Gotisk hypnos a la Phil Spector

Cher är en sopa.

I det senaste numret av Sonic yrar Neil Tennant om att »Believe« skulle vara en »enormt betydelsefull singel«. Det beror först och främst på att Cher förvränger sin röst genom att använda Autotone, ett instrument som även Pet Shop Boys tar hjälp av på senaste albumet »Release«.

Men när man lyssnar på »Believe« inser man snabbt att Tennant för ett teoretiskt resonemang som knappast skulle hålla i rätten. »Believe«, och för all del också »Strong Enough«, är visserligen inga dussinlåtar – de står ut så att det skriker om det jämfört med allt annat hon presenterat på skiva sen… fan vet.

Men det går inte att komma ifrån att Cher känns som en tillplattad discodrake, nästan sorgligt pinsam i sina försök att verka ung och fräsch trots att tiden sprungit ifrån henne för tjugo år sedan. Det är ett faktum som ingen plastikkirurgi i världen kan ändra på.

Och det är lätt att glömma bort att Cher en gång i tiden körade bakom The Ronettes i »Be My Baby«. Att hon var bästa kompis med Ronnie Spector och att hon, genom sitt kärleksförhållande med Sonny Bono, deltog i åtskilliga mytomspunna sessioner i Phil Spectors Gold Star Studios i Los Angeles.

Eller att hon i mitten av sjuttiotalet gjorde några av de starkaste inspelningar jag någonsin hört tillsammans med den gåtfulle »Wall of Sound«-trollkarlen. Det senare slog ner som en blixt från en klar himmel för ett par veckor sedan, eller rättare sagt: som en gammal vinyl från botten av en skivback i en second hand-butik i Stockholm.

Samlingen som jag hittade heter »Phil Spector 74/79«. Skivan innehåller bland annat tre spår av Dion – som ni finner på återutgåvan av mästerverket »Born to Be With You« från i fjol – och den har ett vedervärdigt fult omslag där en blond servitris står och ser förvånad ut. Men eftersom det fortfarande saknas en vettig sammanfattning på CD med de inspelningar Spector gjorde efter sitt framgångsrika sextiotal känns albumet som en uppenbarelse. Bara »Here It Comes (And Here I Go)« med Jerri Bo Keno och Darlene Loves »Lord If You’re a Woman« – den »korrekta« versionen med ett furiöst och högljutt körarrangemang – och »I Love Him Like I Love My Very Life« är värda helt egna krönikor.

Men det är tre låtar av Cher som biter sig fast. Den sagolika duetten med Harry Nilsson i »A Love Like Yours (Don’t Come Knocking Every Day)« samt »A Woman’s Story« och »Baby I Love You«.

Den första, som också spelats in av Ike & Tina Turner, är en briljant repris av Spectors mest oskuldsfulla sextiotal, medan de två andra präglas av samma kusliga atmosfär som Dions och Phil Spectors samarbete på »Born to Be With You«.

»A Woman’s Story« och »Baby I Love You« släpptes ursprungligen som singel 1976, utan att orsaka någon anmärkningsvärd uppståndelse. Föga förvånande. Ordet »hit« står inte precis skrivet i pannan på något av spåren och de ligger så långt bort man kan komma från spralliga »I Got You Babe« – stämningen påminner snarare om Nick Caves »Murder Ballads«.

Phil Spectors kolossala ljudslott släpar sig långsamt fram, körerna spökar i bakgrunden och Cher sjunger de förälskade textraderna som om hon spelade huvudrollen i en gotisk skräckfilm. Tolkningen av »Baby I Love You« överträffar kanske inte The Ronettes original men Chers version är betydligt mer hypnotisk. Som om Phil Spector genom hennes mörka röst velat ge uttryck åt otäcka känslor som han inte kände till på sextiotalet.

Har Cher förr eller senare sjungit bättre? Troligtvis inte.

Är låtarna värda all er uppmärksamhet? Definitivt.

Är de lika nödvändiga att ha hemma i skivsamlingen som albumet »A Christmas Gift For You«?

Ja.