Trender är galna

Åh, kära barn! Är ni här nu igen? Sätt er i en ring omkring mig. På golvet, såja. Låt mig bara dricka upp den här koppen kaffe. Min hjärna är inte längre vad den var när jag befann mig i er ålder. Aaah, bättre. Så, vad har ni små tokar på hjärtat? Vilken uppbyggande historia från den gamla goda tiden ska jag dra idag.

»Vad är det här postrock för något?«

Åh, postrock. Det var tider, det. 1994 – sju hela år sedan. Kan ni tänka er? Jag skulle snart flytta hemifrån och jag hade på något sätt skaffat mig mitt livs första riktiga flickvän. Hon brukade hålla min hand och säga »det är okej Johan, det händer många killar.« Tjejer brukar ju…

»Äh, lägg ner ditt senila mumlande. Ge oss lite arkeologi, annars lämnar vi dig ensam här och går och letar upp lite action!«

Okej, okej, ta det lugnt. Som jag skulle säga, det var 1994 uttrycket postrock myntades. Simon Reynolds skrev en artikel i majnumret av The Wire detta år, som handlade om engelska grupper som Main, Seefeel, Insides och Disco Inferno. Och han passade då på att berätta för alla som ville lyssna att det var postrock dessa grupper spelade. Var la jag nu mina glasögon? I bröstfickan? Ser man på. Sådärja. Ähum. »Post-rock means using rock instrumentation for non-rock purposes, using guitars as facilitators of timbres and textures rather than riffs and powerchords. Increasingly, post-rock groups are augmenting the traditional guitar/bass/drums line up with computer technology: the sampler, the sequencer and MIDI.« Han uttrycker sig fint som snus, den där Reynolds.

»Simon Reynolds? Insides?! Försöker du lura oss, farfar? Vi kan gå med på det där med instrumenten, men vi läser faktiskt allmusic.com. Postrock är lika med Tortoise. Eller, postrock är lika med staden Chicago.«

Ja, en del tycker ju det. Några vill få det till att Slint var ursprunget till hela genren. Men både Slint och Tortoise faller ju inom Simon Reynolds definition. Herr Reynolds själv nämner en hel del artister som han anser ha inspirerat och influerat postrocken: Velvet Underground, Can, The Pop Group, Terry Riley och så vidare. Men låt oss inte sitta här och slösa tid på att utreda vem som spelade postrock först.

»Whoa, vraket droppar namn!«

Fnys. Tja, det spelar ingen roll egentligen, eftersom postrock är ute, hopplöst förlegat. Det jag kommer att säga nu är inte nyheter eftersom vi lever i samma värld, men trender kommer och går snabbt. För postrock var just en trend, ett begrepp, i mitten av nittiotalet. En trend som kanske upphörde när The Wire bytte ut »post-rock« mot »avant-rock« på sina omslag. Eller varför inte datera fallet till 1998, när »TNT« med Tortoise kom ut? Jag tyckte mig i alla fall kunna ana att backlashen, som det så fint heter, började på bred front då.

»Kanske beror det på att »TNT« var ett soppigt album fullt av olyssningsbar hyperpretentiös tråk-fusion?«

Nehejdu. Det går jag inte med på. Jag tycker det är en toppenskiva som man inte kan tröttna på. Allt, en påse chips och Steve Reich. Och deras nya, »Standards«, är ännu bättre. Var la jag nu mina glasögon? I bröstfickan? Ser man på. Sådärja. Ähum. »When you make a monumental recording like ’TNT’, people’s expectations are gonna be set pretty high. For better or for worse, whether Tortoise subscribe to this viewpoint or not, there’s this popular school of thought that they are at the vanguard of some kind of movement. People expect them to carry the torch, so when they decide to follow their own direction instead of carrying it…« Före detta Tortoise-medlemmen Bundy K. Brown sa det i The Wire nummer 204.

»Tillbaka till postrock-utgrävningen.«

Nej.

