Det är missarna man minns

Jag har upplevt en hel del konserter i sommar.

Två av dem är helt oförglömliga – Neil Young & Crazy Horse i Roskilde den 29 juni och på Globen i Stockholm den 3 juli.

Att jag inte ens såg gigen ifråga har inte med saken att göra.

Det närmaste jag kom den lurvige kanadicken var när jag en timme efter att spelningen börjat i Globen stod utanför arenan och försökte lyssna om gitarrvrålet hördes genom de runda väggarna.

Jag kunde inte uppfatta ett enda sketet ackord.

Jag har sällan varit så besviken.

Och hur man än vrider och vänder på konsertsommaren år 2001 så handlar den i huvudsak om Neil Young. Det vet jag trots att säsongen inte ens är slut.

Varför?

Jo, för att mina kollegor och vänner went bananas. En liknande kollektiv upphetsning över en artist har jag nog aldrig upplevt.

För vi snackar om luttrade individer här.

Rockjournalister, krönikörer och allmänna musikdårar som varit med i matchen ett bra tag.

Rockjournalister, krönikörer och allmänna musikdårar som mellan Neil Youngs uppträdande i Roskilde och explosionen i Globen förvandlades till små, små uppsluppna barn.

Och jag var inte med.

Ryktena om Neil Youngs massaker nere i Roskilde nådde mig via min mobil efter att jag hade skrivit om Jerry Williams turn»premiär uppe i Kiruna. Två arbetskompisar ringde i tät följd upp och berättade att de som varit på plats i Roskilde hade börjat skicka sms-meddelanden som gav herr Young 1000 plus i betyg.

Och under Globen-giget bevakade jag Suzanne Vega.

Men jag minns att den sistnämnda dagen var kvalmigt varm, det kändes som att någon dragit ner en svettig slöja över ansiktet.

Jag minns att förväntningarna gjorde att luften darrade av elektricitet utanför arenan redan innan konserten, spänningen gick att ta på.

Jag minns hur telefonen började ringa efter att Neil Young och hans Crazy Horse gått av scenen och hur superlativen stormade ut ur luren.

Jag borde ha varit där.

För let’s face it, alla de stora konserter som man av någon anledning har missat genom åren försvinner sällan från ens medvetande.

I stället bygger man upp lyriska fantasier om hur fantastiskt det var från recensioner eller de osammanhängande beskrivningar som ens polare stammar fram med uppspärrade ögon och gapande munnar.

Just nu kan jag se framför mig hur Neil Young sliter sönder alla strängar på sin gitarr under finalen av »Like a Hurricane« i Roskilde. Jag känner hur rundgången misshandlar mina trumhinnor när han börjar slå på pianot med en ölflaska. Jag känner nackhåren resa sig när han avslutar med »Rockin’ In the Free World«.

Och vad gäller Globen så kan jag inte sluta tänka på versionerna av »Hey Hey, My My (Into the Black)« och »After the Goldrush«.

Men istället för att fortsätta gräma mig över att jag överhuvudtaget aldrig sett gubben live stoppar jag in bägge gigen på min högst personliga lista över »de bästa konserter jag aldrig sett i Skandinavien sen jag fyllde 14« – Neil Young kommer på femte plats i skarp konkurrens med bland andra sig själv (den där kvällen med Booker T & The MG’s på Sjöhistoriska Museet 1993), Primal Scream, The Fugees, Maria McKee, Jonathan Richman, Chris Isaak, Al Green och Mary J Blige.

Neil Young verkar för övrigt toppa formen med ungefär åtta års mellanrum, i alla fall som liveartist.

Så år 2009 kommer jag att vara på plats, längst framme vid scenen.

Då jävlar.