Vinylrus från väst

Medan de stora skivbolagen är upptagna med att signa antingen dokusåpaclowner eller första bästa band som liknar The Ark – ni vet, radiovänliga sjuttiotalspopvibbar och djupt småländsk dialekt – missar de morgondagens svenska popstjärnor.

Det är nämligen i Göteborg de finns.

Det var inte så att det göteborgska popundret avslutades med Håkan Hellström, The Plan och Bad Cash Quartet, om någon trodde det. Åh nej, det har inte mer än börjat.

I alla fall att döma av en trio tämligen nyutgivna popsinglar som har fått mig så där euforiskt lycklig och närapå barnsligt besatt som man bara kan bli av… ja, popsinglar.

Vi talar här om den där känslan av att ett band verkligen försöker få in så mycket som möjligt av känslor, passion, längtan, jublande melodirus och ointaglig oövervinnelighet på en och samma bit vinyl.

Franke, The Studio och The Embassy.

Så heter de, banden vars singlar ni ska leta upp.

Från slutet av 1994 till början av 1996 bodde jag i Göteborg i olika omgångar. En fantastiskt rolig och omvälvande tid i mitt liv av en mängd anledningar, inte minst tack vare all musik.

Det hände massor, hela tiden, på rockklubbar och svartklubbar och allt däremellan de här åren.

The Soundtrack of Our Lives började formera sig.

Broder Daniel tornade upp sig som Sveriges kanske mest omskrivna, om än inte alltid lika omtyckta, band.

Honey Is Cool, med en viss Håkan Hellström på trummor, lät inte som något annat.

De inflyttade ynglingarna i Silverbullit gjorde varenda scen osäker.

Sludge Nation, som aldrig fick till det riktigt på skiva, kunde live vara en förkrossande rockmaskin när de var på det humöret.

Hårt rockande Cry hörde inte alls hemma i de här kretsarna men bjöd likafullt på en högljudd och destruktiv rock’n’rollgalenskap som det här landet sällan har skådat.

Och där fanns andra – Mufflon 5, Waterbug, The Remains, The Dolls och Fidget, för att bara nämna ett fåtal.

Eller alla de utbölingar – Fireside, Starmarket, The Bear Quartet, Mazarine Street, Yvonne, med flera – som skådades på Underground eller Magasinet var och varannan helg.

Även om få ville medge det då var det verkligen en scen så som man inbillar sig att en sådan ska vara: kreativ, myllrande, hoppingivande, musikaliskt variationsrik och för det mesta genuint ointresserad av vad storbolagen – samtliga då som nu stationerade i Stockholm – var ute efter. Det här var så gott som allihop grupper som – vid sidan av sina eventuella övriga kvaliteter och brister – låg ett steg före branschtänkandet.

Det, om något, har alltid präglat vitala musikmiljöer. Man sätter kursen, man navigerar inte efter den.

Sedan jag lämnade Göteborg har jag bara på distans följt vad som har hänt i musikväg i stan. Trots en hel del angenäma skivor och demos därifrån har jag dock aldrig fått känslan av att något verkligt nytt och betydande har varit på gång där i väst (här undantar jag Håkan Hellström, The Plan och Bad Cash Quartet, eftersom jag på olika sätt och av delvis förklarliga skäl ser dem som en förlängning av Broder Daniel/Honey Is Cool-eran i mitten av nittiotalet).

Det kan ju förstås bero på att jag de facto inte bott där och på nära håll kunnat se vad som har hänt.

Men det kan också bero på att det inte har varit så mycket till sprudlande scen sedan dess.

Tills nu då.

Eller, jag vet inte om det är någon scen att tala om. Men det kan bli. Klart är åtminstone att de tre vinylsjuor som jag sitter och spelar oförtrutet mellan matcherna i fotbolls-VM signalerar hopp. Och mer än så. »It Never Entered My Mind« med The Embassy, »The Jungle« med The Studio och, allra främst, »Aldrig förstå« med Franke befäster tron på popmusiken – en för alla, alla för en.

Min uppeldade entusiasm dämpas något, om än bara något, av Ola Borgström.

Då, när allting hände i Göteborg, drev han skivbolaget Fine Tone Recordings och gav där ut debutalbumen med Silverbullit och Mazarine Street. Nu, när jag tror att det är på väg att hända saker och ting i stan igen, driver han det än mer småskaliga bolaget Service som släppt de nämnda singlarna med The Embassy och The Studio.

– Scenen var grymt levande då, men har stagnerat sedan dess, säger han. Tänk på att det är samma band som gäller i dag som det var då, 1996: Soundtrack of Our Lives, Silverbullit, Broder Daniel, och så vidare. De banden är etablerade nu men inget annat har kommit i deras ställe.

Men så lägger han till:

– Det är först nu det eventuellt börjar hända saker igen.