»Varför inte?«

För att jag är olidligt trött på genrebeteckningar! För att jag är olidligt trött på folk som uppmärksammar ett band för att det råkar gå att klumpa ihop med en del andra band som av en anledning eller en annan är häftiga för tillfället! Nämn en artist som spelade så kallad triphop.

»RPM?«

Kanske det kanske. Låt oss då ponera att RPM i år släpper en jättebra skiva. Den kan låta hur den vill. För fem-sex år sedan skulle den ha stötts och blötts i en mängd tidningar och folk skulle flockats i skivaffärerna för att lägga vantarna på ett alldeles eget exemplar. Kom den ut idag skulle den inte uppmärksammas på ett sådant sätt.

»Gamling, gamling, gamling. Vi tycker du har fel. Att viss musik får mycket utrymme under en tidsperiod är bara av godo. Intresserade gräver sig bakåt och sidledes i musikhistorien om de upptäcker något nytt band de gillar.«

Jag ger er rätt i det sista, men annars ger jag er fel. Som ett exempel på varför trender är galna nämner jag walesarna Gorky’s Zygotic Mynci. De började sin karriär på det jämförelsevis lilla bolaget Ankst, blev omskrivna i och med tidsandan, blev uppsnappade av jämförelsevis stora Fontana, sålde inte lika bra som de skulle enligt skivbolagsdirektörerna, fick sparken, ligger nu på jämförelsevis lilla Mantra. De borde alltid ha sålt en mängd skivor! För har Gorky’s Zygotic Mynci någonsin släppt något dåligt? Nej! Och Gorky’s Zygotic Mynci är bara ett exempel! Det finns hur många som helst! Aaah! Var la jag nu mina Inside-tabletter? Jag behöver ranitidin! I bröstfickan? Ser man på. Sådärja. Puh.

»Ho-hum. Nu börjas det igen. Indiegubben klagar på storbolagen. Originellt. Du lever i en drömvärld. Du tror fortfarande att det är fullt möjligt att en artist som The State of Samuel kan bli etta på Tracks utan uppbackning av marknadsföring, försäljningsstrategier och radio.«

Jamen låt mig få tro det då. Kalla mig idealist. Till syvende og sidst musiken – det är mitt motto. Internet har gjort att få skivor inte går att få tag i.

»Du predikar för folk som redan vet allt det här.«

Javisst.

»Och du är medveten om att inte hela världen tycker att The State of Samuel är det bästa som hänt sedan skivat bröd.«

Jodå.

»Vad vill du då ha sagt? Fortsätt bara att klaga på storbolagen. Om inte annat är det kul att se när du blir högröd i ansiktet.«

Det är inte bara storbolagens fel, det där med trender. Det är till största delen vissa tidningars fel. Vissa utländska tidningars fel. Och nästan alla större dagstidningars fel. De skyldiga vet vilka de är, de oskyldiga skriver manifest om hur de bara publicerar artiklar om band de älskar – oavsett vad andra säger.

»Ho-hum. Nu fortsätter det igen. Indiegubben klagar på NME. Originellt.«

Jaja. Låt mig då bara avsluta det här. Den 23 april släpper skottarna Mogwai ett album. Mogwai brukar kallas postrock. Bry er inte om genren utan lyssna med öppna öron.

»Var det allt?«

Nej. Det enda sättet att tillfredsställa mig på är att alltid närma sig musik med ett öppet sinne. Att inte bry sig om musik som är inne för att den är inne utan bry sig om den för att den är bra. Och att trots att man hittills bara gillat musik som görs av bulgariska fiolspelare aldrig avfärdar musik som inte är gjord av bulgariska fiolspelare utan att ge den en chans. Våga förvånas! Våga utforska! Jag tipsar dig om något, du tipsar mig om något. Gilla något nytt i dag! I morgon! Alla människor gillar ju musik!

»Var det allt?«

Ja.

»Du kommer inte att gå till historien som en av de större tänkarna, gubbe. Tusentals människor har redan sagt allt det här. Nu ska vi ut på action! Hejdå! Glöm inte att ta två tabletter var fjärde timme!«