T’Pau, Sabrina och jag

Undrar hur många gånger som jag har förfalskat min egen musiksmak genom åren? Förbättrat och justerat för att göra den lite hippare, coolare och mer imponerande än den egentligen varit och fortfarande är.

Vad jag vet sker det inte så ofta numera (peppar, peppar). Men när jag ska berätta om hur gammal jag var när jag upptäckte vissa artister – eller ännu hellre, hur gammal jag var när jag slutade lyssna på olika favoriter från förr – så blir det genast mer komplicerat.

Det beror givetvis på att minnet grumlas med tiden.

Fast slutade jag verkligen att gilla Iron Maiden redan i sjätte klass?

Var det inte då jag köpte »Seventh Son of a Seventh Son« på vinyl och blev alldeles till mig av den blodiga historien om hjältar, demoner och kraftfulla besvärjelser?

Jag brukar ju påstå att jag vid den tiden var helsåld på U2, Bruce Springsteen och Guns N’ Roses och inte så mycket mer.

Och hur många färgglada Marillion-skivor var det jag ägde nu igen?

Brrr…

Det finns ett sätt att ta reda på vad man egentligen diggade långt innan man började lusläsa kvällstidningarnas popspalter, titta på MTV:s »120 Minutes« och köpa utländska och svenska magasin.

Blandband.

Jag var elva år gammal när jag pusslade ihop mitt första. Jag hittade det för ett tag sedan, det låg längst nere i en flyttlåda. Hur den hamnat där är ett större mysterium än Sting, Chris Rea, Tomas Ledin och Joakim Hillson tillsammans. Låtarna från det ljuva året 1987 representerar mig innan olika smakideologier kopplade greppet om tillvaron.

När jag lirade in de 90 minuterna var jag lyckligt omedveten om världen utanför metropolen Kirunas gränser. Sådana oskuldsfulla och hämningslöst fördomsfria öron har jag aldrig haft sedan dess.

Det märks.

Och inte bara på grund av urvalet, jag var också rätt slarvig rent tekniskt – ljudet är bedrövligt och låtarna är ibland kapade i början, i slutet, eller i mitten.

Musiken ifråga är inte heller plockad från »Tracks«, på den tiden var det Kiruna Radio som gällde. Varje fredag- och lördagkväll sände de lokala förmågorna ett sex timmar långt önskeprogram på 93,7 Mhz. Dit kunde hormonstinna ungdomar ringa, önska en låt eller två samt hälsa till den de ville hångla med i skolan på måndag eller på stan senare samma kväll. Eller så frågade de bara lite chans på Benke, Jörgen, Vesa, Marie eller Eva.

Allt till programledarnas stora förtjusning.

Själv satt man där vid sin kombinerade radio och bandspelare av märket Technics och hoppades på att få sig en liten hälsning från någon tjusig dam och under tiden spelade man in sina favvolåtar.

Det blev många låtar till slut.

De vann en jordskredsseger över hälsningarna.

Jag kanske räknar lite slarvigt nu, men jag tror att slutställningen blev 188-0.

Nåväl, det är en annan historia. Istället för att tänka på forna sorger trycker jag i skrivande stund in mitt allra första blandband i stereon igen, mest för att friska upp minnet.

Inledningen är klassisk.

Vi snackar låt ett, sida A.

Triads »Tänd ett ljus«.

Eeeehh…

Janne Bark och kompani får ursäkta, jag spolar snabbt förbi den socialt medvetna hymnen och går rakt på låt två.

Ojsan, nä, vi tar den eventuellt sist…

Låt tre: Cutting Crews »I Just Died In Your Arms«.

Jösses, vad jag minns så var det en av mina absoluta favoriter, plågsamt intensiv och stark när det begav sig. Jag kan inte riktigt skriva under de målande beskrivningarna idag.

Låt fyra: Rick Astleys »Never Gonna Give You Up«, tätt följd av Sabrinas »Boys« och Def Leppards »Love Bites«.

Skriver jag verkligen att N*E*R*Ds »In search of…« är skruvad i senaste numret av Sonic?

Om Pharrell Williams och Chad Hugo bara visste…

T’Paus »China In Your Hand«, Dire Straits »Walk of Life« , Samantha Foxs »Touch Me« , ZZ Tops »Rough Boy« och Bon Jovis »Living On a Prayer« sveper snabbt förbi. Och mot slutet stiger den musikaliska giganten Patrick Swayze fram och råmar sig igenom »She’s Like the Wind« från filmen »Dirty Dancing«.

Min generations mest omvälvande actionrulle, »Top Gun«, är också flitigt representerad, närmare bestämt med fyra spår – Kenny Loggins furiösa flygplansrocker »Danger Zone«, Cheap Tricks »Mighty Wings«, Berlins »Take My Breath Away« och Harold Faltermeyer & Steve Stevens pampiga ledmotiv »Top Gun Anthem«.

Lyckligtvis hittar jag också artister och låtar som jag fortfarande kan stå för.

Madonnas fantastiska ballad »Live to Tell«, »It’s a Sin« och »Always On My Mind« med Pet Shop Boys samt »I Still Haven’t Found What I’m Looking For« och »Where the Streets Have No Name« med U2.

Pust.

Tyvärr verkar jag inte ha fångat min enda hälsning på band, eller min andra, för att vara exakt.

Två år innan jag gav mig in i blandbandsbranschen ringde jag nämligen upp Kiruna Radio och gratulerade min mor på hennes födelsedag. Morsan fick Bruce Springsteens »The River« som present via radiovågorna. Fast min andra hälsning skulle jag nog ha låtit bli.

Även då var jag ute efter själva låten, det gjorde faktiskt detsamma vem jag riktade den till. I brist på mod valde jag att låta programledarna hälsa till en killkompis, några brudar var det inte tal om 1987.

Kompisen ifråga fick U2:s »With Or Without You« tillägnad sig.

Tjommarna i radiostudion skrattade »hö-hö-hö« när de framförde hälsningen.

Min polare ringde omedelbart upp och frågade vad jag egentligen menade – det lät som att han grät av vrede och förtvivlan. Han ville varken se eller prata med mig så länge han levde.

Jag blev kallad för »den lilla fikusen« i skolan flera månader efteråt.

Och så här i efterhand är det ganska svårt att missuppfatta »With or Without Yous« erotiska innehåll.

Shit happens.

Speciellt när man gräver upp gamla blandband från förr.

Jag kunde ju aldrig ana vad som skulle brisera direkt efter Triads »Tänd ett ljus«.

Vissa saker ska nog ändå suddas ut av tidens tand.

Vilken låt det var?

Tja, okej då.

Mats Rådberg & Rankarnas »Grabbarna över 35«.

Vi sätter punkt där.