Nätets verkliga musikpirater
Urban Gyllström laddar ned några kommande skivor från nätet men börjar fundera på om han verkligen hör det han tror att han hör.
En av fördelarna med att vara musikjournalist är att man får höra nya skivor före alla andra. Åtråvärda förhandsexemplar av en känd artists kommande platta är ständiga föremål för avundsjuka kommentarer i bekantskapskretsen. Så var det åtminstone förr. I dag kan man hitta många av albumen på nätet innan de ens skickats ut till recensenterna. Du behöver inte leta särskilt länge innan du finner Wilcos kommande platta. Eller Ryan Adams. Eller Dylans. Eller vad du nu vill ha. Det krävs bara att du vet vad du letar efter och har en uppfattning om hur det bör låta.
Jo, det där sista är faktiskt viktigt. För det finns ju inga garantier för att det du lyssnar på verkligen är den kommande skivan.
Exempelvis lär U2:s senaste album ha funnits tillgänglig på nätet långt innan det släpptes. Enda problemet var att den som tankade hem låtarna i stället fick höra spår med Cure, Sisters of Mercy och andra gamla unkna band, omdöpta till nya U2-titlar. De flesta genomskådade nog bluffen, men jag kan inte låta bli att le åt tanken på att det någonstans sitter en ung kille eller tjej, utan vetskap om Cures eller Sisters existens och med bristfälligt kunnande om U2, som på fullaste allvar tror att det är Bonos och inte Robert Smiths stämma de hör i datorns högtalare.
Fenomenet föder också en annan tanke: vad skulle hända om ett demoband spred sina låtar över nätet under falskt namn, låt säga Bruce Springsteen? De skulle förmodligen få en stor spridning, men vad tjänar det till om ingen får reda på vilka de är på riktigt?
Nog för att lyssnarna snabbt märker att det inte är mannen från New Jersey de hör, men hur skulle de hitta de verkliga upphovsmakarna om de faktiskt råkade uppskatta musiken?
Kanske spelar det ingen roll. Bandet blir som den anonyma grafittimålare som ägnar timmar åt den perfekta målningen men sedan inte kan sätta sitt namn under den. Det blir ett slags musikaliskt klotter. Bara vetskapen om att det finns ett antal människor runt om i världen som har hört just min sång är möjligen lön nog. Att man inte blir känd eller tjänar några pengar på det är oväsentligt.
Ni kanske tycker att exemplet U2 tidigare var långsökt? »Klart att man hör om det är Bono & Co eller inte«, säger ni. Förvisso. Men det finns andra som inte är lika lätta att känna igen.
Just när jag skriver detta har jag en tidig instrumental låt av Einstürzende Neubauten på i bakgrunden. Låt oss ta dessa skramlande tyskar som exempel i stället för de pompösa irländarna. Om någon gjorde en »egen« Einstürzende-låt och hävdade att den är ett kommande släpp från bandet skulle förmodligen många ha svårt att genomskåda det. De flesta skulle förmodligen tycka att det var en ovanligt kass låt från gruppen, men ändå vara godtrogna nog att lita på att det verkligen var industrirockens kungar de hörde. Einstürzende må vara extrema, men nog kan man tänka sig en rad artister som skulle kunna plankas trovärdigt av kunniga hemmasnickrare, tänk bara på hela techno- och electronica-scenen.
Det här skulle naturligtvis kunna sätta nyhetshungriga musikjournalister rejält på pottan och dessutom uppenbart kunna skada en artist mycket. För som alla vet sprids illasinnade rykten snabbt.
Börjar det viskas om att den »kommande singeln« låter skit är det förmodligen betydligt fler som nås av det budskapet än av gruppens dementi som troligen skulle komma flera veckor senare.
Nedskräpning av det här slaget är naturligtvis ingenting man önskar sig om man utnyttjar nätets möjligheter att hitta musik. Tänk vilket bekymmer det skulle vara att hitta det man sökte om det florerade en uppsjö av falskt döpta låtar.
Faktum är att om skivbolagen använde sig av lite mer okonventionella idéer för att komma tillrätta med spridningen av musik över nätet hade förmodligen nedskräpning varit ett sätt. Skivbolagen kunde bara ösa ut mängder med skit, eller bara brus, under kända artisters namn och vips hade folk tröttnat på att ladda ner musik eftersom de ändå sällan fick hem vad de var ute efter.
Usch, en sådan tråkig utveckling det hade varit. Jag hoppas att jag inte sår ett frö hos någon illvillig marodör. Men en yrkesgrupp utöver de skivbolagsanställda skulle förstås gnugga händerna om det här hade blivit verklighet:
Musikjournalisterna, som ånyo kunde stoltsera med sina förhandsexemplar, säkra på att det de hade på skivan verkligen var vad det utgav sig för att vara.