Mitt liv som DJ

Jag gillar att spela skivor ute på krogen. Nog för att det inte är min musik, men jag har i alla fall valt den. Och om den orsakar lyckliga skrattgropar eller rörda fötter tar jag det personligt. Om arrangörerna är nöjda och spritförsäljningen gått bra är det en mycket välkommen bonus.

   Sedan mitt första pass, som uppvärmare åt Krister Linder på en fest på Backstage 1996, har jag mycket oregelbundet skött musiken på olika ställen i Stockholm. Det finns många, många, många som har mer erfarenhet än vad jag har, allt som allt tror jag att jag gjort tjugo, trettio spelningar.
   Men jag tänkte ändå berätta några anekdoter, någon av er kanske får ut något av det.

Min fars femtioårskalas, tre och ett halvt år sedan.
   Okej, min far fyllde femtio, en lokal hade hyrts i utkanten av förorten och jag skulle stå för skivspelandet efter middagen. Så jag packade vad jag tyckte var lämplig musik, satte på mig min finkostym och åkte pendeltåg.
   Jag lärde mig några viktiga saker den kvällen.
   Ett: Ibland måste man sälja sig lite, lite. Bara för att jag gillar en låt betyder det inte att andra gör det och ingen har förstås rätt eller fel.
   Två: Står 1960-någonting på en skiva betyder det inte att människor födda på fyrtio- och femtiotalet känner till den och tycker den är bra.
   Tre: Man kan inte bugga till »Keep a Knockin’« med The Sonics.
   Läxor jag borde kommit ihåg.

Gula Villan, tre år sedan.
   – Spela för gratis öl? Självklart!
   För er som inte vet så är Gula Villan ett hus som ligger på Stockholms Universitets område. Det är mest ett tillhåll för humanister som söker billig öl och blött samkväm. Och för tre år sedan var Gula Villan scenen för ett spektakulärt misslyckande (i min bok i alla fall) vad gäller skivspelande.
   Det var min kompis Johan L som ordnade allt. Han hade blivit tillfrågad och kände att han behövde någon att dela arbetsbördan med. Så han ringde mig. Tack Johan.
   – Så det är bara att säga till mig om du vill ha en öl.
   – Åh, schysst!
   Klockan var väl runt sju när jag började. Det var inte speciellt mycket folk i lokalen så jag koncentrerade mig på att sprida toner av vad jag anser vara skön uppvärmningsmusik – sextiotalspop. Byrds, Love, Nick Drake, Tim Hardin, Zombies.
   – Kan jag få en öl till, tack?
   Efter någon timme trettio år tillbaka i tiden tog jag en rast. Rätt nöjd med mitt jobb hittills, de väna melodierna hade säkert gjort publiken redo för en totalt hedonistisk kväll.
   Johan tog över och jag drack öl och tittade på.
   Tre timmar senare. Via ett britpopblock hade jag hamnat i big beat-land. Jag slängde in Fatboy Slims »Santa Cruz« i skivspelaren och förväntade mig att stället skulle explodera.
   Ingen reaktion. En Skint-klassiker eller John Cages »4:44«, det hade inte spelat någon roll.
   – Jag begriper inte det här, sa jag till Johan. Varje gång jag varit på Gula Villan har folk dansat till sådant här. Förra veckan hade ett par nästan sex på »dansgolvet« till »Santa Cruz«!
   – Det blir säkert bättre.
   Jag vände mig mot bartendern.
   – En öl? förekom hon mig med teatraliskt höjda ögonbryn.

En halvtimme senare och jag manglar Squarepusher och fyller på mitt ölglas direkt från kranen. Jag har blivit fem år, hamnat i någon slags psykos. Om de inte gillar mig ska de hata mig. Därav Squarepusher.    Just när jag rotat rätt på en Atari Teenage Riot-skiva längst ner i skivväskan känner jag hur någon knackar mig på axeln. Hurra! Succé! De kommer att slänga ut mig!
   – Ursäkta, men din kompis sa att vi kunde spela…
   Jag bara fånstirrade på tjejerna bakom mig. Vad var det här för galenskap? Min synnerligen ölindränkta hjärna försökte snurra fram ett svar. Det gick trögt. Mmmmm… Aha! Förrådd av Johan! Den ormen-i-gräset har sålt mig för att hamna på god fot med dem!
   – Vadå? kväkte jag. Har ni skivor med er?
   – Nej, men de har här. Vi hittar säkert något. Snälla?
   Varför inte?
   – Visst, scenen är er. Men jag måste varna er, det är ett tufft rum.
   Jag snappade några flasköl ur kylen och gick och satte mig med ryggen mot väggen. Drack för att glömma. Såg i ögonvrån hur tjejerna rotade runt i Gula Villans skivlåda. Hur de hittade något, sken upp. Någon sekund senare började en välkänd gitarr ljuda mellan väggarna.
   Gypsy Kings.
   Och Gula Villan exploderade. Sedan skedde en explosion minst en gång var femte minut.
   En månad senare sprang jag in i Johan på en sunkig krog vid Odenplan. Så jag var ju tvungen att fråga hur det hade gått, om hans lumpna knep fått honom till andra basen.
   – Kommer du inte ihåg? Vi åkte ju alla nattbuss hem. De frågade om vi skulle med på efterfest, men du satt ju bara och tjurade så det blev inget.
   Jaja, det var i alla fall gratis öl.
   (Nej, jag har inget emot kvinnliga DJ:s. Jag har inget emot folk som gillar Gypsy Kings. Jag är bara oförstående. Ja, folk raggar på krogen.)

