En samling som krossar väggar






 

Markus Larsson hör en ny svensk hiphopsamling och konstaterar lättat att när Petter signar Trippel Ett och Feven gurglar hos Malou kokar det mer än någonsin på undergroundnivå.

 

Det pågår ett ordkrig därute.

I garage, replokaler, fritidsgårdar, gathörn, förorter knåpar unga talanger ihop rim och beats som aldrig förr. Svensk hiphop är inte längre en isolerad subkultur som befolkas av ett gäng utstötta som känner sig missförstådda- speciellt av journalister och annat mediepatrask.

Svensk hiphop är big business numera.

För hey, Malou von Sivers anser plötsligt att Feven är ett hett intervjuobjekt och har Malou hakat på tåget så finns det väl ingen ände på eländet.

Vad blir nästa steg?

Göran Persson som skakar tass med Petter?

Mycket möjligt.

Nu fattas det bara en arg krönika av Jan Guillou, en sån där härligt onyanserad testikeltext som sågar kvinnliga mikrofonpoeter eftersom de skriver babyrim och dessutom tjänar pengar på det. Då blir allting lika tryggt och lugnt som »Söndagsöppet«.

Japp, den svenska hiphopen kom, såg, segrade och gick i pension efter ungefär tio år.

Så kommer det givetvis inte att bli.

 

Ett sånt skräckscenario ligger förhoppningsvis minst femton år bort. Men det märks på något sätt att den hiphop som når ut på listorna och in i tv-apparaterna alltmer tappar nyhetens behag. Samma producenter återanvänds till förbannelse och storbolagsdrevet som söker upp, putsar till och marknadsför nya talanger går allt snabbare och förvandlas i längden till en urskiljningslös hetsjakt – som så många gånger förut.

Hur ska man annars förklara att klåpare som Trippel Ett får skivkontrakt?

Det är på tiden att nya förmågor tar över och ger sig ut på den väg som Petter, Thomas Rusiak, Feven, Ken, Timbuktu med flera grävt fram och asfalterat. Talangerna behöver lyftas fram för att nå igenom mediebruset och lyckas slå sönder den förutsägbara vägg som håller på att ringa in och fängsla svensk hiphop.

Nya samlingen »Ordkrig«, som Playground släpper den 21 maj, är ett stort steg i rätt riktning. Albumet är sammanställt av Playground, tidingen Gidappa!, Mats Nileskär och Vitaminic Sverige och redovisar svenska, i huvudsak unga, i vissa fall osignade och framförallt hungriga artister med stor, stor potential.

Skallarna från underjorden känner säkert redan till de flesta. Även de som lusläst Gidappa! genom åren. Eller varför inte Fredrik Strages utmärkta bok »Mikrofonkåt«.

Men den breda publiken lär få sig en och annan överraskning.

 

Ambitionen med »Ordkrig« är att den ska säljas i varenda butik – ≈hl»ns och bensinmackar inräknade – och att bolagen ska få upp ögonen för de akter som ännu kämpar på »scener« långt bortom rampljuset.

Det är berömvärt eftersom just hiphopen besudlats med en navelskådande och tröttsam fascination för »rätt« och »fel«, »av« och »på«, »indie« och »sellout«.

Och när man lyssnar på Superscientifikus smutsiga jazzsväng i »Ape Shit«, när Organism 12 dirigerar ett Beatnuts-liknande latingroove i »Organism« och när Mics of Fury och Rahsheed tar över helt och hållet genom att bygga en blytung, DJ Premier-influerad bro mellan New York och Kingston förstår man att »Ordkrig« kan bli lika tongivande som »Sidewalk Headliners«-dubbeln för ett par år sen. Det är musik som sjuder av kreativitet, obändig stolt vilja och fräck attityd.

»Ordkrig« ligger dessutom helt rätt i tiden. Det är nu som nästa generation ska fram och förändra, slita sönder, förstöra och därigenom utveckla musikstilen och ta den till nästa nivå.

Man kan ju bara hoppas att såna som Mics of Fury och Glaciyz The ICY får ta sig an de stora folkmassorna och samtidigt behålla sin särart.

Och förhoppningsvis dröjer det ett bra tag innan Organism 12, Heli, Ison & Fille och Fattaru sitter i Malou von Sivers knä och gurglar.