En alldeles egen festival

I förrgår anordnade jag en stödfestival för smått utdöda genrer och band. Egentligen var det inte meningen, att bli Stockholms svar på Bob Geldof var inget jag planerade. Allt jag ville var att börja dagen med att lyssna på min kompis Pelles CD-R med blandade happy hardcore- och rave-hits från början av nittiotalet. Men när de inledande tonerna av »I Feel Love« med Messiah började studsa mellan väggarna i vardagsrummet drog jag på mig en imaginär flytväst, tutade mitt gillande i en imaginär båttuta och började dansa »böjda-knän-händerna-tecknar-åttor-i-hundranittio«-dansen högst verkligt. Varningstecken.

   »Evapor8« med Altern8 följde på »I Feel Love«.
   »Det här kan vara den bästa dansmusik som någonsin gjorts!« ropade jag i riktning mot min kompletta samling Bra Böckers Lexikon från 1973 samtidigt som jag vände mig om för att se om den den här gången skulle nicka sitt bifall. Men något var fel. Där den skulle stått stod nu en gigantisk trave förstärkare istället. Skivan snurrade vidare: »On a Ragga Tip« med SL2, »Trip II The Moon« med Acen, »Set You Free« med N Trance. Och bordet förvreds, blev en scenkant, mellan datorn och fönstret uppenbarade sig plötsligt tusentals dansande människor. Förvandlingen var total, jag var festivalgeneral.
   Fyra minuter av Baby D:s »Let Me Be Your Fantasy« senare skrek jag: »respect, but I’m gonna go seek help« åt publiken och lämnade scenen. Men eftersom resultatet av det uttalandet blev en kakafoni av visselpipor, vrålande ecstasy-raspiga stämmor, slängda Guarana-flaskor och ett evinnerligt viftande med glow sticks kände jag att jag var tvungen att ge mina fans ett extranummer. Så jag beträdde tiljorna igen, greppade micken, ställde mig på en medhörningsbox och skanderade: »now hear this!« med min bästa Brixton-dialekt och lät de svenska mästarna Peanut Planets epos »Piano Tinkle Tune« smattra fram över hoppande hjässor.
   »Ingen återvändo«, tänkte jag och svimmade lite teatraliskt.

Efter femton minuters konverserande med diverse kändisar från förr som alla berömde mig var jag dock så pass återhämtad att det var dags för nästa framträdande.
   Publiken väntade troget framför scenen men nu hade deras rave-attiraljer bytts ut mot kläder från Fred Perry, Duffer Of S:t George, Ben Sherman och Adidas.
   Jag vaggade fram, kollade ljudet.
   »’De gjorde sin första spelning som förband till Popsicle, ett av många gitarrpopband som hyllades i början av 90-talet och sedan glömdes bort’«, läste jag innantill från senaste numret av Månadsjournalen samtidigt som jag drog på mig en urtvättad Ride-tshirt.
   »’Laquer’, ’Laquer’, ’Laquer’« skanderade publiken tillbaka. Förutom en liten grupp framme vid kravallstaketet som taktfast bönade »’Template’, ’Template’, ’Template’«.
   Jag gav dem alla vad de ville ha.
   Sedan svimmade jag lite teatraliskt.

En timme senare stod jag framför lilla scenen, drack en välförtjänt öl och lyssnade när samlingsskivan »Skafferi« (Slask Records/Gospel!) dånade över skog och berg. I pauserna mellan spåren kunde jag inte låta bli att uppfatta fragment av konversationer:
   »…bortglömt mästerverk…«
   »…oemotståndlig, melodiös och kreativ pop med svenska texter…«
   »…Bo Stefan Lundquist som driver Slask håller också i Mjäll, Stefan Zachrisson som gav ut Gospel! och har valt låtarna på den här skivan var ju chefredaktör på Benno…«
   »…några av dem som spelar på den här skivan återfinns nu i band som Girlfrendo och The Embassy…«
   »…1996, tänka sig…«
   Kära människor överallt omkring mig.
   Och när skivan var slut svimmade jag lite teatraliskt.

Klockan hade blivit 19.00 och festivalen började lida mot sitt slut. Jag hade dock ett tal och en spelning kvar att leverera. Jag började med talet: 

»Nu ska jag snart spela några låtar för en kille jag träffade på Emmaboda i år«, började jag.
   Publiken, som nu vuxit till femtiotusen, applåderade och jag fortsatte:
   »Han verkligen älskade Guided By Voices. När jag frågade hur han, som var sexton år gammal, kommit i kontakt med dem svarade han att han sett ’Bulldog Skin’ på ZTV och blivit helt förälskad. Nästa dag hade han sprungit ut och köpt allt med Guided By Voices som överhuvudtaget går att få tag på i sinnevärlden…«
   Längre kom jag inte eftersom femtiotusen glada röster steg mot stratosfären. Jag väntade fem minuter, sedan tog jag till orda igen:
   »Min naturliga fråga på allt detta var om han gillade band som Pavement, Eric’s Trip, Sebadoh och Mountain Goats. De visste han inte vilka det var. Hoppas att han gillar vad som komma skall. Om det ena, kanske det andra, så har jag alltid resonerat.«
   Jag nickade lätt bort mot en roadie på sidan av scenen och rök täckte snart halva publiken. Det såg lite fånigt ut i kvällssolen, men ändå. Jag irrade in bakom skivspelarna och påbörjade ett fyra timmar långt set.
   Franklin Bruno, Footage, Phlegm, John Davis, Refrigerator, Wingtip Sloat, Daniel Johnston, Grifters, Truman’s Water…
   Sedan gick solen ner och jag svimmade lite teatraliskt.

Vardagsrummet återgick till det normala – några bokhyllor där, en soffa mot ena väggen, fåtöljer, bord, en kaktus i ena fönstret. Jag stängde av stereon och gick ner till min lokala bensinmack för att äta middag.
   När jag kom tillbaka satt en lapp på dörren. Jag tog ner den och läste.
   »Vissa av oss måste faktiskt jobba imorgon. Ska du nödvändigtvis spela musik, gör det tyst.«