Ett ont, väldigt ont band

Acceleratorfestivalen på Münchenbryggeriet i Stockholm för två veckor sedan. Klockan är strax efter halv två på natten, det regnar lätt utanför och jag har en malande känsla av att det är något som inte stämmer. Frågan är bara vad.
   Själva festivalen är ju svår att klaga på. För tredje året i rad serverar bokningsbolaget Luger oss stadsmänniskor under en kväll några av sommarens mest internationellt omtalade och omskrivna artister, med bra svenska akter som utfyllnad. Årets startfält var kanske det starkaste hittills – på förhand kändes det som att endags-Accelerator bjöd på fler måste se-artister än tredagars-Hultsfred. Doves, Do Make Say Think och världens bästa …And You Will Know Us By The Trail Of Dead var skäl nog att gladeligen lägga fram hundralapparna till biljettmannen. Inget fel på Luger/Accelerator, alltså. Vi stockholmare, äkta som inflyttade, är däremot ena tråkiga jävlar. Några timmar tidigare på kvällen springer jag på Trail of Deads basist Neil Busch, som har en öl i handen och rynkor i pannan.
   – Jag förstår inte riktigt vad det är med er här. I Göteborg i går var det ett jäkla drag på publiken, men här verkar det så… lojt. Kanske blir det bättre sen, eller vad tror du?
   Men nej. även fast Trail of Dead senare på kvällen levererar en kraftfull rock’n’rollslägga till spelning vaknar aldrig alla de korsarmade stockholmarna framför scen till liv. Kanske är det ett huvudstadsfenomen. Inget svenskt band säger någonsin att konsertpubliken i Stockholm är bäst. Samma sak när brittiska band irriterat lägger ut texten om Londonpubliken, som alltid verkar bestå till hälften av blas» seen-it-all-journalister. Och i storstäder som Amsterdam och New York verkar det vara likadant.

Det är som att vi i Stockholm inte kan rocka till det ordentligt så fort ett hippt band ställs framför oss. På förra årets Acceleratorfestival på Münchenbryggeriet när The Hives levererade (kanske inte sin allra bästa spelning, men ändå, vi snackar Hives) på utomhusscenen på innergården stod de flesta med armarna i kors och log lite generat åt Howlin’ Pelles krumbukter. Några veckor tidigare rockade Hives röven av Hultsfredsfestivalen med samma show. För Stockholms väldigt medvetna och initierade poppublik är det alltid mycket viktigare att se rätt ut, ha rätt kläder på sig och att reagera återhållsamt på musiken än att freaka ut totalt framför scenkanten. Vilket ofta ger ganska avmätta konsertupplevelser, på båda sidor kravallstaketet.
   Men det är inte bara Accelerators tråkpublik som gör att något känns fel kvart i två inne i Münchenbryggeriet, det är något annat. Det kan ha att göra med att tre rörmokare nyss gick upp på den stora scenen, pluggade in instrumenten och började spela post-britpop. De ser ut precis så, killarna i Doves. Nya skivan »The Last Broadcast« är kanon och på Münchenbryggeriets scen klarar de av att få fram låtarnas komplexa arrangemang från fullängdaren (de får till och med till sambaavslutningen i »There Goes the Fear«) men de ser ut som tre rörmokare. Jag gillar det. Man vet ju precis hur alla andra band kommer att se ut innan de går på scen, eller hur… Är en trio brännhet i NYC och spelar någon form av arty garagerock är det liksom givet att de tre medlemmarna ska vara:
   1. En likblek svartrockargitarrist med stor kalufs som ser ut att ha kompat Gary Numan de senaste åren.
   2. En kamreraktig Ben Stiller-lookalike bakom trummorna med vit proper skjorta och hornbågade glasögon som du senast såg på släktmiddag i en Woody Allen-film.
   3. En liten sångerska som med svartfärgat, halvkort hår och tras-chic mångfärgad klänning ser ut som lillasystern till den tysta problemtjejen i »Breakfast Club«.
   Det är liksom självklart på förhand, hittas i manualen »klädguide för coola rockband från NYC«, sidan 24-26. Det samma gäller mitt älskade Trail of Dead (inte ett ont ord om ToD annars) – de SKA bara se ut som svartklädda modskloner som sett för lite av solen. Eller att gitarristen/munspelaren i rock’n’roll-nostalgikerna Vue ska ha en alldeles för slimmad t-shirt på sig. Eller att Do You Make Say Think ser ut som de raglat ut på scen efter tre dygns Quakespelande på raken. Vi vet allt det där. Inget överraskar längre imagemässigt, vi vet redan om på förhand att de som ska se »annorlunda« och/eller »alternativa« och/eller »rockiga« ut gör det. Därför är det lite skönt att ha tre rörmokare som spelar jäkligt bra pop i ryggen när jag släntrar ut från bryggeriet.

