Jag älskar artister som ser coola ut

Jag och Liselotte bråkar nästan aldrig.

Men för några veckor sedan, när vi satt på ett fik i Haga, började hon plötsligt ifrågasätta min kvinnosyn. Eftersom hon känner mig ganska väl trodde jag först att hon skämtade. Men nej, hon fnissade inte. Hon tittade bara argt på mig och sa att vi skulle ta diskussionen när vi kom hem till min lägenhet.

Jag fattade ingenting, men antog att det var bilderna på Marilyn Monroe som fått henne att se rött.

Så var emellertid inte fallet. När vi kom hem plockade hon i stället fram Sonic nummer sex, bläddrade fram till sidan tretton och pekade på en liten artikel om Gore Gore Girls som jag skrivit. Samtidigt fick hon något mörkt i blicken.

Jag fick sedan veta att den där lilla texten är något av det sämsta som över huvud taget publicerats i det här landet. Och det verkade vara en allmän uppfattning, hennes kompisar hade nämligen varit precis lika skoningslösa i sina omdömen.

Anledningen är att den tydligen kan framstå som hårt sexistisk.

– Andra halvan av artikeln suger ur ett feministiskt perspektiv, förklarade Liselotte.

– Att du beskriver dem som gulliga i korta, leopardmönstrade klänningar ger i alla fall mig en del konnotationer. Som god syster i kampen sätter man kaffet i halsen.

Strax senare berättade Pierre att han hört liknande reaktioner från andra håll. Ja, det visade sig faktiskt att var och varannan människa hade börjat koka av ilska efter att ha läst den.

Ärligt talat tycker jag att det här är väldigt, väldigt kul. Det finns ju, trots allt, inget roligare än att göra folk upprörda.

Samtidigt är det lite jobbigt att ha blivit så missförstådd. Jag orkar inte ge mig in i någon djupare diskussion, men känner att en liten förklaring kan vara på sin plats.
Det finns några viktiga saker att betona här.

Gore Gore Girls är inte världens allvarligaste band. De har korta, leopardmönstrade klänningar på omslaget för att det är kul. Det har ingenting med sex att göra; vem som helst kan se att klänningarna, som dåvarande basisten Deanne Iovan sydde själv, bärs med glimten i ögat. Om Gore Gore Girls saknat humor, varit allmänt distanslösa och inte haft en utpräglad image hade jag inte nämnt ett ord om deras utseende.

Det var heller inte jag, utan Amy själv, som tog upp ämnet. Jag frågade varför hon tycker så mycket om sextiotalets flickpopgrupper, varpå Amy genast fastnade i en utläggning om hur söta, gulliga och roliga de såg ut. Sedan förklarade hon att Gore Gore Girls vill framkalla liknande känslor hos sin publik; de ska helt enkelt vara roliga att titta på, de ska vara något mer än bara ett vanligt, färglöst rockband i mängden. Utseendet är, kort sagt, viktigt för dem. Vi skrattade och kom överens om att det är precis rätt inställning.

Och det går faktiskt att snöa in på en grupps image samtidigt som man knäfaller inför deras musik, röster och texter. Redan i inledningen av artikeln står det att Gore Gore Girls förmodligen är Detroits bästa rockband. Deras debutalbum, sublima »Strange Girls«, fick dessutom en åtta av mig i Sonic nummer tre. Och eftersom jag visste att nästa utgåva var på väg och förmodligen snart skulle recenseras i Sonic tyckte jag det var en fiffig idé låta texten handla om något annat än bara musik.

Att vissa människor blivit arga beror ju enbart på att Gore Gore Girls är tjejer.

Det jag skrivit om Elvis, Thåström och Jesus And Mary Chain är hundra gånger mer utseendefixerat. Ja, i fallen Elvis och Thåström handlar det i princip om sexuell besatthet. Men då är det minsann ingen som gnäller.

Artikeln i fråga är, om ni frågar mig, väldigt oskyldig. För att inte säga kärleksfull. Och ja, även flera tjejer jag pratat med har förstått det.

Vad jag egentligen vill säga med den här krönikan är att jag behandlar manliga och kvinnliga artister på precis samma sätt. Jag älskar popstjärnor som ser coola ut, helt enkelt. Det kan ni tycka vad ni vill om men jag är faktiskt lika mycket feminist som alla andra normala, tänkande människor. Och hör sen.