På frågan om vilket som är Göteborgs bästa band i dag svarar Ola:

– Silverbullit är bäst. De har hela tiden utvecklats och imponerat. Man hör hur de kontrollerar sitt verk fullständigt. De går inte på slentrian. Bland det nya jag hört: Embassy, Studio och Frankes singel.

– Både Studio och Embassy sjuder av integritet och idéer. De hyser inga patetiska rockstjärneambitioner. De står inte still. Man kan höra hur de utvecklar sig. Lyssna på Studios singlar – inte en enda låt låter som en annan.

The Studio kom in i min värld för något halvår sedan då jag hörde deras första singel »The End of Fame«, tillika det allra första släppet på Service. En drygt sex minuter lång, högst egensinnig och trasig pianoballad med tilltagande tjutande gitarrer och någonstans i fjärran dämpade trummor. En väldigt originell och stark låt, som givetvis fick mig nyfiken på mer. Speciellt som B-sidan, »Don’t Waste Love«, var helt annorlunda med sitt avsevärt snärtigare anslag.

Och uppföljaren »The Jungle«, med baksidan »Shake U Down By the River«, lever upp till förväntningarna. »The Jungle« är någon sorts spastiskt ryckig new wave-pop som låter både farlig och dansant, lurig och lekfull. Möjligen är den inte lika omtumlande och förvirrande som »The End of Fame«, men mer underhållande och definitivt något helt annat.

The Studio, som består av Dan Lissvik och Rasmus Hägg (känd som fotograf till bilderna på Hamell On Trial, Alexander Durefelt och, just det, The Embassy i Sonic!), har när det här skrivs ytterligare en singel ute. Den heter »Down Here Like, Like You« och har tyvärr ännu inte nått mina öron. Dessutom talas det om ett album framåt hösten-vintern.

The Embassy stod för en av fjolårets bästa svenska singlar med Dolores-utgivna »Hurt«. Tillbakalutad, drömsk softpop med klass och lättjefull elegans.

Den här duon, som intervjuades av Johan Jacobsson i Sonic nummer tre och som utgörs av Fredrik Lindson och Torbjörn Håkansson, levererar på »It Never Entered My Mind« samma vara men än mer somrigt, förfinat och stilfullt. Spröda akustiska gitarrer, mjuka beats, svischande synthar och sammetslen sång.

Fortsätter det så här blir debutalbumet, som släpps på Service i september, en av årets popsensationer.

Franke är svaga för rundgång, fuzzgitarrer och oljud i största allmänhet. Och, ska man inte glömma, att mitt i allt detta stoppa in melodier som får världen att stanna upp och hjärtan att gå itu.

»Aldrig förstå« – huvudspåret på den Björn Olsson-producerade singel som Dolores gav ut efter att bolagsbossen Isse Samie fått tips om Frankes storhet av Magnus Carlson från Weeping Willows – kan faktiskt mycket väl vara en av de bästa svenska singlar som jag någonsin har hört.

»Aldrig förstå« är nog rentav det underbara ljudet av fullkomlighet.

»Aldrig förstå« fångar ju essensen av all bra popmusik.

Trassliga taggtrådsgitarrslingor, ett vansinnigt amfetaminerat driv förstärkt av en rytmisk bas, ett öronbedövande larm och en popmelodi nedsänkt från himlen. Det låter, inte minst med tanke på titelns oblyga passning till »Never Understand«, som en hyllning till Jesus And Mary Chain.

Men det är det inte tal om, om man ska tro den unga kvintettens organist och ibland sångare Nicklas Franke när jag ringer honom en väldigt varm och klibbig junikväll.

– Att den kopplingen görs beror dels på ljudbilden, dels på titeln. Men lyssnar man noga på låten hör man att det inte är särskilt likt egentligen. Sedan var det så att jag skrev texten och min bror Fredrik [sångare och gitarrist] gjorde musiken, det blev som det blev helt enkelt.

– Fast man ska ju inte, tillägger Nicklas, sticka under stol med att »Psychocandy« är en jävligt bra skiva…

Hur »Aldrig förstå« kom till beskriver bra hur Franke jobbar. Nicklas skriver merparten av texterna, Fredrik svarar för grunden till musiken och resten slipas till fulländning av bandet – som också består av gitarristen Pontus Wallgren, basisten Alexander Hall och trummisen Ramo Spatalovic – på plats i replokalen.

– Själv är jag totalt omusikalisk, medger Nicklas. Men jag ser det bara som en enorm fördel för oss att jag är så inkompetent och de andra så kompetenta…

Bandet som helhet har han med andra ord skapligt med förtroende för.

– Vi sitter på Sveriges bästa album. Det låter kanske kaxigt och det är egentligen tråkigt att vara kaxig – det är så blasé på nåt sätt, säger Nicklas och blir tyst en ganska kort stund, innan han skrattar till.

– Men jag kan samtidigt inte sitta här och säga att jag inte tycker om vår musik. Jag är ju bara helt uppriktig. Främst för att min bror gör ett så jävla bra jobb. Faktum är att jag skulle vilja lyssna på det han gör hela tiden.