Ett rock’n’rollspöke från det förflutna
Pierre Hellqvist hör Nina Perssons version av Replacements »Rock’n’roll Ghost« och minns sitt hittills enda möte med mannen som skrev låten, Paul Westerberg.
Nina Persson, eller A Camp som hon kallar sig utan koftorna, har spelat in en version av The Replacements »Rock’n’roll Ghost«.
Jag har vänner som har uttryckt skepsis och en irritation som liknar ilska när den här lite oväntade covern dryftats i mejl. Alltså redan innan de har hört hennes tolkning.
Och det är inte utan att jag förstår vad de är ute efter. Man har väl aldrig märkt speciellt mycket av ’Mats, som Replacements brukar kallas, i The Cardigans väluppfostrade övre medelklass-indie – för att uttrycka det försiktigt.
Om det nu är en förutsättning för att få spela in en låt, i synnerhet om man gör det under annat namn och med en delvis ny musikalisk inriktning.
Men det där är en annan diskussion, antar jag.
När jag hörde Ninas tolkning av låten, som alltid har varit en av mina många favoriter ur Replacements-katalogen, var det märkligt nog inte så många känslor som revs upp. I själva verket lämnades jag ganska likgiltig, även om den onekligen hör till det bästa på A Camp-albumet.
Men låten »Rock’n’roll Ghost«, titeln »Rock’n’roll Ghost« och vad som sägs i texten till »Rock’n’roll Ghost« fick mig instinktivt att tänka på mitt enda möte med mannen bakom verket.
Paul Westerberg var sångare, gitarrist och låtskrivare i Replacements. Och det var i den rollen han befann sig när jag en gång fick trycka hans hand och utbyta några kvicka fraser. Samtidigt som han skrev sin namnteckning på en vit liten pappersbit som jag sträckt fram stammade jag något i stil med »It was a fantastic gig, Paul«. Han tittade upp på mig, fortsatte att skriva.
(När jag tänker tillbaka går allt som i slow motion.)
Sedan tog han ut cigaretten, som hängde i ena mungipan, och blåste ut rök som sved i de röda ögonen. Med kisande blick och hes, mörk röst sa han sedan: »D’ya really think so? That’s great.«
Det var ingen välmående hjälte, den störste jag någonsin har haft, som mötte mig och mina polare utanför backstagedörren på Mejeriet i Lund den 28 mars 1991. Fortfarande så tuff att man rodnade av att bara se på honom, men inte längre med den där busiga partyglimten i ögat. Bara vemod, tomhet, vilsenhet. Nu mer än någonsin såg han faktiskt ut som det rock’n’roll-spöke han hade beskrivit sig som.
Om Nirvana var rockmusikens sista dödsryckning hade The Replacements några år innan varit dess avslutande andetag. Det allra sista verkligt betydande, icke-kalkylerade och själfullt sårbara rockbandet, åtminstone bland dem med en ambition att verkligen nå ut.
Allt där efter är – i större eller mindre utsträckning – spekulativt, överdrivet hype-baserat och utomjordiskt pretentiöst.
I alla fall känns det så.
Och det kan väl på sitt sätt vara OK och förmodligen ofrånkomligt. Det är ju en ny tid nu, med en annan sorts rockband, med en annan form av anpassning.
Till skillnad från Nirvana slog dock Replacements aldrig igenom hos den breda massan skivköpare.
Länge var de på ungefär samma nivå i hemlandet USA som sina samtida kamrater R.E.M. före »The One I Love«. Collegeradiohjältar och punkrockikoner med ett hippt och sakta men säkert växande följe fans. Till vilka man kunde räkna in Johnny Depp, Winona Ryder, Matt Dillon, Tim Burton, Tom Waits och tusentals skrammelorkestrar med en vilja att förena punklarm och singer-songwriter-sensibilitet.
