Richard Buckner: Our Blood
RICHARD BUCKNER
Our Blood
Merge/Décor/Border
Betyg: 8
Priserna går upp, musikerlönerna – åtminstone för en artist på hans nivå – går ner eller, i bästa fall, står still. Skivbolagen blir färre, klubbarna likaså. Ingen har längre pengar att satsa. Själv tvingas han ta vanliga kneg för att ha råd att fortsätta med sitt konstnärliga kall; det gäller bara att orka också.
Ingenting blir bättre av att vänner och närstående tappar förståndet, försvinner, dör.
Ingenting blir bättre av att just ingenting går åt rätt håll.
Nomad sedan barnsben slutar Richard Buckner aldrig att kuska runt. Han har bott snart överallt i USA, en period även i Kanada. Nuvarande hemvisten är Kingston, norr om New York. Det var där som det ena sammanbrottet efter det andra bidrog till att det faktiskt tagit fem år för denne vanligtvis produktive sångare och låtskrivare att färdigställa uppföljaren till 2006 års »Meadow«. Det var filmsoundtracket som aldrig blev av, med olika juridiska turer som följd. Det var bandaren som pajade och trasade sönder dittills gjorda sessioner. Laptopen med nästa inspelning blev stulen. Och så var det den där obehagliga mordutredningen han blev indragen i…
Man skulle verkligen ha all förståelse i världen om han i detta läge bröt sig ut ur sin egen mall och stormade ur sig något vredgat.
Eller skrev en bok.
Men inte. »Our Blood« är ännu ett Richard Buckner-album med allt vad det innebär ifråga om allt annat än linjärt historieberättande, envis sparsamhet med ord, lager på lager av instrument och effekter som hans lågmält desperata men karaktäristiskt humana baryton melodiskt kan slingra sig runt, samt förstås förmågan att skriva låtar uppdelade efter stycken snarare än enligt konventionell vers/refräng-modell.
Richard Buckner-album är intressanta även när de inte är helt igenom bra, om inte annat som pusselbitar i hans oupphörligen fängslande body of work, men när de verkligen är bra är det nästintill omöjligt att slita sig från dem. Fråga Justin Vernon i Bon Iver, ett massivt Buckner-fan.
Den här gången är låtarna överlag exceptionella, arrangemangen än mer så, för att inte tala om produktionen och den där nästan kusligt vältajmade närvaron i hans röst. Utan att han någonsin blir övertydlig eller säger för mycket känns det som att allt man någonsin behöver veta – och man behöver alltid veta mer än vad man vill – om förlust, förvirring och livskraft finns här, i de nio sånger som utgör »Our Blood«. Som lyssnare kan man i dessa låtars sällskap bli obekväm, känna olust; ändå dras man likt en mal till ljuset rakt in i oron och smärtan. Man har inget val. Konfrontation är att föredra framför stillatigande förgängelse.
PIERRE HELLQVIST
2011-08-23
