Som att sticka huvudet i tabasco

»Men på hovet med SLIPKNOT kommer jag headbanga tills mitt IQ sjunkit till under 60 (och jag därmed endast har kapasitet att andas!)« – Sign. Maggot Corpse, påkzine.com

»Var det de där som Fredrik Strage skrev om i DN PåStan som du skulle gå och se? De verkar ju inte riktigt kloka.« – Min mor, i telefon

I och med den fjärde burken finlandsfärje-Heineken åkte Sepultura in i CD-spelaren. Samtalsämnet förbyttes från gamla klassen till Slayers »Reign In Blood«, jag beklagade mig för ungefär trehundrade gången att jag missade Napalm Death på Roskilde 1995 och Peter drog några sköna no sell out-historier om Opeth.

En timme kvar tills vi skulle gå den korta biten mellan Peters lägenhet i Skärmarbrink och Johanneshovs Isstadion.

En delad vinare senare och vi var på väg genom duggregnet. Vid horisonten förkunnade en ljustavla: »Ikväll: Hovet: Slipknot«.

Det var inte bara kylan som fick min hud att knottra sig då.

För ungefär sexton år sedan var jag på min allra första egenbestämda konsert. Accept. På Hovet. Min mor gjorde mig sällskap och tillsammans såg vi tyskarna riffa, taktbyta och gasta sig igenom en två timmar lång konsert. Ashäftigt. När de körde »Princess of the Dawn« höll jag på att svimma av upphetsning. Även om jag på ytan mer såg ut att komma direkt från söndagsskolan klappade ett passionerat hårdrockhjärta innanför min välstrukna skjorta.

Ränderna går aldrig ur.

Hur många Mille Plateaux- eller Shrimper-skivor jag än köper var jag en gång tio och dyrkade Accept.

Något som klart visade sig när Slipknot kraschlandade i mitt liv för några år sedan. Jag hade läst om det nio man starka Iowa-bördiga bandet i olika musiktidningar och tyckte att de lät intressanta i ett rent musikhistoriskt perspektiv. Den trista teoretikern i mig klev fram och proklamerade: »jaja, skrämselrock ‡ la Black Sabbath, masker ‡ la Kiss och overaller à la… Devo?«.
Sedan lyssnade jag på deras självbetitlade andra album och tyckte att det var det häftigaste och tyngsta jag hört i hela mitt liv. Och hårdrockaren i mig klev fram och tystade effektivt teoretikern med en käftsmäll.

Efter forcerad biljettkö gav jag och Peter oss ut på jakt efter ett ställe som serverade folköl. När vi väl hittade ett meddelade tjejen i kassan att ölen dragits in eftersom publiken var »helt okontrollerbar«. Genast kändes kvällen än mer som något att berätta om för barnbarnen. »Jodå, farfar var med när Slipknot-publiken jämnade Hovet med marken. Har jag inte visat mitt ärr?«

I alla fall, vi nöjde oss med två stora koppar kaffe och gick för att leta upp bra platser. På väg mot våra bra platser passerade vi Close-Ups försäljningsstånd. Där stod Martin Carlsson. Han höll på att tappa hakan när han såg mig. »Vad fan gör du här?« var de exakta ord han hälsade mig med.

Efter att ha förklarat och lovat att någon gång köpa en Close-Up-tröja intog jag och Peter några stolar. Bara minuter kvar till Konserten. Vi hade enhälligt kommit överens om att skippa förbanden eftersom både Downthesun och American Head Charge inte på något sätt slår samkväm och finlandsfärje-Heineken. Plötsligt tystnade pausmusiken, vilken för övrigt var Pink Floyd. Skynket föll.

Slipknot, dagen till ära iklädda sina svarta overaller, överföll scenen.

Hell yeah.

De kunde inte varit mer brutala om de så börjat slänga ut dieselmotorer i publiken. Det var bara att börja skrika med, forma händerna till djävulstecken, headbanga vilt och klappa händerna när vi var riktigt nihilistiska, klapp, klapp.

Då och då visade dock jag och Peter vår ålder. När sångaren Corey berömde oss och kallade oss de galnaste jävla motherfuckers han stött på konstaterade Peter kyligt »I bet you tell that to all the girls«. När Joeys trummor började snurra likt en attraktion på Gröna Lund kunde vi inte låta bli att nicka »Mötley Crüe« åt varandra och felcitera Dazed & Confused: »I heard that John Bonham once did a two hour long drum solo«. Och att de två gånger tre sexorna på toppen av högtalarbergen skulle börja blinka under »The Heretic Anthem« var rätt självklart.

Men annars. Fullt ös. När Corey i »Spit It Out« fick hela innerplan att sätta sig ner för att sedan på en given signal explodera var bland det tuffaste jag sett i konsertväg någonsin. När diskjockeyn Sids drill and bass-dänga övergick i suveräna »Eyeless« fick jag ett »Princess of the Dawn«-ögonblick. Att höra sex tusen människor skrika »inside my shell I wait and bleed« var som att sticka huvudet i en skål tabasco. Att ta del av Slipknot live visade sig vara allt som jag drömt om och lite till, som att brottas med en vilt skenande asfaltskokare, som att få ett fallande tegelhus i skallen.

Efter ungefär en timme och tio minuter tändes lamporna och Pink Floyd började ljuda igen.

Jag och Peter manövrerade oss ut mellan sönderslagna stolar och ett böljande, förhållandevis lugnt publikhav och gick till Indian Star och söp oss fulla.

När jag nästa dag trillade in på kontoret fick jag på stående fot ett erbjudande av Robban att börja skriva för Close-Up (som vi delar lokal med). Något som jag allvarligt började överväga när hädarna Pierre och Annons-Joel senare kallade Slipknot för »hockeyrockare« och visade föga förståelse för hårdrockens makt.

Men det är priset man får betala. If they’re 555, then I’m 666.