Vår tids största souldrottning
När Markus Larsson får nog av kukskrytet, vapenromantiken och bling-blingandet inom hiphop och r’n’b finns det en artist han alltid återvänder till.
Nu har han lackat till igen, och som på beställning kommer Mary J Blige med en ny singel.
Jag brukar tröttna på bling-bling.
Det händer att jag ledsnar på att lyssna på vem som har den fränaste bilen, bär de snyggaste skorna, knullar de snyggaste killarna eller coolaste tjejerna och samtidigt dricker den dyraste champagnen.
Vissa perioder struntar jag i om Lil’ Kim behärskar 188 sexuella ställningar.
Jag ger fan i om Ja Rule vill trycka in sin kuk i en mun eller hur »bootylicious« Destiny’s Child är.
Och när man samtidigt påstår sig älska modern hiphop och r’n’b är det väl som att svära i kyrkan. Jag är inte ute efter att dra upp den gamla och endimensionella diskussionen om den sexism, vapenromantik och homofobi som finns inom hiphop och soul (och givetvis även inom pop och rock). Jag tänker inte orera om de livsstilar, samhällsstrukturer och levnadsvillkor som påverkar och präglar all populärmusik. Jag måste dock säga att jag har fått lyssna på mycket tomt skryt och bullshit sedan min pop- och rockdominerade skivsamling började invaderas av hiphop och soul gjord efter 1987.
Skryt och bullshit som inte säger någonting om mitt liv.
Musik fyller alltid olika funktioner och politiskt korrekta, världsförbättrande låtar om fred, förståelse och kärlek kan vara det tråkigaste som finns.
Men, och det är ett viktigt men, i min värld har den soulmusik som betytt mest i nio fall av tio haft väldigt lite att göra med vrålåk, klockor, go-go-dansare och ejakulationer.
Den har däremot jämt handlat om en längtan, ensamhet och desperation som inte ryms inuti en gylf eller i en sprängfylld garderob med märkeskläder.
Och det finns några artister som kom fram under nittiotalet som konsekvent ägnat sig åt att sjunga om sitt eget hjärta. En gjorde det mer besatt, egocentriskt och gripande än alla andra.
Mary J Blige.
Och det är därför hon är vår tids största souldrottning.
Visserligen skrivs det spaltmetrar om hennes olika frisyrer, visserligen finns det sajter på internet där hennes hattar, klänningar och skor diskuteras lika passionerat och detaljerat som gamla soulvinyler av James Carr brukar diskuteras på Sonic-redaktionen, visserligen har hon genom bolaget Stan Lee Media redan blivit en tecknad seriehjälte. Sådana element hör till, men det är knappast manikyren som gjort Mary J Blige till »the Queen of hiphop-soul«. Det är knappast därför hon jämförts med tidlösa artister som Aretha Franklin, Dinah Washington och Billie Holiday.
Och det är knappast därför Mary J Blige alltid får göra gästinhopp när hårdingar som Method Man, Ghostface Killah och Wyclef Jean sänker garden och blottar känslor som inga hårda rim kan ge utlopp för.
Mary J Blige har alltid vågat.
Hon har vågat blöda, andas, gråta och be om kärlek, förlåtelse och tröst i sin musik.
Plattorna »My Life« och »Share My World« är nästan plågsamma att lyssna på. Mary spelade in dem under en period då hon jämt gömde sig bakom ett par svarta solglasögon.
Solglasögonen hade hon för att dölja att hon ständigt var påtänd, berusad och »fucked up« i största allmänhet. Mary har i intervjuer berättat att speciellt »My Life« var ett rop på hjälp.
Det hörs.
Där ger hon röst åt en desperation, längtan och ensamhet som hon är ganska ensam om inom r’n’b och hiphop. När bara Gud och tron på själva musiken kan lyfta upp henne ur skiten av dåligt självförtroende, missbruk och prestationsångest finns det ingen plats för bullshit och tomt skryt.
Och jag tror det är Marys raka och råa förmedling av de stora, svårhanterliga känslorna som gör att hon numera går hem både i ghettomiljöer och i det svenska folkhemmet.
Just nu är Mary J Blige aktuell med singeln »Family Affair«, det första smakprovet från kommande plattan »No More Drama« som släpps den 27 augusti. Låten är producerad av Dr Dre och är återigen ett bevis på Marys osvikliga förmåga att gjuta samman urban funk och tidlös soul.
»No More Drama« ska också innehålla fler dansanta partylåtar än tidigare. Jag vet ännu inte om det är goda nyheter eller inte. Personligen har jag alltid hållit hennes ballader allra högst.
För visst finns det artister som gjort bättre skivor än Mary J Blige. Tittar man på helhetsintrycket har hon aldrig nått upp till samma nivåer som Lauryn Hills »The miseducation of…«, Sades »Lovers Rock« och Jaheims »Ghetto Love«.
Men bryter man loss Marys största stunder råder det ingen tvekan om vem som är »the Queen«.
Plocka fram »I’m Goin’ Down«, »You Gotta Believe«, »No One Else« och »(You Make Me Feel Like a) Natural Woman« från albumet »My Life«. Lägg till »Seven Days«, »Our Love« och »Not Gon’ Cry« från »Share My World« samt »Give Me You«, »Don’t Waste Your Time« och »Not Lookin’« från »Mary« och lyssna på en soulartist som berör lika mycket och djupt som någonsin Irma Thomas, Millie Jackson eller Ann Peebles.
Jag vårdar faktiskt mina plattor med Lil’ Kim, Ja Rule och Destiny’s Child rätt ömt.
Men ibland behöver jag en paus.
Ibland är det bara Mary J Blige jag kan vända mig till när samtiden blir för »bootylicious«.