Jazz, fuzz och Macbeth

För en del år sedan spenderade jag många eftermiddagar dubbelvikt över dammiga skivbackar i klaustrofobiskt sorterade skivaffärer med mantrat »måste köpa skivor från slutet av sextiotalet, måste köpa skivor från slutet av sextiotalet« ringande i huvudet. Detta berodde till stor del på att jag nyss hört »Silver Apples« och »Contact« med Silver Apples för första gången. Insikten att The Beatles inte haft patent på sinnesutvidgande musik och precis rätt ledsagare vid rätt tidpunkt öppnade en helt ny värld. Mina lo fi-skivor fick bekanta sig med nya grannar som till exempel United States of America, Lothar & The Hand People, Soft Machine, Red Krayola, The Fugs, The Godz och The Holy Modal Rounders. Min själ växte. Min plånbok fick nya hål. Mitt beteende blev mer och mer maniskt – ett rykte om att det och det albumet synts på den och den börsen fick mig att skolka från skolan och åka tunnelbana åt helt fel håll.

Men plötsligt en dag kändes det som om den stora tomheten sakta började krypa närmare och närmare. Monster under sängen pockade på min uppmärksamhet, skåpbilar stod parkerade på gatan, de hade alla ett meddelande: »du har inga fler ledtrådar – ingen mer musik från slutet av sextiotalet att köpa«. Och jag lämnade Got to Hurry i Stockholm med en påse innehållandes »Pebbles Volume 3 – The Acid Gallery« och trodde verkligen att jag hört allt som var värt att höra från den perioden.

Ibland kan jag faktiskt sakna att vara ung och dum.

Något år senare köpte jag »Cauldron Plus Rare and Unissued Tracks« (Ace Records) med Fifty Foot Hose.

»During 1966, the hot centre of revolutionary action on the coast began moving across the bay to San Fransisco’s Haight-Ashbury district, a run-down Victorian neighbourhood of about fourty square blocks between the Negro/Fillmore district and Golden Gate Park.

The ’Hashbury’ is the new capital of what is rapidly becoming a drug culture. Its denizens are not called radicals or beatniks, but ’hippies’ – and perhaps as many as half are refugees from Berkeley and the old North Beach scene, the cradle and the casket of the so-called beat generation.

The other half of the hippy population is too young to identify with Jack Kerouac, or even with Mario Savio.«

(Hunter S. Thompson, New York Times Magazine, 14 maj 1967)

»We were a combination of acid meets art school. All of us had been musicians. David and I sort of knew about non-structured music and knew about art as performance. We’d read about some of the stuff. We’d gone to see concerts. And then some of the other guys just knew about drugs. We just sort of got together.«

(Louis »Cork« Marcheschi intervjuad av Sharon Cheslow i Interrobang?! #2)

Louis »Cork« Marcheschi var i mångt och mycket Fifty Foot Hose. Han växte upp i en förort till San Fransisco och som fjortonåring hängde han ofta på North Beach – då fortfarande ett rätt viktigt beatnik-tillhåll. 1963 slutade han skolan och bildade sitt första garageband, The Hide-A-Ways. The Hide-A-Ways utvecklades till The Ethix vars singel »Bad Trip« (1967) finns med på »Cauldron Plus…«. En otäck historia till singel, full av skrik, ångest, dada och mardrömmar. (Louis har avfärdat den som ett skämt, men jag hör då inget roligt.)

När The Ethix splittrades tyckte Louis att det var dags för honom att omsätta i praktiken de idéer han länge haft om att sammanföra avantgarde-elektronik, jazz och rock’n’roll, visionära åsikter där Terry Riley, John Cage, Dizzy Gillespie och Chuck Berry betydde precis lika mycket. Och när Louis funnit liknande själar i makarna David (gitarr) och Nancy Blossom (sång) samt Gary Doos (trummor) och Larry Evans (gitarr) var Fifty Foot Hose ett faktum. Gary hoppade dock strax av och ersattes efter lite om och men av en herre vid namn Kim Kimsey. Louis roll, live och i studion, var allt-i-allo.

Och 1968 släpptes Dan Healy-producerade »Cauldron«.

»Caulron« är inget annat än ett mästerverk. Berg-och-dalbana från den inledande två minuter långa oscillerande tonen – »there’s nothing wrong with your CD player« – till det avslutande, Macbeth-influerade, tonpoemet »Cauldron«. »If Not This Time«, skriven av David, sammanför rundgång som påminner om vad Q-Bert håller på med idag, Nancys jazzdoftande sång och en tidstypisk psykedelisk melodi. »Red the Sign Post«: fuzzbas, fantastiska gitarrsolon, utlämnande utspel.

Nämnas här kan ju att Davids Gretch Viking hade byggts om radikalt:

»I think it was the first synthesized guitar ever. We built in this thing called a squeaky box. We also built in repeat percussion and a fuzztone and a half a dozen other things. There was a screw that when you touched it, picked up radio stations. It was really fun.«

(Interrobang?!)

 
»God Bless the Child« är en Billie Holiday-cover. »Fantasy« är svängigt knark.

Och så blev året 1969 och »Hair« kom för att sätta käppar i hjulet. Lockade av Mammon hoppade hela Fifty Foot Hose, utom Louis, av för en karriär i musikalbranschen. 18 månader tillsammans, en skiva och Fifty Foot Hose saga var all.

Råttor.

Men ringarna på vattnet finns alltid kvar. Pere Ubu, Throbbing Gristle och Chrome har alla erkänt sig influerade av Fifty Foot Hose. Band som Thinking Fellers Union Local 282 har tagit deras musik ett steg vidare.

Men Louis då? Han mår bra. Sedan 1969 har han bland annat sysslat med skulptur och drivit egna skivbolaget Weasel.

Låt mig bara avsluta med att jag är väldigt glad att vara född i det årtionde som jag är. Musikhistorien ligger bakom en, som ett smörgåsbord – färdigt att småätas från, och framtiden är så ljus att jag måste bära solglasögon.

»Måste fortsätta köpa skivor, måste fortsätta köpa skivor…«