Nere men uppe på fem
George Jones livshistoria är fylld av skilsmässor, fylla, missade spelningar, knark och konkurser. Men trots allt som hänt honom har han alltid förmått resa sig och sjunga bättre än någonsin.
Pierre Hellqvist kan inte låta bli att fascineras.
När allting är som jävligast. När du har fler motgångar än nån annan. När ingenting funkar och du snudd på dras till elände och olycka. Ja, då finns det en som alltid har haft det lite värre ändå. George Jones.
Inte på grund av otur. Inte för att han råkat ut för människors elakhet mer än nån annan. Nej, för det mesta har »Possum« helt enkelt satt sin fot i klaveret av egen kraft.
Eller, sanningen är i detta fall som i så många andra mer komplicerad än så. Som liten grabb i Big Thicket i Texas fick han stryk av sin hårt drickande far. Och när George Jones som tonåring väl kom bort från sin plågoande fortsatte han på egen hand att misshandla sin kropp och sitt psyke.
Få artister har fallit så många gånger, och så långt ner i skiten (»I had no idea the bottom could be so low«, som han en gång uttryckte det), som George Jones.
Fast varenda gång har denne countrylegend rest sig. Det har varit skilsmässor, fyllor, knark, ett oräkneligt antal missade spelningar, rattonykterhet, personliga konkurser, allmän vårdslöshet, dårskap och oförskämdhet. Men jämt när han varit som mest uträknad har han återhämtat sig och mer än en gång återvänt i bättre skick som sångare än nånsin förut.
Uppgiften om att han numera lever ett lugnt liv fick sig en törn då han så sent som härom året kraschade med sin bil och var riktigt illa däran ett tag. I bilen återfanns en halvt urdrucken flaska vodka…
I slutet av sjuttiotalet – under åren som följde på den omskrivna skilsmässan från countrykollegan och duettpartnern Tammy Wynette och innan hans karriär 1980 fick sig ett lyft med superhiten »He Stopped Loving Her Today« – var han kanske som allra mest vilse i pannkakan.
Jones var skyldig i princip varenda människa i Nashville pengar och höll sig borta från branschen. I stället drack han kopiösa mängder whiskey och snortade påse efter påse med kokain. Ibland satt han helt förlorad i sin bil, i vilken han ofta bodde med ett foto på Hank Williams som enda sällskap, utanför Country Music Hall of Fame och sjöng och spelade gitarr. Mest för att det inte fanns några spelställen som ville ta emot »No-Show« Jones.
Turister, som var i stan för att titta på Grand Ole Opry och köpa countrysouvenirer, kunde inte tro sina ögon, men avfärdade till slut den patetiske, orakade, slitne figuren som en George Jones-wannabe till gatumusikant.
Än värre var att han höll på att bli galen.
Allt oftare antog han två nya personligheter, båda väldigt dominanta. Den ene gav han namnet Deedoodle the Duck, som pratade med Kalle Anka-röst. Den andre fick heta Old Man. Denne talade med en ärrad, gammal mans röst. Det kunde gå flera dagar utan att »den riktige« George Jones pratade, bara Deedoodle the Duck och Old Man tjattrade och munhöggs. Inte sällan hånade och häcklade de »föredettingen« George, som inte kunde få dessa röster att sluta.
Detta var förstås psykiskt påfrestande, men det gick an så länge de här objudna och oönskade personligheterna bara visade sig när han var ensam. En god vän kom senare att berätta för honom att hon vid den här tiden lämnade en av hans få spelningar i tårar, sedan Jones envisats med att sjunga varenda låt med Deedoodle the Duck-rösten!
Han ville men kunde inte sluta. Detta gällde inte bara rösterna, det var detsamma med det hejdlöst destruktiva levernet.
Till slut tvångsintogs Jones för vård, och genomgick sprit- och drogavvänjning. Han hade sjunkit ända ner till botten och på radio, när han kom ut, spelades hans hit från några år tidigare »These Days (I Barely Get By)«. En låt som bra beskrev Jones och det rådande läget.
Men så skrevs också dess text av en person som kände honom mer än väl.
Tammy Wynette.
Fast Jones, som redan på sextiotalet hade ett rykte om sig som stordrickare och aldrig försökt prata bort det, hade inte mycket till övers för Tammys invändningar mot hans spritkonsumtion:
– En kvinna som gifter sig med George Jones och klagar på att han dricker är samma sak som att en kvinna skulle gifta sig med pastor Billy Graham och klaga på att han predikar…
Rekommenderad George Jones-lyssning
»The Essential George Jones, The Spirit of Country« (Dubbel-CD, Epic/Legacy)
»A Picture of Me (Without You)«/»Nothing Ever Hurt Me (Half as Bad as Losing You)« (Två album på en CD, Koch)
»The Grand Tour« (CD, Razor & Tie)
»With Love« (LP, Musicor)
»The Very Best of George Jones« (Dubbel-LP, Wing/Mercury)