Wolfman Jack fick Kiruna att huka sig

Isolerade småstäder hämtar ofta kulturell inspiration från utlandet. Kiruna är inget undantag. Under slutet av sjuttio- och i princip hela åttiotalet importerade gruvstaden, som så många andra samhällen med en befolkning på runt 25 000 personer, sin profil från USA.

De åren upplevde Kiruna en nostalgisk andra våg av femtio- och tidigt sextiotal. Eller rättare sagt, innevånarna skapade en egensinnig och något muterad version av americana: Coca Cola, hamburgare, pråmliknande vrålåk, Buddy Holly och Elvis-frisyrer drygades ut med Gällivare-häng, Eddie Meduza, gamla Volvobilar, snus, träskor och, gudskelov, soundtracket till George Lucas film »American Graffiti« – på svenska mer känd som »Sista natten med gänget«.

»American Graffiti« var lika tongivande som The Boppers nere på gatan, speciellt sena fredags- och lördagskvällar. På somrarna, när midnattssolen vägrade gömma sig bakom horisonten, ekade därför Chuck Berry, Fats Domino och The Big Bopper mellan husväggarna downtown.

Men det var inte bara musiken som påminde om George Lucas mästerverk. Filmen handlar om hur några förvirrade ungdomar tar sina första steg mot vuxenlivet under en enda natt av bränt gummi, hångel och rock’n’roll. Den utspelar sig i en förort i Kalifornien 1962 men skulle lika gärna kunna ha handlat om Kiruna mellan 1980 och 1986.

Själva huvudintrigen i min hemstad var densamma. Varenda sommarhelg värd namnet satte sig trötta gruvarbetare, skolelever, dagisfröknar och andra blårockar i bilen för att »cruisa« ihjäl tristessen. Kirunaborna var aldrig ensamma, de fick sällskap av raggare och raggarbrudar från Svappavaara, Vittangi, Karesuando och Gällivare. Alla ville åka den så kallade »raggarrundan«, som ritade en ojämn cirkel runt Kirunas centrala delar. Det var liksom där det hände, på en vägsträcka som inte var längre än ett par kilometer. Ett pulserande lämmeltåg åkte runt, runt, söp och skrek tills klockan blev söndag. Ingen hade ändå någon annanstans att ta vägen.

Jag var med från 1986, blott tio år gammal. Brorsan hade just fyllt arton och köpt sin första bil, en turkos Golf som av Cadillac-publiken ansågs vara lite »knapsu« (fjollig). Men vem brydde sig, det var en bil. Fälgarna var fräckt futuristiska och ett par luddiga tärningar och en grön Wunderbaum ingick i priset.

Varje gång brorsan ledsnade på att sitta barnvakt, på våra föräldrar eller sin dåvarande flickvän drog vi upp på stan och snurrade. Det gick inte fort. Vid elva på kvällen bestod tåget av hundratals bilar som stod och nosade på varandras baklampor. Till och med snuten fick ratta in sig i ledet.

Jo, det var ett gäng som fick resten att köra åt sidan. Ett mytomspunnet sällskap som var Kirunas motsvarighet till gangstercombon The Pharohs i »American Graffiti«, fast värdigare. De lyssnade på Stray Cats, Robert Gordon och Neil Youngs rockabillyplatta, hade de snyggaste bilarna och de sötaste tjejerna och såg ut som en hårdare – mycket hårdare – version av Rocket From The Crypt. Ingen vågade ha mer brylkräm i håret, smalare mustascher, spetsigare myggjagare på fötterna eller coolare skjortor. Kort sagt: de hade stil och gled omkring och ägde.

Jag vet ännu i dag inte vad de hette, hur gamla de var eller vad som hände med dem när raggarkulturen i Kiruna smulades sönder till små fragment på nittiotalet. Men brorsan hälsade alltid när de passerade och fick ett höjt ögonbryn till svar.

För mig var de kvällarna ett äventyr, jag älskade varje sekund. Även brorsan såg ut att må bra. Utanför bildörren var han en orolig och småelak artonåring, men så fort han satte sig i förarsätet förvandlades han till en omtänksam bror – han log, trummade med fingrarna på ratten och hade jämt några spänn över till en läsk vid Empes korvkiosk.

