Melodier, harmonier och magiska gitarrslingor

Lyssna på Red Hot Chili Peppers singel »By the Way«. Lyssna på vad som händer så fort Flea slutar leka tryckluftsborr med sin bas. Refrängen är fantastisk. Omedelbar. Enorm. Luttrade kollegor på Sonic-redaktionen rycker bara på axlarna, muttrar »funkbas« och fortsätter ha en lika vänlig inställning mot galningarna från Kalifornien som Paul Westerberg.
   Men poängen är att refrängen i »By the Way« ursäktar en funkbas. Poängen är hela skivan med samma namn – Red Hot Chili Peppers åttonde i ordningen – är den bästa gruppen någonsin gjort. Och det faktumet hade inte betytt någonting om Flea, Anthony Kiedis, Chad Smith och John Frusciante hade lyssnat på sina hardcorefans, tagit av sig alla kläder, stoppat in genitalierna i strumpor av varierande längd och funkpunkat sig sönder och samman tills solen slutat lysa över Long Beach.
   Men det är väldigt lite »giveitawaygiveitawaygiveitaway-ya« över »By the Way«. Tillsammans med den skäggige producenten Rick Rubin har kvartetten i stället gjort en lågmäld skiva som i överraskande stor utsträckning för tankarna till Beach Boys, Blur, Kinks och – Smiths (!). Med melodier och harmonier som kokosnötterna i Oasis bara kan drömma om numera. Förbluffande.

Jag hade givetvis inte blivit lika förvånad om ett gäng popluggar hade hämtat inspiration från ovan nämnda artister, men Red Hot Chili Peppers? Gruppen som i början av nittiotalet tävlade med Guns N’ Roses och Metallica om vem som var den mesta hårdrocksdraken av dem alla? Peppers inbitna fans – läs hårdrockspubliken – har redan stoppat fingrarna i halsen och menar att Red Hot Chili Peppers sålt sin själ för att kunna attrahera den breda publik som får sin huvudsakliga musikutbildning via MTV. Eller att de i alla fall har anpassat och slätat ut sitt uttryck så till den milda grad att ingenting kan jämföras med partyexplosionerna på »Mother’s Milk« och »The Uplift Mofo Party Plan«. 

Må så vara. Dels är det glädjande att Peppers inte längre stoppar in ordet »mofo« i en titel, och dels kan jag inte bli annat än överlycklig av popmelodierna i låtarna »Universally Speaking«, »Tear«, »Zephyr Song« och »Warm Tape«. Inte minst för att Red Hot Chili Peppers äntligen tar sitt ansvar och börjar sälja god smak från toppen av Billboardlistan, något som i dessa Nickelback-tider är sällsynt inom den kommersiella, storsäljande och mer än lovligt Eddie Vedder-influerade rockscenen i USA.

Visserligen har Red Hot Chili Peppers varit på väg mot vad de presenterar på »By the Way« i många år. De har ända sedan 1991 års »Blood Sugar Sex Magik« aldrig varit så enkelspåriga och meningslösa som deras värsta kritiker påstått. Jag tänker närmast på »Breaking the Girl« och »I Could Have Lied« från »Blood Sugar Sex Magik«, »Soul to Squeeze« från soundtracket till filmen »Coneheads« och »Scar Tissue« och »Otherside« från »Californication«.
   Men bandet har aldrig vågat omstrukturera och vidareutveckla sitt sound så här mycket och ambitiöst förut. Det är förmodligen gitarristen John Frusciantes förtjänst eller fel, välj själva. Red Hot Chili Peppers har alltid nått sina största stunder när han varit medlem i gruppen. Och nu verkar han äntligen ha cementerat sitt medlemskap i ett band som annars sparkar gitarrister med samma frekvens som Marillions taktbyten.
   Och de magiska gitarrslingorna i »Scar Tissue« får flera efterföljare på »By the Way«. Här framstår Frusciante som en vår tids allra mest personliga gitarrister, med en stil som är både trasig och fokuserad och återhållen och intensiv på en och samma gång. Inte en ton slösas bort i onödan.
   I »Dosed« påminner han till och med om Johnny Marr. En Johnny Marr som vuxit upp med en surfbräda i stället för en Morrissey. »Dosed« är för övrigt en av årets allra bästa och vackraste låtar. Den är däruppe med vad som helst av Bright Eyes, Libertines och The Flaming Lips.
   Chockerande.