Punkfrenesi och soliga harmonier

För några år sedan snackades det om att den australiska grunge-exporten Silverchair hade planer på att spela in en låt med titeln »Johnny and Dee Dee« till ett filmsoundtrack. 

Lyckligtvis var det inget mer än ett illasinnat rykte.
   Men det sägs ju att allt ont även för något gott med sig, och i det här fallet stämmer det faktiskt. Blotta ryktet betydde nämligen att ett gäng fans och närstående till punkpoptrion The Eastern Dark, som gjorde originalet av »Johnny and Dee Dee« på sin enda singel 1985, fick idé och inspiration till att sätta ihop en samling med detta alltför kortlivade Sydney-band.
   Sångaren och huvudsaklige låtskrivaren James Darroch förolyckades när gruppens turnébuss, med Darroch bakom ratten, körde av vägen våren 1986. Just som det såg att lossna på allvar för dem.

För mig var The Eastern Dark länge ett sådant där namn som jag såg droppas lite varstans, ofta i anslutning till samtida och betydligt mer kända scenkollegor som Hoodoo Gurus och The Lime Spiders. Det hände också att polare som Oscar och Roger krönte sina oavkortat excellenta blandtejper med något Eastern Dark-bidrag. Och även om det i mina öron lät som den perfekta blandningen av klassiskt låtsnickeri och furiös punkfrenesi – tänk er Redd Kross-möter-Hüsker Dü, för att jämföra med två gitarrlarmare från samma epok – förblev The Eastern Dark just »blandbandsfavoriter« i min värld.
   Men så en dag – det var nog i våras – stegade jag in i skivaffären Pet Sounds i Stockholm och ställde mig och bläddrade på måfå bland alla plattor. Plötsligt skymtade jag The Eastern Darks namn på en cool pappförpackning till CD-konvolut.
   Vid närmare inspektion visade sig skivan, »Where Are All the Single Girls?«, vara samlingen vars tillkomst nämns i den här krönikans upptakt. Eftersom det på baksidan av omslaget står »The Complete Studio Recordings of Australia’s Seminal Mid 80’s Punk/Pop Outfit – Plus live recordings of a further nine originals – INCLUDING 44 page booklet!« rådde liksom inga tvivel.
   Vad annat kunde jag göra än att slå till på stört?

 
Livedelen är inte så mycket att bli uppspelt över. Ojämn och grötigt inspelad punkrock, inte mycket mer. Då är halvan bestående av studiotagningar mer anmärkningsvärd. Även om det ska betonas att »the complete studio recordings« i det här fallet är lika med blott nio låtar. Ja, n-i-o. Det är inte mycket det. Men å andra sidan rör det sig inte om vilka låtar som helst. Jag törs till och med påstå att två av dem hör till den mest extatiska popmusik som någonsin har spelats in.
   Både »Johnny and Dee Dee« och »Julie is a Junkie« förmår kombinera melodi, kraft och lekfullhet. Och titlarna till trots rör det sig inte om plojiga nonsenstexter avsedda enbart för internt bruk alla New York-punk-nördar emellan.
   Nej, det är på allvar, det är kött och blod, det är på liv och död. Det är adrenalinstinn pop som inom loppet av tre minuter eller mindre uttrycker fler känslor, drömmar och upplevelser än vad de flesta böcker och filmer klarar av. Något som bara popmusik, när den är som mest personlig och därmed på något vis allmängiltig, kan förmedla. Musik, melodi, låttext och lyssnarens fantasi och minnen i sällsamt samarbete. En symbios vars utlopp av emotioner kan vara svårt att tygla men som i grund och botten bara är resultatet av den okomplicerade omedelbarhet som bra popmusik utsöndrar.
   Kanske ekar någonstans i de här Eastern Dark-låtarrna ett yttre och aningen oidentifierbart hot – precis som det gör i flickpopklassiker som The Shirelles »Will You Love Me Tomorrow« och The Ronettes »Be My Baby«. Ni vet den där pirrande, osäkra känslan i magen som man inte kan avgöra om den bottnar i uppdämd förväntan eller kicken i att flirta med något som nog är lite farligt. Men mest av allt handlar såväl »Julie is a Junkie« som »Johnny and Dee Dee« om ungdomens förmåga till hängivelse, vart den än må vara riktad.

