Ljudet av en galen värld

Bluesrock.

Det är vad mitt liv har kretsat kring på sistone.

Innan människor som känner mig börjar skicka hit tvångströjor, starka läkemedel eller i alla fall genuint välmenande »krya på dig«-kort är det väl bäst att förklara sig.

Ty människor som känner mig vet ju att bluesrock, denna ondskefullt gitarrgnidande »genre« som varken har något med blues eller rock att förskaffa, aldrig legat mitt hjärta speciellt nära. Inte minst sedan jag 1993 skådade John Mayall, klädd i nån ful jävla träningsoverall, spela en så sorglig ursäkt till bluesrock på en utomhusfestival vid Mejeriet i Lund att ett ungt Radiohead, som lirade på samma tillställning, vid en jämförelse framstod som det otyglade, hejdlösa och fräcka bamalama-rockband som de faktiskt inte är.

Men, look out baby, there’s a bluesrock on the rise.

Det var så sent som i går som jag kom att tänka på det.

Mitt liv har nämligen inte varit helt i balans den senaste tiden, och där jag satt i soffan i lägenheten och försökte reda ut begreppen drog jag mig till minnes en diskussion som jag och Markus hade fört på väg hem från den fantastiska White Stripes-konserten föregående kväll.

»Det är ju så här bluesrock ska låta men aldrig gör«, yttrade vi samstämmigt och gick och svor över Johnny Winter, Sky High och den kreditkortsvariant som Eric Clapton företräder med oförtjänt framgång.

Men där jag alltså satt i soffan i lägenheten i går och försökte reda ut begreppen slog det mig att nästan allt som jag har lyssnat och gått loss på den gångna månaden har varit bluesrock i en eller annan skepnad, på ett eller annat sätt.

Från San Francisco-coolingarna Vues livsomvälvande urladdning på Kägelbanan i februari till den utsökta och strategiskt utgivna samlingen »Balling the Jack, The Birth of the Nu-Blues« (med vitt skilda namn som North Mississippi Allstars, Billy Childish, Moby, Nick Cave And The Bad Seeds och Cowboy Junkies). Från de Tom Waits-skivor som vägrar att lämna CD-spelaren till excentrikern Johnny Dowds enastående nya album »The Pawnbroker’s Wife«. Från det smakfullt sammansatta soundtracket till filmen »Big Bad Love« (med namn som R.L. Burnside, Asie Payton och T-Model Ford) till stockholmska Dixie Buzzards lika soniska som rytmiska bluespunkattack på singlar som »The Beat« och »Save It for Me«.

Och så de rödvita syskonen White förstås, som fick lite drygt tusen personer på Berns att förvandlas till fanatiska bluesrockare efter en spelning där egna låtar som »Hotel Yorba« och »Dead Leaves and the Dirty Ground« flöt ihop med – som om det var den mest naturliga sak i världen – laddade coverval i stil med Bob Dylans »Love Sick«, Dolly Partons »Jolene« och en frenetisk forcering av den gamla »Back From the Grave«-favoriten »Jack the Ripper«.

Eftersom jag vägrar tro att det är jag själv som har förändrats är den enda slutsats som kan dras att bluesrocken slutligen och äntligen har funnit sin rätta form. En primitiv, punkigt respektlös, smutsig, föga välljudande, inte sällan plågsamt vriden och stånkande musikyttring som inte alls har något att göra med nitton minuter långa versioner av »Highway 61 Revisited« eller »Hey Joe«. Ja, ni vet där det ryms åtminstone åtta gitarrsolon och några andra solon som automatisk bluesrockbonus.

Den nya bluesrocken är egentligen inte så ny. Captain Beefheart, Tom Waits, ja, även Jon Spencer Blues Explosion och åtskilliga andra har ju öppnat dörrar på olika sätt och vis i många års tid. Men det är först nu som den breder ut sig på full front. Och det är musik som aldrig, aldrig handlar om Armani-klädd uppvisning eller skäggigt professorskap i ämnet blues.

Den nya bluesrocken handlar, till skillnad från den gamla, om hängivelse och passion, den handlar om maniskt utspel och mer affektion än perfektion, den handlar om att släppa fram den otämjt vilda och galna sida som jämt har funnits och alltid kommer att finnas i människan. Fast framför allt handlar den både om blues och rock. För både blues och rock har varit forum dit det vilda och galna jämt har kunnat vända sig, i alla fall innan det blev arkeologi, marknadsplaner och Zucchero-duetter av alltihop.

Eller som det står i innerkonvolutet till den ovan nämnda samlingen »Balling the Jack, The Birth of the Nu-Blues«: »If you asked someone ten, maybe even five years ago to name a few blues artists they would probably come back with B.B. King, Eric Clapton or, more than likely – ’That sad bunch of geography teachers who play down the pub every couple of weeks.’«

Men den blues, eller den bluesrock, som hörs på den här tjutande, kantigt rytmiska och ofta rent störda »scendokumentationen« är någonting annat. Det är musik som illustrerar en world gone wrong. Den går lika mycket tillbaka till Howlin’ Wolf och Son House som den vägrar att se ljust på en framtid som bara ter sig än mer omöjlig för varje dag som går. Det är absolut inte vackert, det är inte självömkande och det är inte det minsta på låtsas.

Köp skivan, eller se till att gå och titta på The White Stripes och Vue nästa gång de dyker upp och gör Sverige osäkert med den nya tidens lika farliga som underhållande bluesrock.