Turnén som tog dem till Sverige var den första som den här Minneapolis-kvartetten gjorde i nyktert tillstånd. Det var också den sista, det var nämligen deras avskedsturné. Inte uttalat men alla fattade. Alla som hade hört gruppens senaste och åttonde album »All Shook Down«, som gavs ut hösten 1990, anade vartåt det barkade. Dessutom visade det sig att Paul Westerberg egentligen hade spelat in skivan som sin första soloplatta, men att skivbolaget slagit bakut och krävt att bandets namn skulle stå på omslaget. Det trots att de fyra medlemmarna bara spelar tillsammans på en enda låt. »All Shook Down« handlar om många saker men framför allt handlar skivan om uppbrott. Uppbrott från ett äktenskap och den kärlek som en gång var ömsesidig, uppbrott från ett band och den kamratskap som hade funnits, och uppbrott från festandet och euforin som flaskan spred.
Det låter deprimerande och tungt, och visst, skivan är Replacements klart mest dämpade och sordinerade. Men ändå finns där samma gamla coola kantighet och uppkäftiga »fuck you«-attityd. Det lät ungefär som om Faces i stället för Sam Cooke och Rolling Stones hade vuxit upp på punk och amerikansk FM-rock från sjuttiotalet.
Men medlemmarna hade privata problem, såväl mentala som »medicinska«, och när de gav sig ut på vägarna en sista gång ryktades det om att det fanns såväl en psykiater som en sjuksyster i bussen.
Sinnesstämningen och förutsättningarna var alltså inte bästa tänkbara men rent musikaliskt blev turnén ovanligt lyckad. Merparten av spelningarna var taggade, skärpta urladdningar med låtar från i princip alla bandets skivor.
Ken Stringfellow i The Posies, vilka var förband till ’Mats på en del USA-spelningar, berättade i ett nummer av Bucketfull of Brains hur det var.
»De försökte gottgöra gamla misstag. Varje gång vi körde in i en stad hörde vi ’Förra gången vi var här var vi fulla och spelade som skit’. Eller så hade de bara gjort två låtar. Det vanligaste klagomålet jag hörde medan jag såg dem var att de inte var berusade och spelade sina galna covers. Men jag hade redan sett det där och tyckte det var bra att de lirade sina egna fantastiska låtar.«
Likadant var det på Mejeriet den där kvällen. Det är alltjämt den bästa rockkonsert jag sett. Inte bara för att det var The Replacements och allt de betydde och representerade för mig och mina vänner, det var som att de hade så mycket som de ville bevisa. Dessutom kändes det som ett slags ställningstagande bara att vara på plats; »If being afraid is a crime, we hang side by side/at the swingin’ party down the line«.
Replacements kunde göra blixtrande och farligt inspirerade rock’n’roll-föreställningar även under de vilda åren på åttiotalet. Men gjorde tyvärr också lika många brutalberusade totalhaverier, där de mest ägnade sig åt att lira tjugo sekunder långa och drucket vingliga snuttar av andra artisters låtar (alltifrån Ted Nugents »Cat Scratch Fever« till Led Zeppelins »Misty Mountain Hop«, från Big Stars »September Gurls« till The Novas »The Crusher«, från R.E.M.:s »Radio Free Europe« till Union Carbide Productions [jo, faktiskt!] »Cartoon Animal«, från Dolly Partons »Jolene« till Lou Reeds »Walk On the Wild Side«, från The Whos »Substitute« till Hank Williams »Hey Good Lookin’«, och så vidare i all ändlighet).
Måhända hade det varit kul om det inträffade då och då, men den som börjar samla på bootlegtejper med gruppen märker snart att i princip varannat gig var av denna destruktiva dignitet. Och det var just om dessa sanslöst sliriga shower ryktet spreds. Folk kom enbart för att se ett band falla sönder på scen.
Historierna, myterna och skrönorna är otaliga och hiskeliga. Framför allt stod gitarristen Bob Stinson för en lång rad galenskaper som involverar nakenhet, kaos och självförnedring.
