Sambassadeur: European
SAMBASSADEUR
European
Labrador/Border
Betyg: 7
»Definiera indiepop!«
Hm… Sambassadeur kanske? För visst närmast förkroppsligar denna göteborgskvartett själva kärnan i den typ av musik som annars förknippas med åttio- och nittiotalets Glasgow, från The Pastels till Belle & Sebastian med Postcard Records och Orange Juice som ursprung.
Sambassadeur gör sorgsen upptempopop som får en att känna sig så där underligt uppspelt och melankolisk på samma gång. Deras andra skiva, »Migration«, var ett av 2007 års allra bästa svenska popalbum – singeln »Final Say« kunde rentav mäta sig med ett Saint Etienne i absolut toppform. De hyllades därefter, så det finns plötsligt en del förväntningar nu.
Sambassadeur valde fläskets väg. Mer, större, fylligare, fetare. In med blås och stråkar, stämsångsarrangemang och trippla trumslagare. Varningsklockorna klämtar förstås ikapp med den allt nipprigare metronom som försöker hålla orkestern i ett stadigt tempo.
Men visst är det roligt. Bombastiskt på ett burkigt lo-fi-vis, ibland faktiskt cheesy listening över det hela fast med bevarat indiedriv och skev elegans.
»Days« är en pärla med gitarr och piano längst fram jämte Anna Perssons sång. En låt vars enda plump är att den föregås av »Stranded« som är intill förväxling lik. »Albatross» drar ner tempot lite och låter lite som om Abba slängts ut ur Polarstudions perfektionslyx.
Men starkast är »Sandy Dunes« som dundrar på i bästa northern soul-stuk. Här fungerar Perssons röst bäst, i de lugnare numren framträder hennes begränsningar som sångerska.
Ett friskt vågat kliv vidare för Sambassadeur, och åtminstone hälften vunnet. Men ändå inte riktigt i nivå med föregångaren »Migration«.
PATRIK LINDGREN
2010-02-23
