Bandet som alla älskade
Joey Ramone är död och Pierre Hellqvist minns sitt allra första möte med Ramones musik. Alla som hörde dem älskade dem, då som alltid.
Det var ett av många partyn. Och som alltid gick det vilt till, men denna gång var det nog vildare än någonsin. Det var kanske rentav det galnaste partyt av dem alla.
Vi var väl ett tjugotal killar och tjejer. Samtliga i tioårsåldern; alla gick nämligen i min klass, 4F, på Junkaremålsskolan i Tranås. Jag skulle tippa att det var vintern 1981-1982.
Den här fredagen hade vi samlats hos Borg, klassens bordtennisstjärna, och dukat upp en massa Coca Cola och snacks. Vi var ännu främlingar för alkohol, cigaretter och sex.
Fast förstås, det ska medges att dessa partyn mest var en förevändning för att få hångla. Om än alltjämt på en högst oskyldig nivå. Man visste liksom inte riktigt varför man ville eller skulle pussas, kyssas, kramas och snoka in handen under jumprar. Men det pirrade behagligt i magen när man kom flickorna tillräckligt nära…
Den här vinterkvällen hade, har jag för mig, Löfgren och Jerker tagit med sig varsin vinyl-LP som de hade lånat av äldre syskon. Båda plattorna med ett band som var okänt för de flesta av oss. Själv var jag bekant med namnet Ramones från min storebrors skivsamling, men hade dålig pejl på vad det var för musik.
Ärligt talat var jag skeptisk, och många med mig: varför över huvud taget byta ut Noice, Gyllene Tider, Freestyle och Ebba Grön, som alltid annars spelades på våra partyn?
Men ju mer läsk vi drack, ju mer chips vi åt och ju mer vi vänslades med varandra desto bättre lät de där båda skivorna som Löfgren och Jerker då och då lät smyga upp på skivspelaren. Den ena var en högljudd, snabb och rå liveinspelning (»It’s Alive«), den andra mer polerad men tuff ändå (»End of the Century«). Utifrån de referensramar man då hade var det inte helt olikt Ebba Grön, men samtidigt med såväl gladare melodier som en mer våldsam attack.
Allihop, och det gällde tjejer lika väl som killar, blev alldeles tokiga av musiken. Det dansades som aldrig förr i den där villan på Decembergatan i det lugna bostadsområdet Fröafall. Vi röjde så pass att vi emellanåt var tvungna att springa ut och svalka oss i snön, innan vi rusade in i huset och larmet igen för att fortsätta dansa.
De låtar som spelades allra mest, om och om och om igen, var dels »Do You Remember Rock’n’Roll Radio?«, dels »Blitzkrieg Bop«. Båda två superenkla, lätt infantila och fullkomligt omöjliga att värja sig emot. Förstnämnda med sitt massiva trumintro och sångarens uppeldande och upprepande »rock’n’roll radio«-ramsa, innan det drivande saxofonsvänget blåste i gång. »Blitzkrieg Bop«, å sin sida, hade stenhårda gitarrväggar, primitiva trummor och framför allt utropet »Hey! Ho! Let’s go!« som vi alla snabbt lärde oss och skrek oss hesa till.
Då tänkte man, av förståeliga skäl, inte i sådana banor men nu, så här tjugo år senare, inser man vilken syn det måste ha varit med en kåk fylld av tioåringar som dansar och vrålar till Ramones-låtar.
Många av de närvarande kidsen skulle nog aldrig mer i sina liv lyssna till Ramones. Våra partyn fortsatte i ytterligare något år, innan det ansågs coolare att i femte och sjätte klass börja gå på minidiscon. Och där, 1982-1983, spelades inte New York-punk utan snarare Howard Jones och allehanda europop.
Jag kom direkt och osökt att tänka på den där uppsluppna aftonen hos Borg när jag fick höra att Joey Ramone gått bort.
Förmodligen för att det är mitt allra första betydande minne av Ramones.
Men jag vill också gärna tro att det har att göra med en annan sak. Den där bilden av ett gäng vitt skilda – om än i det här fallet väldigt unga – människor passar nämligen perfekt in på vad Ramones var och ännu är i mina ögon. Ett band som alla älskar.
Vilket är rätt märkligt med tanke på att Queens-kvartetten inte direkt var bortskämd med list- och försäljningsframgångar.
Men så var det, Ramones älskades av alla – åtminstone alla dem som gavs chansen att höra och omfamna deras musik. Jag har mött Ramones-fans bland de mest militanta mespoppare, de mörkaste av dödsmetallare och människor som i övrigt aldrig ger öra åt något förutom countryrock. Och antalet Ramones-pastischer till låtar har under de senaste tjugo-tjugofem åren varit garanterat minst lika många som antalet Beatles-, Stones- eller Dylan-diton.
Ramones var världens största lilla garagerockband.
Och bara för att Joey Ramone nu inte längre finns med oss har vi knappast hört den sista Ramones-pastischen.
Det har nog inte mer än börjat.
Det räcker ju med att se omslagsbilden på »Ramones«, gruppens debutplatta 1976, och munderingen som de där för evigt mutade in – tighta jeans, skinnjackor och långa luggar – för att inse att Joey och de andra var »too tough to die«.
För den som inte äger en enda Ramones-skiva rekommenderas deras fyra första album, samt livedubbeln »It’s Alive«. Dessutom är Phil Spector-samarbetet »End of the Century« kriminellt förbisett. Annars kan den som vill ha en mer heltäckande bild antingen köpa enkelsamlingen »Ramones Mania« (Sire, 1988) eller dubbelretrospektiven »Hey Ho Let’s Go! Ramones Anthology« (Rhino, 1999).