Thing« och »Don’t Tear Me Up« tystnade soloartisten Jagger ånyo. Fram till »Goddess in the Doorway«.

Ingen av de andra Stones-medlemmarna är med på »Goddess In the Doorway«…

– Nej, men det var nära att Ronnie var med. Han befann sig i närheten av studion och skulle egentligen ha spelat på »Lucky Day«, men det blev inte av till slut i alla fall.

… och ingen av de andra Stones-medlemmarna har någonsin varit med på dina soloskivor. Är det ett medvetet beslut från din sida, att verkligen köra solo?

– Nej, jag skulle gärna ha haft med Ronnie, till exempel. Eller Charlie, men han har varit borta en hel del det senaste året. Samtidigt ser jag ingen direkt mening med det, varför skulle jag? Andra artister gör så och det har jag aldrig fattat. Det är som att de andra medlemmarna måste ge sitt godkännande till solokillen, att det är OK att han gör en skiva själv. Förstår du vad jag menar? Men Ronnie gillar plattan i vilket fall som helst. Charlie också. Keith vet jag inte, han har antagligen inte fått något exemplar än. Han bor ute på vischan i USA. Frågan är om han ens vet att jag gjort en skiva, säger han och låtsasfnyser.

Har du mycket kontakt med de andra Stones-killarna?

– Ja, dagligen. Jag träffar dem nästan jämt. Jag åt middag med Bill härom dagen, förresten.

Så ni är… eh, vänner i dag?

– Javisst. Vi har alltid varit polare, jag och Bill. Jag träffar Ronnie ofta, han bor nästan granne med mig.

Du bor alltså mest här i London?

– Ja, bara en bit bort härifrån, Ronnie bor en halv kilometer ifrån mig. Charlie bor på landet, han går inte ut så ofta. Och Keith bor alltså i USA, så honom träffar jag inte ofta. Det var ett bra tag sedan jag hörde av Keith, nu när jag tänker på det…

Mick Jagger kan alltså nästan se tillbaka på fyrtio år i tjänst som ledare för Rolling Stones, världens största rockband. Om två år fyller han sextio. I skrivande stund sägs han ha ett förhållande med Hollywood-skådisen Minnie Driver. Han är god för flera miljarder kronor och är sugen på att ge sig ut på en mindre soloturné (»Kanske inte spendera ett år på vägarna, men gärna några enstaka solodatum, det skulle jag vilja«).

En svår fråga: om du ser tillbaka på allt som du har gjort i musikväg de senaste fyrtio åren, vad är du mest stolt over?

– Ja du, den var verkligen… inte lätt. Hela den här popmusikgrejen är väldigt… trivial, inte sant? Jag hoppas inte att jag blir ihågkommen för bara en speciell sak, utan snarare för alla låtar som jag har skrivit. Det är mer tillfredsställande än, låt säga, ett visst liveuppträdande. Det är svårt att göra ett val där. Man kan förstås lyssna på de inspelade livelåtarna, men då ser man inte hur det såg ut när jag sjöng dem i Götebööörg. Den sekunden är försvunnen nu. Det är låtarna i sig som jag är mest stolt över, tror jag.

Får du mycket brev från fans som påverkats av dig genom åren?

– Ja, och många kommer fram och snackar när jag är ute på krogen. De berättar om sina minnen till Stones-låtar. »Första gången jag älskade med min fru spelades ›Beast of Burden‹ på stereon, och jag kunde bara tänka på Rolling Stones…. Just sådant brukar jag bara höra i Amerika, i och för sig. Mitt forflutna är för många ett soundtrack till deras liv. Vilket är kul! Det är en underbar vetskap.

Är du en lycklig man i dag?

– Ja, nu i eftermiddag i alla fall. Fråga i morgon igen, så får vi se!

Han skrattar till igen, reser sig hastigt upp och tar i hand. Han tackar, önskar lycka till och yttrar ett »right, right« innan han försvinner ut genom dörren som skivbolagsrepresentanten håller upp och sedan stänger.

De enda tecknen på att en livs levande rocklegendar just lämnat rummet är en halvt urdrucken tekopp och ett lätt fuktigt handslag. ■

Vad Anders Dahlbom svarade när Mick Jagger frågade vad han tyckte om nya albumet? »Jag sa att det var bra men ojämnt«, hälsar han. »Jagger stirrade argt på mig efter det.«