»Lite småfebrig, kanske är det därför det känns fel?« funderar jag innan jag går in i Fylkingen där nattens sista band spelar. Runt sextio personer står inne i den mer än halvtomma spellokalen, det luktar svett och utspilld öl och på scen står en svartklädd musikarm» som heter The Icarus Line.
   Och jag står som fastfrusen.
   Det märks direkt att något ont håller på att hända här inne. Det märks inte på den fåtaliga publiken som verkar bli underhållna av Icarus Line. Howlin’ Pelle tittar nyfiket in i lokalen och får se ett band som klär sig precis som Hives, fast fräckare. Svarta byxor och skjortor med röda smala slipsar. Samt varsin fet rödsminkad tvättbjörnsögonskugga · la Marilyn Manson på vardera bandmedlem. Det ser elakt ut. Sångaren, som står och vajar längst fram med dåsig blick ser förresten ut som en yngre och snyggare Manson.
   – Anybody got any weed? Didn’t think so, motherfuckers, snäser han innan ett sjuhelvetes oväsende sätter igång. Icarus Line spelar någon sorts atonal, skev skrikmetal. Det låter för jävligt. ändå får jag en känsla (och många med mig att döma av de som står med gapande munnar bredvid) av något jag inte upplevt på väldigt länge, något jag saknat hela kvällen. Icarus Line är nämligen ett ont, väldigt ont band. Egentligen har jag ingen ordentlig koll på vilka de är eller var de har gjort. Senare läser jag att de tydligen bildades för några år sedan, att de har bytt trummisar på löpande band och att de nyligen släppte fullängdaren »Mono« på Crank Records. En singel heter »Feed a Cat to Your Cobra«. På en hemsida på Mp3.com (där det finns en massa Icarus-låtar att… eh, njuta av) påstår Icarus Line att de spelar acid polka jazz. Om man inte såg bandet live skulle det lukta väldigt mycket Spinal Tap om de fem slynglarna från Hollywood. Men nu står gitarristen och basisten till höger på scenen och ser ut som de står och riffar i en annan värld. När sångaren, som heter Joe Cardamone, inte skriker som besatt i mikrofonen är han uppkäftig mot ett fåtal svenska fans.
   – This song is called »Take the Sundays Back From IKEA, You Swedish Motherfuckers«, fräser och spottar han inför nästa ljudattack. Sången heter inte så.

Ondast av alla i The Icarus Line är ändå Aaron North. Han spelar gitarr till vänster på scen och blev världsberömd för ett ögonblick under årets stora SXSW-festival i Austin, Texas. Ni har antagligen hört eller läst om historien, men i alla fall: under slutet av bandets spelning i Austin springer plötsligt Aaron (och/eller Joe, det är lite oklart på den punkten) och krossar en glasmonter som hänger vid bardisken och plockar ut en upphängd gitarr som tillhört avlidne Texas-gitarrguden Stevie Ray Vaughan. När Aaron (och/eller Joe) försöker plugga in gitarren för att spela kvicknar Austinpubliken till från chocken och jagar ut Aaron (och Joe) ur lokalen på klassiskt westernposse-manér. En modern klassiker.
   Nu skulle det vara läge att ta till storord om nödvändiga grupper som symboliskt krossar det gamla för att skapa något nytt, som förkastar musikhistorien innan de tar den vidare och liknande tjafs. Men både du och jag är trötta på sådana slitna musikjournalistklich»er. Trail of Deads Jason Reece, som suttit framför trumsetet på scen och diggat järnet till Icarus Line går fram till Aaron North, lägger armen om honom och skriker något. Aaron bara ruskar på huvudet. Aaron är nämligen jävligt förbannad. Minuten innan lackade han ur på en i publiken som kastade upp ett fullt plastglas med vatten på scen. Aaron svarade med att stenhårt nita ölburkar tillbaka mot killen. Oöppnade ölburkar. Halvchockade duckar flera på vänsterflanken, tittar sig upprört omkring på andra, »såg-ni-vad-han-gjorde?« innan de, precis som jag, dras omärkligt närmare den onde gitarristen. Nu börjar han slå hårt på en hög gitarrförstärkare bakom sig, han svingar gitarren flera gånger rakt in i den svarta fronten, han svingar så vildsint att Jason Reece hoppar ner från scenen och ställer sig för att digga vid sidan av. Några »låtar« och några förstöra-försärkarförsök senare ropar ett begeistrat fan i publiken på en favoritlåt.
   – Fuck that, I’ve got a plane to catch, snäser Joe Cardamone och Icarus Line startar igång oväsendet för sista gången. De blir avbrutna i förtid. Aaron North lyckas två meter framför mig äntligen att välta förstärkaren. Luften känns – faktiskt – elektrisk när han fortsätter att banka på den liggande svarta klossen innan han med full kraft slår sönder gitarren mot scengolvet och kastar in delarna rakt in i trumsetet och nästan träffar trummisen. Joe Cardamone och de andra tittar för en tredjedels sekund på Aaron North med något som liknar förakt innan de snabbt tågar av scenen utan ett ord eller blick.

Allt är så tillrättalagt inom dagens popmusik. Då menar jag inte bara inom den urvattnade MTV-världen utan även på festivaler med så kallad alternativ musik, som Accelerator. Vi vet hur det kommer att se ut, vi vet hur det kommer att låta och vi vet mer eller mindre vad vi kommer att tycka redan på förhand. Väldigt, väldigt få saker går utanför mallen. Att slå sönder en gitarr är väl det simplaste The Who-trick man kan ge sig på, men det är inte därför som jag och ett trettiotal andra sakta leende vandrar ut ur Fylkingens konsertlokal med en känsla av väldig upprymdhet.
   Rock’n’roll har alltid varit djävulens musik. Den onda musiken, den som vill dig illa, som vill döda alla oförstående. Få band idag förstår det där. The Icarus Line lyckas skapa en känsla som jag inte känt på en konsert på evigheter, en känsla som jag fortfarande njuter av när jag traskar hemåt i natten.
   Jag blev rädd.
   På riktigt.