Jordbrum i mono och andra berättelser

Som sig bör inkommer då och då e-mail till Sonic-redaktionen. De flesta är roliga och uppmuntrande, andra innehåller välkommen konstruktiv kritik. Ibland ställer de ens Google-kunskaper på prov, en typ av korrespondens jag särskilt uppskattar under de timmar av dödtid som ibland uppstår i skarven mellan ett färdigställt nummer och påbörjandet av nästa. 

Men för några månader sedan tog Pierre emot en läsarförfrågning som orsakade mig mycket huvudbry.
   »Om det inte är för mycket besvär skulle jag vilja veta vad ni på redaktionen har för stereos?«
   Handfallen, förvirrad, tillfälligt förstummad. En av mitt hushålls mest använda apparater. Dess fabrikat? »Jag får lov att återkomma.«

När jag skriver detta befinner jag mig i nämnda hushåll, så nu vet jag. Tjuvar som satsar på småskalighet borde läsa följande rader extra noga.
   Jacobsson-Brobergs stereo är ett ungefär elva år gammalt minisystem som heter Hitachi Compact Disc Stereo System Model FX-7. Det kanske inte låter som något att äga, men då har jag inte nämnt alla saker som ingår i det, riktigt fräcka grejor såsom ett kassettdäck, en fjärrkontroll och två högtalare. Sött som socker! Men vad det är för effekt på högtalarna orkar jag inte ta reda på. Heter det effekt, förresten? Och vad mäts högtalare i? Watt? Volt? Ampere? Newton?
   De är rätt små i alla fall, så jag antar att vad de än kommer upp i för siffra så är den proportioneligt liten.

Men vår maskinpark börjar och slutar inte i och med FX-7:an. Nejdå, vi har en skivspelare också. En Pioneer Auto-Return Stereo Turntable PL-120, minsann. Den är riktigt bra förutom att armen trilskas. Men vad katten, den fyllde 23 nyligen så det kanske inte är så konstigt.
   Och jämfört med vad jag hade förut, en Akai som bestod av dåliga drivremmar och jordbrum, är den en gudagåva.
   En Akai som också leder in mig på ett sidospår. Innan jag slog påsar och förstärkare ihop med fröken Broberg lyssnade jag faktiskt på all min musik i mono – resultatet av en missberäkning vad gällde volym och öppningsackordet i Black Flags låt »Six Pack«. Dock plockade jag alltid fram min fars gamla hörlurar när det var dags att recensera en skiva, livrädd som jag var för att jag skulle missa någon kanal och skriva saker som »det är också värt att notera att alla spår saknar trummor«.
   Så om du tycker att jag gör ett löjligt intryck nu skulle du avlagt ett besök i mitt gamla studentrum. Dagligen vittjade jag då nervöst brevlådan efter stämningsansökningar skickade av Edisons släktingar. »Du släpar vår förfaders goda namn i smutsen med dina helvetesmaskiner. Vänligen köp nytt eller dras inför rätta.«

Men tillbaka till nuet, för jag insåg nyss att jag glömt en sak. Jag har en bärbar CD-spelare också, en CD-spelare som de snälla människorna och robotarna på Panasonic snickrat ihop åt mig. Den köpte jag en varm sommardag förra året på en av de största elektronikkedjorna vi svenskar begåvats med. Min handlingsplan formulerade jag i rulltrappan på väg mot rätt avdelning: »den billigaste de har är nog skräp, men den näst billigaste borde funka«. När ni läser detta har min före detta Konsumentverket-anställda mor och min civilingenjör till far redan hört av sig per telefon och skällt ut mig.

Nu låter det som om jag koketterar med mina bristfälliga kunskaper angående allt elektriskt. Vilket inte riktigt är min mening. Det är bara så att min filosofi vad gäller saker med en »på«-knapp är att jag nöjer mig med att de gör vad de ska.
   En filosofi som jag verkar dela med nästan alla mina kompisar. Medan jag bråkat med denna krönika har jag nämligen i huvudet gått igenom vad de använder för att lyssna på alla deras skivor. Tja, man kan ju lugnt konstatera att kvartsvågspipor och ljudledningshögtalare inte är ämnen som ofta dyker upp i alla våra diskussioner.
   Undrar varför? Kan det bero på att de flesta av oss är fattiga slackers? Är musiken vi lyssnar på bov i dramat? Saknar vi en gen? Är det bara en enda slump? Eller är det så enkelt som att kaka söker maka?
   Jag har ingen aning. Och jag tänker varken generalisera mer eller dra på några större växlar i ämnet.

Dock hade jag tänkt att avsluta denna poänglösa krönika, som egentligen bara är ett långt svar, med att berätta om en dröm jag har. Nämligen att någon gång klä mig så jag inte ser ut som en statist i en Pavement-video, ansa skägget med trimmer och därefter styra mina steg mot någon återförsäljare av sofistikerad musikapparatur. Väl på plats ska jag ta kontakt med någon driftig person, mumla »aaah«, »oooh« och »24bit/192kHz sampling« när denne visar utrustning och pratar phonosteg. Sedan ska jag länge och väl syna någon imponerande pjäs och be att få den demonstrerad »med en av mina absoluta favoritskivor«. Och efter det förväntade svaret »självklart« kommer jag hala fram Smogs »Julius Caesar« ur innerfickan.
   Kanske nästa sommar?