Sista och hårdaste bandet på puben

Thin Lizzys frontfigur, basist och sångare Phil Lynott hade en mästerlig förmåga att göra stor rockmusik av ämnen och detaljer som känns lika bekanta och vardagliga som den gata man växte upp på. 

Håkan Steen brukar till exempel lyfta fram ett par textrader från låten »Dancing In the Moonlight« när han ska förklara vad som gjorde Thin Lizzy till något större och bättre än andra hårdrockband: »Now we go steady to the pictures/I always get chocolate stains on my pants«. Jag håller med. Just där når Phil Lynott upp till nivåer som brukar vara reserverade för loser-romantiker från New Jersey, Minnesota och Göteborg.
   En annan som förstod gruppens jordbundna dragningskraft var managern Chris O’Donnell. Han påpekade vid ett tillfälle att Lizzys publik till 90 procent bestod av fabriks- och byggnadsarbetare och att bandet borde sträva efter att fånga den känsla som infinner sig när arbetsveckans nio till fem-tristess byts ut mot helgens barhäng och alkoholdrömmar. Det bästa men långtifrån enda exemplet på det temat är förstås »The Boys Are Back In Town«.
   Men Phil Lynott skrev liknande låtar hela tiden. Han var den förlorade länken mellan Bruce Springsteen, Van Morrison och Joe Strummer. Å ena sidan hade Lynott en sentimental ådra av nästan episka format samt en osviklig känsla för hjärtslitande ballader. Å andra sidan kunde han berätta om den irländska emigrationen (»Wild One«) och gamla fältslag (»Emerald«) utan att för den skull tappa den närvaro som finns i en träffande beskrivning av ett par byxor med chokladfläckar.
   För precis som när The Clash sjöng om spanska inbördeskriget eller döpte en skiva efter Sandinista-gerillan blev Lynotts poetiska krigarlyrik sällan något främmande, något som inte gick att relatera till.

 
Men Thin Lizzy var aldrig »the last gang in town«. De kom närmare än så. De var snarare det hårdaste och sista bandet på puben. Och det är framför allt det man tänker på när man lyssnar igenom den nya boxen »Vagabonds Kings Warriors Angels«, som sammanfattar Thin Lizzys karriär och Phil Lynotts trevande soloutflykter på fyra CD-skivor.

Boxens första skiva visar dock upp en mer folkorienterad grupp – Thin Lizzy var från början en trio som bestod av Lynott, trumslagaren Brian Downey och gitarristen Eric Bell – som i jakten på ett fungerande uttryck lyckades komma upp med en rad intressanta misslyckanden och några guldkorn.
   Versionen av den traditionella »Whiskey In the Jar«, med Eric Bells färgstarka gitarrslingor i förgrunden, är i alla fall den bästa som spelats in. Och i den klassiska livefavoriten »The Rocker« från 1973 får man en föraning om den Phil Lynott som snart skulle erövra stora publikskaror och slutligen gå under av ett gravt drogmissbruk. Där var han redan den självförbrännande rockstjärnan som trodde att hårt leverne öppnade upp det kreativa flödet. När han spottar ur sig orden »I’m a rocker« är det lika svårt att misstro honom som när Liam Gallagher arrogant konstaterar »tonight, I’m a rock’n’roll star« på Oasis debut »Definitely Maybe«.
   Och när Eric Bell byttes ut mot gitarristerna Scott Gorham och Brian Robertson började Lizzy på allvar att göra den tuffa soulrock som genom albumen »Jailbreak«, »Johnny the Fox«, »Bad Reputation«, »Black Rose« och den fantastiska liveskivan »Live and Dangerous« skulle få historieböckerna att öppna sig. Det sistnämnda albumet – som innehåller flera definitiva versioner av Lizzys låtar, däribland balladen »Still In Love With You« – jämförde rockjournalisten Nick Kent med de största liveplattorna av Jerry Lee Lewis, Bob Dylan och Rolling Stones. I sin recension för brittiska musiktidningen NME skrev han: »Lizzy have always played like warriors and this is an album made by heroes«.

Boxens andra och tredje skiva domineras av material från den här perioden och spår som »Don’t Believe A Word«, »Waiting For An Alibi«, »Romeo and the Lonely Girl« och »Jailbreak« låter alltjämt lika bra som första gången jag hörde dem.
   Mot slutet av Thin Lizzys saga, när sjuttiotal blev åttiotal, sökte sig gruppen mot ett tyngre sound som i mina öron aldrig känts lika angeläget. Men det är svårt att komma förbi att »King’s Call«, Lynotts hyllning till Elvis Presley från soloalbumet »Solo in Soho«, den överraskande poppiga »Dear Miss Lonely Hearts« och »The Sun Goes Down« från Thin Lizzys sista urladdning »Thunder and Lightning« är lysande.
   »Vagabonds Kings Warriors Angels« är inte den mest helgjutna samling jag lyssnat på i år. Det saknas dessutom för många personliga favoriter som »Baby Please Don’t Go«, »Fight or Fall«, »Downtown Sundown«, »Southbound« och »That Woman’s Gonna Break Your Heart«. Men upphovsmännen verkar ha velat berätta hela den osminkade historien om Lizzy, utan att redigera bort skavanker och sårskorpor, och då har mindre intressanta spår fått ta plats.
   För till slut gick det åt helvete.
   Den 4 januari 1986 gav Phil Lynotts inre organ upp, utbrända efter åratal av för mycket kokain, heroin och alkohol. Han blev 36 år gammal. Och om man med »The Rocker« kunde förutse kommande stordåd, ära och berömmelse, kan man i en lika central låt från plattan »Black Rose« förnimma ett mörkare öde.

»Got to Give It Up« är en plågsamt sorglig uppgörelse med ett missbruk som gått för långt. Brian Downey har berättat att bandet började använda det tunga vita pulvret i höjd med inspelningarna av just »Black Rose« från 1979. Och Phil Lynott sjunger också »I’ve been messing with the heavy stuff, for a time I couldn’t get enough«. Scott Gorham och Gary Moore – Moore gjorde med åren några korta gästspel i gruppen, den här gången som en officiell medlem istället för Brian Robertson – parar ihop riff av bly, men så fort Lynott öppnar munnen gör han det med en melodi som är lika självklar som en gammal bortglömd soulsingel. Och precis som i alla de största Lizzy-ögonblicken är det de bekanta detaljerna och den vardagliga tonen som gör att »Got to Give It Up« kommer så skrämmande nära. Det sker direkt efter de inledande meningarna: 

»Tell my mama and tell my pa that their fine young son didn’t get far/He made it to the end of the bottle, sitting in a sleazy bar/He tried hard but his spirit broke, he tried until he nearly choked/In the end he lost his battle, drinking alchohol«.

Men det är de sista orden som kryper innanför huden. Efter det finns inget att tillägga. Raderna är skrivna flera år innan Birmingham-sonen dog, men det kunde lika gärna ha varit de sista Phil Lynott sa innan han gav upp andan.

»Tell my mama I’m coming home, in my youth I’m getting old/And I think it’s lost control – mama I’m coming home«.