Precis som många andra i hans ålder hade han just hämtat sig från en lång läkningsprocess. Staden hade inte alltid varit lika oskuldsfull som den tedde sig 1986. Bara några år tidigare rasade ett mindre krig mellan hårdrockare, punkare, syntare och raggare, samt mellan dem som bara ville göra folk illa och dem som bara ville vara ifred. Våldet nådde mina öron i form av hörsägen, myter och rykten, som ljudet av dova kroppsslag från en mörk gränd.

Raggarna vann slaget, med hårdrockarna som goda tvåor, även om det kanske är osmakligt att rangordna vinnare och förlorare. När rutan var nervevad hördes det i alla fall vilka som regerade.

Jag visste också att en berusad man rusat rakt in i en folksamling vid busstationen och lekt väderkvarn med en domkraft. Men det som till slut satte punkt för oroligheterna och som fick en självsanerande effekt var en dåre beväpnad med kniv. Han högg ihjäl en nära vän till min bror efter ett gräl. Chocken var förlamande, lika förlamande som när Palme sköts ner på Sveavägen i Stockholm. Det kunde ju inte hända här, det fick inte komma så nära.

Jag pratade aldrig om tragedin med brorsan, det fanns inget att säga. Åtminstone inte då. Vi gjorde som alla andra, cruisade vidare, ökade volymen på stereon och lämnade det otäcka bakom oss.

Och musiken, både den som strömmande från den sunkiga bilparaden och den som rasslade fram med alldeles för mycket diskant inuti Golfen, var fantastisk. Intensiv. Främmande. Den lovade något som jag inte kunde översätta till ord.

Min bror hade lämnat sina plattor med Deep Purple, Black Sabbath, Whitesnake och Scorpions hemma och ersatt dem med kassetter av ett helt annat slag. Det verkade som om han under några få timmar äntligen fick lyssna på den musik han gillade allra mest, utan att någon tråkade honom för hans smak. Vi diggade mycket Elvis Presley och Jerry Lee Lewis – varje gång »Crazy arms« tuffade igång gnällde bilens fjädring av tyngden – och, eeh, Ratata.

Brorsan avslutade dock alltid med musiken från »American Graffiti«. Det var det jag väntade på – hits från en svunnen era som fortfarande kändes märkligt aktuella med tanke på vad som utspelade sig på andra sidan vindrutan. Jag hade aldrig tidigare hört något så medryckande som Bill Haley And The Comets »Rock Around the Clock«, »Why Do Fools Fall In Love« med Frankie Lymon & The Teenagers, »Chuckens« »Johnny B. Goode« eller »Get a Job« med The Silhouettes. Jag hade heller aldrig stött på något vackrare än »Smoke Gets In Your Eyes« med The Platters. Jag visste förstås inte vilka det var som sjöng och spelade, men jag nynnade högt och bankade oavbrutet på instrumentbrädan.

Och ville jag uppleva alltihop i THX kunde jag bara luta mig ut genom fönstret och lyssna på lämmeltågets kakofoni. Samma musik bröt sig igenom motorernas dån, Del Shannons »Runaway« steg upp från ena sidan gatan, The Beach Boys »Surfin’ Safari« från den andra och lite längre fram fick en brutal röst den ljumma kvällen att huka sig. Rösten tillhörde Wolfman Jack, den mystiske radioprofilen som spelar en viktig roll i filmen. Korta snuttar av hans snack finns på soundtracket och bara det är oförglömligt. När Wolfman skrattade genom ett stort högtalarsystem tyckte jag att han lät som en varulv, till och med Kirunas Rocket From The Crypt bleknade.

Ingen skiva har varken förr eller senare genererat lika starka bilder av USA som dubbelskivan »American Graffiti«. Eller rättare sagt, givit en lika romantisk illusion av ett Amerika präglat av drive-ins, krom, körsbärscola och rock. Inte i min värld. Under några år lyckades den till och med definiera och skaka om en liten gruvstad i norra Sverige.

Och viktigast av allt, via »American Graffiti« deltog jag i mitt första, och därför också största, bamalama.