De vackraste förlorarna i stan
Glammig loserromantik, beatpoesi, Ron Wood-frillor och hur många klockrena powerpopmelodier som helst. Hög tid att världen upptäcker Beat Angels, tycker Pierre Hellqvist.
De har inte låtit höra om sig på fyra år men nu verkar det som att de färgstarka glamrumlarna från Phoenix, Arizona – vi talar här om Beat Angels, förstås – åter har vaknat till liv.
Jag förväntar mig inte direkt att ni läsare ska trilla av stolen, tappa hakan eller slå klackarna i taket när ni härmed delges denna nyhet. För vi är kanske fyra personer i Sverige, av totalt tretton i hela världen, som har hört talas om Beat Angels. Något färre har också hört dem.
Men den här melodistarka och ständigt partajande kvintetten gjorde två av det förra decenniets absolut bästa popalbum, »Unhappy Hour With…« (1996) och »Red Badge of Discourage« (1997). Två skivor som utgör den felande länken mellan Ramones och New York Dolls. Båda två från början till slut laddade med klockrena, lyckligt rusiga powerpopprojektiler med uppnosig rock’n’roll-attityd.
Eller som det amerikanska fanzinet POPsided skrev: »Every note here has been done before by so many other bands, yet they never really sounded as good as this.«
Dessutom hade de fantastiska texter:
»Do you remember when Ramones were your best friend
Made it right to be alone«
(»Too Much Jazz«)
Eller:
»She looked like Marianne Faithfull in 1967
A poptart all gin and cigarettes, lips and heaven«
(»My Glum Sugar-Plum«)
Att inte fler människor, inte ens sådana som är genuina popälskare, känner till eller har brytt sig om Beat Angels beror, tror jag, på flera faktorer:
1) Beat Angels gav ut sina skivor på ett litet amerikanskt sydstatsbolag, som dessutom lades ned strax efter andra plattan.
2) De båda albumen producerades av Gilby Clarke från Guns N’ Roses. Det kan ha skrämt i väg en och annan.
3) Samtliga fem medlemmar såg dessutom ut som just Gilby Clarke och hans sort. Typ Quireboys-rockers med Ron Wood-frillor, solbrillor och en drink i varje näve. Det skrämde i väg även de popstollar som råkade stå och tveka.
Det blev inte mycket enklare för Beat Angels genom att de inte precis valde att lyfta fram samtida band i intervjuer. Det var Mott The Hoople hit och Marc Bolan dit, Mick Jagger hit och The Clash dit. Det gav popvärlden en bild av dem som benhårda bakåtsträvare. Vars enda hobby här i världen var att spana på brudar, belägra barer och lira gamla slitna vinyler.
Det stämde förvisso bra in på hurdana Beat Angels var. Men till skillnad från många andra band var det ingen gimmick, inte något i raden av simpla försäljningstrick. »Dricka är allt jag kan«, sa sångaren Brian Smith en smula patetiskt men befriande opretentiöst när jag pratade med honom i telefon för en Sound Affects-intervju sommaren 1997.
Beat Angels hyllade »The Most Beautiful Loser in Town«. De sjöng om »Glitter Girl«, om »You’re a Wreck« och »Hey Little Peep Show«. Och de gjorde det med stolthet.
Deras texter flödade över av fyllon, horor, knarkare, människor på glid. Det var förlorarromantik till sin allra yttersta spets, allt toppat med – som gruppnamnet antyder – litterära anspelningar till diverse beatpoeter.
Egentligen är det sak samma om det var påhittat eller äkta, men i Beat Angels musik hördes en sådan iver, puls och direkthet att man inte för en sekund ens tillät sig att tvivla på eventuella uppsåt och intentioner. I stället hade man som lyssnare fullt upp med att ha kul.
Då jag inte har hört minsta lilla om Beat Angels sedan 1997 trodde jag att de hade gått under, antingen av leda över skivbranschen eller sitt hårdföra leverne – eller, mest troligt, en kombination.
Men sedan jag en afton snokat runt lite grand och skickat i väg en del e-post damp det till slut ned ett meddelande från Brian Smith. En glad överraskning. Han berättar att, jodå, Beat Angels alltjämt kämpar vidare och har en hel hög med nya demos. De letar efter ett nytt skivkontakt, men det går så där. »The contract thing is rather problematic, though, seeing as how we are still very passionate about our drinking and we don’t sound a goddamned bit like Limp Bizkit«, skriver Brian Smith.
Av detta kan man endast dra slutsatsen att Beat Angels är exakt lika briljanta och coolt stöddiga i dag som de var 1996-1997.
För att hjälpa Beat Angels på traven, och för att på köpet få ta del av vår tids största pophemlighet, måste ni givetvis kika in på www.lastbandit.com/beatangels och beställa »Unhappy Hour With…« och »Red Badge of Discourage«.
Sedan, när ni har fått skivorna, är jag ganska säker på att ni kommer att trilla av stolen, tappa hakan eller slå klackarna i taket av ren glädje.