M/S Stubnitz. Sat 980627. 19:00 Live Acts: Troum (Ger), Shifts (Nl), Apan (Swe), 0-budget screening, DJ Johan Jacobsson.
   Kommer ni ihåg M/S Stubnitz, eller »knarkbåten« som den kallades när mindre nogräknade dagstidningsreportrar satte sina klor i den? Båten de hittade något gram gräs på och som förlorade sitt spritförsäljningstillstånd tack vare lite strul? Båten som inte höll på att kunna åka tillbaka till Tyskland? I alla fall, ombord på den ordnade fantastiska Nursery en hittills oöverträffad festival för de experimentella konsterna. Synd bara att så få besökte den.
   Den lördagen då jag var »DJ« kanske femtio människor gick över landgången. Visst, det var inte speciellt kända artister som uppträdde, men ändå.
   Dessutom sken solen.
   Så resultatet blev att jag stod under däck och spelade för ett helt tomt, rätt stort rum. Alla andra satt uppe och njöt av det vackra vädret. Men de hörde vad jag höll på med genom högtalare. Så inget var förgäves. Men däremot konstigt.
   När jag avslutade mina tre timmars skivspelande med Robert Johnsons »Hellhound On My Trail« kom en av besättningsmännen på båten ner och gjorde tummen upp.
   Inte förgäves.

Någonstans på Södermalm, två och ett halvt år sedan.
   Efterfesten hade gått in på sin andra timme när jag upptäckte 1200:orna. Nog för att jag visste att killen vars lägenhet jag befann mig i var DJ med en låt på hiphopsamlingen »Alla Talar Svenska« på sitt samvete, men att han kunde ha sina grejor hemma hade inte riktigt fallit mig in.
   När jag som bäst stod och beundrade kom ägaren fram och undrade om jag ville spela lite.
   Jag gjorde inga försök att dölja min upphetsning. Jag vet inte hur du lever, men i mina dagar har jag haft få tillfällen att verkligen pröva på mina DJ-skills. Det var nu eller aldrig, sådana här chanser får man inte varje dag, släng dig i världen Q-Bert, Johan on the wheels of steel, oh yeah.
   Så jag tog på mig hörlurarna, det enda villkoret.
   Rotade igenom hans skivbackar.
   Hittade soundtracket till »Grease«.
   – Åh, åh, utbrast jag lyckligt. Har du den här? Varför? Jaja, det är inte viktigt, men det finns ett skitgrymt break i en av låtarna på den här! Det kan jag nog göra något kul med!
   – Kör hårt, svarade min värd och lämnade rummet.
   – Visst, sa jag och tillbringade sedan en timme med att försöka hitta det där »skitgrymma« breaket. Oh, oh , summer nights, tell me more, tell me more.
   Värden kom tillbaka.
   – Nu får du ge dig, alla håller på att gå och jag ska upp tidigt imorgon.

Lava, Kulturhuset, nyårsafton 1999/2000.
   För att ungdomar under arton skulle ha någonstans att vara när strömmen gick, alla bankkonton blev värdelösa, glassen smälte och datorerna fick ben och sprang till skogs höll caféet Lava i Kulturhuset öppet från 20:00 till 08:00 på nyårsaftonen 1999. Jag hade blivit utsedd att stå bakom skivspelarna från 03:30 någon gång. Så efter att jag bevistat en hysteriskt tråkig fest i själva Kulturhuset gick jag några trappor ner, såg Naimi och Sagor & Swing framföra otroligt vacker musik till diabildskomp, drack kaffe och väntade på min tur.
   När jag klockan fyra vevade i gång »Pitbull« med Jega kom en kille fram. Han var klädd som om han på fritiden skötte gitarren i Di Levas band och han log med hela ansiktet.
   – Vad är det du spelar?
   – Det är en engelsman som heter Jega.
   Och jag gav honom konvolutet, han tog emot det, studerade det noga, gav tillbaka det och bugade lätt.
   – Tack för att du upplyste mig, sa han och dansade iväg.