På väg hem från Hultsfred
Johan Jacobsson tillbringade fyra dagar på Hultsfredsfestivalen i sällskap med band, öl och Sonic-tältet. Frid och fröjd, helt enkelt.
Det var när han satte sig bakom ratten för att inleda den ganska långa solokörningen hem som problemen började. Tur då att lösningen på dessa fanns i hans CD-väska.
Halvvägs hem från Hultsfred och jag började känna mig vimmelkantig. Energidrycken flöt inte längre genom min kropp med den där »elektrifierade pingisbollar«-effekten i släptåg, solen stod för högt på himlen, asfalten under mig var händelselös och inbjöd till misstag.
Så när en vägskylt signalerade »bensinmack« svängde jag av.
Snodde åt mig en parkeringsplats bortom pumparna.
Stängde av min lilla hyrda italienska trotjänares motor.
Stilla. Allt blev plötsligt så stilla. Ingen rörelse, inga ljud.
Genom framrutan betraktade jag i några minuter en kärnfamilj som satt vid ett picknickbord. Pappa och mamma Kärnfamilj drack thermos-kaffe, blonda dotter Kärnfamilj och hennes blonda yngre bror åt glass med hela ansiktet. Det var så idylliskt att jag beslutade mig för att lägga mig ner och återhämta mig ett tag. Mindes min gamla bilskolelärares ord: »hellre stanna och sova på en parkeringsplats än att inte stanna och sova för evigt«. Med mitt huvud vilande på min nedärvda skinnjacka och med tankar rörande vad min gamla bilskollärare egentligen hette slöt jag ögonen.
En och en halv timme senare vaknade jag. Vecklade yrvaket ut mig ur bilen och gick några stela varv runt en liten gräsplätt. När min rygg inte längre protesterade gick jag in på macken och köpte energidryck för hundra kronor. Återvände och la mina burkar på passagerarstolen.
Men trots denna fantastiska proviantering var jag ändå inte redo att fortsätta färden mot Stockholm. Jag behövde ny musik, en förändring av mitt soundtrack. Lokalradio är kul, men bara till en viss gräns. Nu behövde jag något sant, klokt, tankeväckande och uppiggande. Något som menar allt och mer därtill.
Trots att allt i min lilla CD-väska stämde in på den profilen var det ändå inget snack om vem som skulle ackompanjera min kvarvarande tid på väg.
Bill Hicks.
Nyckeln i tändningslåset. Instrumentpanelen blinkade till. Rösten.
»I’ve been on my flying saucer tour. Which means, like flying saucers I have been appearing in small southern towns in front of handfuls of hillbillies, and like them I am beginning to doubt my own existence.«
Kaos. Allt förändrades till kaos. Rörelse, ljud.
Fakta: Bill Hicks föddes den sextonde december 1961 i Valdosta, Georgia och dog den tjugosjätte februari 1994 i Little Rock, Arkansas.
Åsikt: Bill Hicks är den främste ståuppkomikern någonsin. Satir som knackar pannben, psykedeliska utflykter, fradga-drypande avrättningar, idiot-gags, svart, svart, svart ironi, »vi är alla en«-budskap… Och så mycket mer. Att lyssna på honom är som att åka berg- och dalbana: »The world is like a ride in an amusement park. And when you choose to go on it you think it’s real because that’s how powerful our minds are. And the ride goes up and down and round and round. It has thrills and chills and it’s very brightly coloured and it’s very loud and it’s fun, for a while. Some people have been on the ride for a long time and they begin to question: ’Is this real, or is this just a ride?’ And other people have remembered, and they come back to us, they say, ’Hey, don’t worry, don’t be afraid, ever, because this is just a ride.’ And we kill those people.«
Fler åsikter: Det går att ta del av Bill Hicks i alla sinnesstämningar.
Ibland: »If you don’t believe drugs have done good things for us, then go home and burn all your records, all your tapes, and all your CDs because every one of those artists who have made brilliant music and enhanced your lives? RrrrrrrrrrrrrrrrrrEAL fucking high on drugs. The Beatles were so fucking high they let Ringo sing a few songs.«
Ibland: »I love talking about the Kennedy assasination. The reason I do is because I’m fascinated by it. I’m fascinated that our government could lie to us so blatantly, so obviously for so long, and we do absolutely nothing about it. I think that’s interesting in what is ostensibly a democracy. Sarcasm – come on in. People say ’Bill, quit talking about Kennedy man. It was a long time ago, just let it go, alright? It’s a long time ago, just forget it.’ I’m like, alright, then don’t bring up Jesus to me. As long as we’re talking shelf life here…«
På väg hem från Hultsfred ville jag ha allt. Och med volymen på max, »Philosophy: The Best of Bill Hicks« (Ryko) snurrande varv efter varv fick jag det. Linköping försvann i backspegeln. Norrköping, Järna, Södertälje, Haninge, Hornstull och plötsligt fann jag mig på min gata.
Guidad. Igen.
Tack, Bill.