The Eastern Dark bestod av sångaren, gitarristen, flickfavoriten och straight edge-snubben James Darroch, den rundlagde och rutinerade basisten Bill Gibson och den festglade, hårdslående trummisen Geoff Milne.
   Darroch hade ett förflutet som basist i det tämligen etablerade Sydney-bandet The Celibate Rifles. Gibson, som senare skulle bli tjenis med Eastern Dark-fantasten Evan Dando och så småningom också medlem i en av de sista upplagorna av dennes Lemonheads, var och är än i dag en av centralfigurerna på rockscenen »down under«. Han har innan och efter tiden i Eastern Dark figurerat i mer eller mindre kända grupper som Lime Spiders, New Christs, Smelly Tongues, Pyramidiacs, Orange Humble Band och faktisk även en period i Celibate Rifles.
   Medlemmarna i Eastern Dark slog sig ihop i början av 1984. De båda chefsideologerna i bandet, Darroch och Gibson, kom från ganska olika musikaliska bakgrunder. Darroch var en rocker med förkärlek till New York Dolls, Alice Cooper, Doors, Gun Glub och de inhemska tuffingarna i Radio Birdman. Men också tuggummipop från sextiotalet. Gibson var mer av en punkare men hade även han ett svagt hjärta för pur pop.
   Sålunda kunde de enas om Blondies och i synnerhet Ramones storhet. Faktum är att Eastern Dark jämt började, och inte sällan avslutade, sina konserter med en Ramones-cover.
   Allt detta bar trion med sig när den i början av 1985 gick in i studion i sällskap med producenten, tillika Radio Birdman/New Christs-legenden och idolen, Rob Younger för att spela in sin första sjutummare för Waterfront Records.
   Båda låtarna var skrivna av James Darroch. Den ena, »Julie is a Junkie«, parafraserade Ramones flicknamnslåtar som »Judy is a Punk« och »Sheena is a Punkrocker«. Den andra, »Johnny and Dee Dee«, var förstås döpt efter gitarristen respektive basisten i Ramones.

»Julie is a Junkie« var nu inte bara en titelmässig hänvisning på Ramones. James Darrochs flickvän hette vid den här tidpunkten Julie och hon var mycket riktigt en knarkare. Eller, när singeln väl kom ut hade hon tagit sig ur sitt missbruk och var inte superlycklig över att hennes förflutna kom till allmän kännedom…
   Fast mer än något annat är »Julie is a Junkie« en sensationell popstänkare. Med sina kraftfulla och rungande start- och stopp-partier, obekymrat soliga harmonier och sitt rastlöst vindlande amfetamindriv. Och har man inte redan hunnit smälta lär man inte stå pall för Darrochs fullkomligt jublande uppriktighet när han pressar ur sig »I don’t know why I love her but I dooo/I just know that it’s truuue«.
   »Johnny and Dee Dee« är inte heller bara en i raden av vanliga Ramones-hyllningar. Återigen är det en sann historia och än en gång får Julie se sig själv i huvudrollen, även om hon här inte behöver skylta med sitt namn. Texten beskriver en kväll när bandet går på klubb för att spana in några band. På en storbildsskärm visas filmen »Rock’n’roll High School« där Ramones medverkar. Julie är trött och vill lämna stället men James vägrar gå därifrån förrän filmen är slut. Helt paralyserad av det som han får bevittna står han bestämt kvar och tittar på Johnny, Dee Dee och de andra hjältarna. Det är egentligen hela storyn. Den upprepas dessutom tre gånger.
   Men för att fatta exakt hur James Darroch påverkades och kände det den där kvällen på klubben måste man höra musiken till »Johnny and Dee Dee«. Introt är förrädiskt harmoniskt med stilla piano och vackra toner från en akustisk gitarr. Sedan stannar musiken upp, trummor börjar banka vettlöst och som från ingenstans gapar plötsligt någon »one-two-three-four!«. En bas mullrar i gång, uppskruvade elektriska gitarrer fyras av och låten skjuter i väg likt en melodiös missil som än i dag spränger alla hjärtan som kommer i dess väg i bitar.