Till minne av en världsmedborgare

Micke Goulos älskade dancehall, men han hade också modet och moralen att inte spela de mest homofobiska låtarna hur stora hits de än var – medan vi andra lät melodierna, basgången och ett »ingen förstår ändå patois« gå före.

Han var alltid nyfiken och ödmjuk, aldrig dömande, med sin torra humor beskrev han dråpliga och galna äventyr från sina resor på Jamaica och i andra länder.

Den 24 april 2026 lämnade han oss. En sorgens dag framför allt för hans närmaste, men också för alla musikälskare – inte bara vi som mött Goulos, utan alla som inte ens vet att det troligtvis är han som på ett eller annat vis har inspirerat dem eller på andra sätt bidragit till så många magiska nätter.

»100 000 tecken skulle inte räcka för att skriva ett rättvisande porträtt«, skrev DJ:n och vännen Nathan Hamelberg på sociala medier.

Nej, dödsrunor räcker så klart aldrig till. I DN härom dagen skrev Jan Gradvall många tecken och fint, så jag tänkte ta vid där eftersom det alltid finns lite mer att säga om denne DJ, skivbörslegend, klubbarrangör, selector, technician, världsmedborgare och diverse andra titlar som med lätthet kan läggas dit.

För Gradvalls generation var Goulos en av de viktigaste katalysatorerna för de musiker, journalister och andra kreatörer som på åttiotalet hängde på den mytomspunna klubben Zanzibar på Ritz i Stockholm, allas värsta FOMO även för oss som var alldeles för unga för att gå dit.

Som tur är slutade inte Goulos gärning med Zanzibar. Något av det mest unika och speciella med honom är nämligen hans enorma betydelse för så många olika generationer.

Micke Goulos ambassadörskap för framför allt karibisk musik hade bara börjat. Tillsammans med Mikey Dodd tog han 1990 över lokalen Jutas Backe vid Jarlaplan och startade Swing-A-Ling Soundsystem. Swing-A-Ling var visserligen inte ett soundsystem i sin bokstavliga bemärkelse med ett eget högtalarsystem. Men det var på Swing-A-Ling som »alla« hängde, även när klubben sedan flyttade runt till andra adresser i staden.

Med falskleg och diverse skamlösa förfrågningar i kontaktnätet om gästlista gjorde vi allt för att försöka ta oss in (bland annat behövde vi ibland ta oss förbi den bastante dörrvakten och sedermera gängledaren Essa Kah Sallah). Det var mer eller mindre det enda ställe som spelade den dancehall från Jamaica som exploderade i början av nittiotalet, ihop med dåtidens hetaste hiphop.

DJ Sleepy talar fortfarande om när han hörde Salaam Remi och Bobby Konders remix av Super Cats »Ghetto Red Hot« på Swing-A-Ling. Det finns knappt någon DJ i Stockholm som inte har berörts av Goulos på något sätt, oavsett om det var på Swing-A-Ling, Club Studio One, Rockers eller någon av alla andra otaliga spelningar. »Han var en av dem som jag tänkt alltid ska finnas där på Sankt Eriksplan, i ett DJ-bås eller någon annanstans i Stockholm, en grundpelare som alltid skulle stå där även om allt annat spårar«, säger DJ Sleepy till mig om Goulos som med sin omättliga passion för musik och sitt inkluderande förhållningssätt ständigt startade nya mötesplatser, där alla har sin egen historia tillsammans med honom.

När Keon Noel 2003 anlände från Trinidad & Tobago till Stockholm var han fast besluten att följa sin dröm som DJ. Han började hänga på karibiska klubbar och fester för att försöka få in en fot. »Alla vill bli en DJ« var det enda han fick höra från arrangörerna och han tappade motivationen. Tills han träffade Micke Goulos, som direkt sa: »Kom och spela.« Keon Noel blev sedan en av Stockholms mest etablerade DJ:er på soca, reggae- och dancehallscenen.

Micke Goulos och jag var ett tag gemensamt musikansvariga på baren La Roy vid Stureplan. Vi bokade andra DJ:er, artister och spelade själva. Där stod vi och vände sjutummare för rikemansbarn och finanseliten som vaskade bubbel, kronprinsessan Victoria med vänner var ofta gäster. Så udda, men ändå så självklart. Om någon var värd att bära en gyllene krona var det Micke Goulos, även om han själv aldrig ha skulle tagit på sig en. ■