Men även sedan Bob Stinson slutat och ersättaren Slim Dunlap tagit vid fortsatte ’Mats att ställa till med smärre skandaler. Skivbolaget trodde att bandet skulle lära sig ansvar och disciplin när de sommaren 1989 fick åka med som förband till de rutinerade, proffsiga och grånade herrarna i Tom Petty & The Heartbreakers.
I stället blev det precis tvärtom, undan för undan rasade Replacements igenom alla nivåer av respekt och anständighet. En kväll stod de på scenen i klänningar och blusar som de snott från fruarna till huvudattraktionen. En annan afton var de så packade att de genom hela sin spelning satt på scenen och improviserade fram nya låtar.
Bara ett fåtal i de stora publikhaven brydde sig om att titta och lyssna, än färre förstod varför de tragiska fyllona på scen var ett av USA:s mest kritikerhyllade rockband.
Genom åren hade de fått åtskilliga chanser, och drösvis med beröm, men i slutändan var det nästan jämt de själva som klantade till det. »God, what a mess/on the ladder of success«, som texten gick i »Bastards of Young«.
Att nå framgång lockade dem, men inte till vilket pris som helst – det var ju så mycket roligare att driva skivbolagsmänniskor, konsertbokare, rockjournalister och till och med fans till vansinne genom att slarva bort sin egen potential. Förlorarromantik i sin fulländning.
Allt detta visste Paul Westerberg och det var med den vetskapen, liksom med förvissningen att skratten höll på att fastna i halsen, som han hösten 1989 började skriva på de låtar som senare hamnade på »All Shook Down«.
Strax efter att vi fått prata med vår hjälte satt jag och polarna på en bänk vid dansgolvet på Mejeriet, som sakta men säkert höll på att tömmas på folk efter den överväldigande »tack och adjö«-föreställningen från ’Mats.
I en dörr stod Paul Westerberg och spejade ut över stället. Med undantag för basisten Tommy Stinson, som vänslades med damer backstage, strosade medlemmarna omkring var och en för sig, verkade inte vilja veta av varandra.
Där Westerberg stod – det annars fräckt rufsiga håret låg platt, kinderna insjunkna och ögonen trötta och håliga – undrade han kanske om det hade varit värt att lägga tio år av sitt liv på det här. Månne längtade han hem eller rentav önskade tiden åter då Replacements var »the next big thing«. Men jag tror inte det, han ville nog mest att allt skulle vara över och förbi, han ville nog mest lägga sitt alter ego rock’n’roll-spöket till handlingarna.
Eller som han själv sa om den här turn»n när jag 1996 gjorde en telefonintervju i samband med hans andra soloplatta »Eventually«.
»Vi alla visste att det var slutet, men ingen av oss orkade prata om det. I turnébussen satt vi knäpptysta – allt var förlorat. Jag tror inte någon av oss försökte fånga det förflutna, ingen orkade ta tag i det igen. Vi ville bort. Var och en ville rädda sig själv«.
Alla i The Replacements räddade sig själva, utom Bob Stinson vars kropp gav upp 1995 efter ett mångårigt knark- och spritmissbruk.
Paul Westerberg lever i dag ett tillbakadraget och medvetet isolerat liv med kvinna och barn i en lugn villaförort utanför Minneapolis. Inget av hans tre egna album har sålt i några större mängder och det senaste skivbolaget, Capitol, droppade honom efter bara en skiva.
Nu sägs det dock att Westerberg har ett gäng nyskrivna låtar som han vill spela in och släppa på skiva. Vidare gör ryktena gällande att Third Rail, en underetikett till Hollywood Records, visat intresse. Möjligen efter påtryckningar från skivbolagets guldkalv Goo Goo Dolls, som baserat hela sin karriär och tjänat många miljoner på att apa efter The Replacements och som här kanske ser en chans att »betala tillbaka«.
Och vem vet, möjligen kan A Camps cover på »Rock’n’roll Ghost« påminna Paul Westerberg om sin egen storhet, även om han antagligen inte vill bli påmind om sitt forna jag – rock’n’roll-spöket.
Men det kan han säkert leva med, om inte annat lär det ge honom lite välbehövliga royaltystålar.