Knockoutseger för Giles Smith

Mina damer och herrar, SSA Socker och pulCec Records presenterar Johan-Mästerskapet I Musik-Relaterad Litteratur! 

Match ett! I den röda ringhörnan: Giles Smith! I den blå: de engagerade musikjournalisterna/vetenskapsmännen Greil Marcus, Simon Reynolds och David Toop! Ding, ding!

Jag har all respekt för Marcus, Reynolds och Toop. De är fantastiska stilister och de tvingar ut mig i skivaffärerna utan ett öre på fickan. Men meningar som:

»… but finally the reassuring composite of the arrangement works as the anchor necessary to translate Lauper’s free speech, her instinctive version of Futurist parole in libertà«

(Greil Marcus, ur artikelsamlingen »In the Fascist Bathroom«)

 
får mig att sträcka mig efter närmsta kudde. Jag tycker nämligen inte att musik ska överanalyseras på det sättet. Jag tycker nämligen att existensialister, kulturrörelser och akademiska rapporter bör utelämnas ur artiklar som i grund och botten handlar om artister som Bruce Springsteen, Kristin Hersh eller Grandmaster Flash.

»It wasn’t much more than a blast of static, but White Music seemed to change the air I walked around in. To love it was to see the virtues of the short over the long, the spiky over the lush, the quick over the dead.«

(Giles Smith, ur »Lost In Music«)

Teknisk knockout i tionde ronden.

Match två! I den blå ringhörnan: Giles Smith! I den röda: de hårt festande och eldbesjälade missionärerna Nick Kent och Lester Bangs! 

Ding, ding!

Jag har all respekt för Kent och Bangs. De verkligen bryr sig. De äter, lever och sover musik. Det strömmar eld i deras blodådror och de skriver som om de vore besatta. Det är deras rockiga livsstil jag inte riktigt har något att göra med. Meningar som:

»When Black Oak Arkansas’s first album was released, I made the mistake of listening to it one time and writing a fulsomely imagistic review while under the influence of amphetamines, praising it to the sky«

(Lester Bangs, ur artikelsamlingen »Psychotic Reactions and Carburetor Dung«)

 
är inget jag kan relatera till.

»I upgraded my Phillips CD-player to a Marantz ’Bitstream’ model. I had no idea what ’bitstream’ was, but the word sounded good – nubby and computer-related and at the same time sexily fluid – and the machine came with a hand-held remote control, so you can make the disc-tray go in and out from the other side of the room, which I enjoy doing enourmously. (You still have to get up to load it, of course, but what the heck.)«

(Giles Smith, ur »Lost In Music«)

Teknisk knockout i fjortonde ronden.

Match tre! I den röda ringhörnan: Giles Smith! I den blå: talesmannen för en hel generation fanatiker, mannen som säljer som smör i solsken från Lima till Borås, representerad både i din lokala bok- och videoaffär – Nick Hornby!

Ding, ding!

Jag har all respekt för Hornby. »High Fidelity« är en jättekul och välskriven historia om en trettio-någonting engelsman. Musik, liv, förhållanden och uppväxt.
   Men saken är den att den numera 39-årige Colchester-sonen Giles Smiths »Lost In Music« är en jättekul, välskriven, otrendig, utlämnande, engagerad, hjärteknipande, varm, söt och allmängiltig självbiografi.
   Teknisk knockout i fjortonde ronden.
   Och, mina damer och herrar, vinnare av Johan-Mästerskapet I Musik-Relaterad Litteratur är Giles Smith med boken »Lost In Music«!

 
»Lost In Music« publicerades 1995 av Picador. Jag hade tänkt att nu redogöra för mina favoritkapitel men kom på att det skulle innebära ett återberättande av hela boken. Har du någon gång köpt din första skiva, spelat i ett band (Giles nådde viss framgång med sitt och Martin Newells projekt The Cleaners From Venus), besökt en skivaffär, varit tillsammans med någon och lyssnat på musik, känt väldigt starkt för en artist, intervjuat någon, varit kompis med någon och lyssnat på musik, dagdrömt om en musikkarriär eller sorterat din skivsamling bör du köpa »Lost In Music«.
   Så enkelt är det. Och Amelia Fletcher håller med.

»The book spans some twenty-five years of pop music but it does not pretend to offer any kind of overview. This is a personal account and perhaps it would be fairer to call it an underview, I’m not suggesting these are the best things that happened in all that time. This is probably obvious from the fact that there’s a chapter on Nik Kershaw, but it’s as well to be clear.«

(ur förordet)