»Det Stora Allvaret«

När jag växte upp fanns det ingen som tog en stackars sorglig figur med gitarr på allvar. Sånger om godståg var inget som populärkulturen i punkens kölvatten ville veta något av. Istället var de mest framträdande personligheterna på det tidiga åttiotalet new romantics-banden med Visage och Spandau Ballet i spetsen. De hade stilen, de hade klassicismen och de gjorde sig bra på bild. Även om deras nisch snabbt mötte sin död hade de satt tonen för hela årtiondet och artister som Boy George lånade attributen med fördel för att få sin önskade publicitet. På den tiden fanns inte utrymme för det stora allvaret (ja, nämn Springsteens »Nebraska« bara, gör det, men tro inte att jag som ung radiolyssnare kom i kontakt med den förrän sådär tio år senare). Kanske är det den bittra motreaktionen till detta vi upplever idag?

De värsta åttiotalsgreppen dog sakta ut i och med att alla så småningom förstod att syntbrass och piratkläder egentligen inte fungerade. Nittiotalets musik blickade framåt eller bra mycket längre tillbaks än åttiotalet för att frigöra sig från sina neonklädda föregångare och under tiden utvecklades studiotekniken för att tillåta mer och mer. 1994 kom The Future Sound of Londons »Lifeforms« – en dubbel-cd med syntstråkar, flygplan, fågelkvitter och ljud som aldrig tidigare hörts i bisarra collage. Det var en exkursion i studioarkitektur som bara var tvunget att straffas. 1995 kom så mycket riktigt Bruce Springsteens »The Ghost of Tom Joad« – en allvarlig skiva av en man med gitarr som handlade om illegala flyktingar och tågluffare. Ungefär då vann de sorgliga figurerna med gitarr tillbaka vad som, åtminstone enligt medelålders män i boots och jeans, rättmätigt var deras.

De senaste åren har singer/songwriter-romantiken och Det Stora Allvaret frodats. Långa nätter i studion har blivit synonymt med ytlighet och idealet med en gitarr på ryggen och destinationen okänd har blivit ett tecken för god smak. Bob Dylan har först kanoniserats men sedermera också upphöjts till Gud, allt medan den allvarliga pressen letar efter allvarliga gruvingenjörer från Kentucky som skriver allvarliga visor baserade på Cormac McCarthys blodiga nybyggarskildring »The Blood Meridian«.

Hyllningsplattan »Kindred Spirits: A Tribute to the Songs of Johnny Cash« är rolig på många sätt, men kanske framför allt just därför att den tar sig själv på så stort allvar. Dylan inleder sin tolkning av »Train of Love« med ett sentimentalt tal om att han sjöng den låten innan han någonsin skrev en egen låt. Springsteen avslutar sin »Give My Love To Rose« med ett ödesmättat »thanks, Johnny«. Jag vet inte vilken Johnny Cash de hyllar men min Johnny Cash har alltid skämtat och häcklat fängelsevakter och dragit ner fångarnas jubel med fräcka textrader. Ett språkrör för outlaws, visst, men aldrig utan humor. Empati för de svaga, självklart, men aldrig utan vetskapen att ett leende ibland gör livet lite lättare. På »Kindred Spirits« får legenderna legenden att framstå som en straffande kardinal.

Världen skulle må lite bättre om fler singer/songwriters hade samma inställning som den gravt alkoholiserade countryhjälten George Jones. En gång lär han ha genomfört en hel konsert med Kalle Anka-röst och det känns som om detta hade varit precis vad som behövs nu. Allvarligheten ska klä i kostym och diskutera FN-resolutioner, inte göra anspråk på att erbjuda den enda musiken med budskap. Livet är helt enkelt för kort för att gråta över spruckna sömmar och dammiga vägar utan slut. Och räcker inte det för att få de sorgliga stackarna att bli lite gladare får vi väl damma av Adam & The Ants gamla piratkostymer.