Gitarrer strängade med nervtrådar

»(…) Codeine’s ’Frigid Stars’, which fans are known to cling to and suck on as if it were a beloved stuffed animal or fuzzy blanket.«

– Aaron Schuman, från Bad Subjects

I torsdags satt jag och såg om filmen »Singles«. Trots att Bridget Fonda, Campbell Scott, Kyra Sedgwick och osorterade Pearl Jam-medlemmar grungade omkring det bästa de kunde, och trots att Matt Dillon höll sitt jätteroliga tal om vad Citizen Dicks låt »Touch Me I’m Dick« egentligen handlar om kunde jag inte låta bli att sucka och tänka på hur mycket jag saknar Codeine. Förmodligen en reaktion på en Sub Pop-logo någonstans.

Så när filmen tog slut kastade jag mig över stereon och tvångsmatade den med »Frigid Stars«. Och känslorna vällde upp en efter en, ibland samtidigt.

Jag välkomnade dem.

Skrev ner dem:
   »Att lyssna på ’Frigid Stars’ är:
   a) Som att, likt James Bond i ’Goldfinger’, ligga på ett bord och se en laserstråle sakta, sakta närma sig ens skrev.
   b) Som att, likt mammuten i Sibirien, sitta fastfrusen i ett 21 ton tungt isblock.
   c) Som att ha tittat på krocktester i ultrarapid två veckor i sträck, utan sömn.
   d) Som att drömma drömmen där man försöker springa men inte kan och något stort onämnbart närmar sig bakifrån.«

Skivan tog slut, jag tryckte på play igen, känslorna…
   e) Som att höra terapisamtal koncentrerade och nedsaktade till 16,5 varv.
   f) Som att vandra på regnvåta gator mitt i natten, betrakta dimma som ligger tjock över vatten, sparka i gruset för att man är frustrerad.
   g) Som att se foton man inte vill äga längre slukas av en valborgsmässoeld.«
   Skivan tog slut, jag tryckte på play igen, känslorna…
   h) Som att för första gången förstå hur gitarrer med nervtrådar i stället för strängar skulle låta.
   i) Som att vräka på Slints ’Good Morning Captain’ nio gånger i följd. Sådant ljud, sådan intensitet.«

Codeine bildades i New York i slutet av åttiotalet av John Engle (gitarr) och Stephen Immerwahr (bas, sång). »Frigid Stars« (Sub Pop, 1990) var deras första fullängdare och den spelades in på en åttakanalare i en källare. Några trummisbyten, en flytt till Louisville, en fantastisk EP (»Barely Real«, 1992) och en lika fantastisk LP (»The White Birch«, 1994) senare och Codeines saga var all.
   Men musiken finns kvar.
   Har du inte redan gjort det rekommenderar jag att du söker upp den idag.