Det gör ont när underbarn brister
1997 var Markus Larsson en av de många som golvades av The Prodigys scenshower. Men för ett tag sedan utsattes han för »Baby’s Got a Temper«, deras senaste singel.
Och nu är det dags att omvärdera bandet ingen längre kommer ihåg.
Kommer ni ihåg The Prodigy?
Nä, inte jag heller.
Men en singel som heter »Baby’s Got a Temper« friskar upp minnet. Prodigy? Såg inte en av medlemmarna ut som ett mellanting av Johnny Rotten och en piercad panda? Hade inte en annan i gruppen ormögon? Och den musikaliska motorn, bandets kreativa turbo, hette väl Liam Howlett? Och så var det en till; en lång kille som under Prodigys liveshower jobbade stenhårt på att vara…en dansande och lång kille. Hans namn påminner starkt om en karaktär i tv-serien och filmen »Fame«.
Ja, The Prodigy – som med albumen »Music For the Jilted Generation« och »The Fat of the Land« fick åtskilliga popluggar och rockärmar att börja intressera sig för modern dansmusik. Förmodligen i lika hög utsträckning som någonsin »Screamadelica« av Primal Scream eller »Exit Planet Dust« av Chemical Brothers.
Till och med metalpubliken omfamnade Prodigy – skillnaden mellan det som brukar kallas för hårdrock och Prodigys mullrande avgrundsbeats är som bekant hårfin. Mellan åren 1994 och 1997 rensade Liam Howlett precis lika bra och effektivt som vem som helst som häller blod över sig själv i tidningen Close-Up.
Under samma period var en festival som inte toppades av Keith Flint (mutationen av Johnny Rotten och den piercade pandan), Liam Howlett (turbon), Maxim (ödleögat) och den dansande mannen en ganska misslyckad festival.
Jag tror att Prodigy kallades för ett av världens bästa liveband och om jag inte minns fel höll jag med. Låtarna »Break & Enter«, »Poison«, »Voodoo People«, »Smack My Bitch Up« och »Mindfields« var det närmaste jag på den tiden kom att uppleva en jordbävning.
Men hur snabbt det än svänger i speedway är det ingenting jämfört med hur fort det går i popmusik.
Tror någon på fullaste allvar att Prodigy ska ha något att tillföra år 2002? Glädjande nog ser jag inga uppsträckta händer ≠ smakprovet från gruppens första studioalbum på fem år är nämligen deprimerande. »Baby’s Got a Temper« ställer frågan: var det så här tråkigt 1997? Och svaret är »ja, sorry mate«.
Liam Howlett verkar inte ha inspirerats av något annat än egna »The Fat of the Land« sen sist. En överstyrd synth spelar en slinga som tycks vara hämtad från en bortglömd skräckfilm, trummorna gör helikoptern och det där ylande spökljudet från »Firestarter« hinner flimra förbi medan Keith Flint skriker: »We love Rohypnol/She got Rohypnol/We take Rohypnol/Just forget it all« tills han blir hes.
Men Prodigy skapar ingen blixtrande ljudterror, seriefigurerna målar bara upp en blek, kraftlös och sämre repris av något de själva gjorde bättre, mycket bättre, för drygt fem år sen. Eller också beror allting bara på att tiden sprungit ifrån dem.
»Baby’s Got a Temper« ska för övrigt backas upp av en kontroversiell video, skapad av regissörerna Mats Lindberg och Ole Sanders, två förmågor från svenska bolaget Traktor Film. I videon mjölkar lättklädda damer kor så illa att de får vätskan rakt i ansiktet.
Mu?
Fråga inte mig. Prodigy vill säkert rikta uppmärksamheten åt ett annat håll. Att tävla med Limp Bizkit om vem som svänger minst kan inte löna sig i längden.