Vem håller du på?
Med jämna mellanrum verkar det vara dags att korrigera sanningen. Då och då vill folk visst forma om den allmänna opinionen och helt oväntat ge något som tidigare avfärdats som skräp högre status.
Fenomenet kallas »intellektualisering av musik som inte är gjord för att intellektualiseras«, och det är något av det märkligaste som finns.
Sara Martinsson reder ut begreppen.
Ja, men du vet vad jag menar. Alla har, om inte egna exempel, så åtminstone polare som helt från ingenstans börjat ta parti för den värsta skiten. Som börjat tala med stora ord om sådant som du aldrig någonsin trott att de skulle vilja diskutera, hävdat att sådant som du bara vill kräkas på är mästerverk. Det kan vara precis vad som helst – bara det tillåter att man hojtar »Perfekt Poplåt!«. Det ursäktar nämligen allt.
Jag vet en kille som håller på Dr Bombay, en som håller på S Club 7, en som håller på T.A.T.U och en tjej som håller på Friends. Mitt mest extrema exempel är en kollega som för några är sedan nästan maniskt höll på Britney, gjorde typiskt kompetenta analyser av henne som musiker och som artist. »Hon är en stark kvinna som gör exakt det hon vill«. Etcetera. Som lojala fotbollssupportrar håller de sina hjärtevänner om ryggen, antagligen av en anledning som de själva inte ens vet. Det enda man kan utesluta är väl att de verkligen tycker att de är bra på riktigt.
För intellektualiseringen handlar om något annat. Den går ut på att tänka på något på ett sätt som inte passar alls. Att behandla trashkulturyttringar eller bara vanlig sunkpop som man behandlar allt annat man gillar. Att likställa skojiga »Hannah« med allvarliga »Debatt«, att jämföra Martin med Håkan Hellström. Det kan bli konstigt, ofta får man svårt att bli tagen på allvar och gör man fel blir det automatiskt ironi av alltihop. Eller, man utsätter sig åtminstone för risken att avfärdas som postironiker och herregud, när gameboy-duon Puss stod och lirade »The Final Countown« i, ja herregud, »Kobra« var förhoppningsvis den totala höjden av intellektualiseringstrenden nådd. Mer ondskefullt än så kan det väl knappast bli.
Varifrån den där lusten till att hylla bagateller kommer är svårt att ringa in. Antingen tror man sig vara hopplöst originell och av trendsättartyp; »säger jag att det är bra så kommer alla andra tycka så också«. Eller kanske man bara vill luras; »säger jag att det är bra kommer alla andra gå till affären och göra bort sig skitmycket när de ska köpa skräpet jag låtsades gilla«. Det kan också handla om lojalitet med de svaga. Den som är mobbad vill man ju hålla lite extra på.
Vissa skapar sig till och med en image som den som vågar vara så tuff och häftig att han eller hon erkänner att dra på trissor, »Whigfield var den enda euroartisten som var något att ha«. Man törs visa att man har en helt udda och speciell musiksmak och att man skiter i att det inte är accepterat bland folk i allmänhet. Sedan att orden »våga«, »erkänna«, »törs« och »smak« inte stämmer överens med verkligheten över huvud taget och att det enda som betyder något är att personen i fråga för en kort stund får göra sig unik och oumbärlig, det är visst en annan sak.
Jag tycker egentligen illa om försök att göra ocoola saker coola, men samtidigt är jag inte bättre själv. Jag håller ju på Westlife. Först höll jag på Blue, också ett pojkband, jag är lite svag för sådana. Men när Ronan Keatings skyddslingskvintett släppte covern på Billy Joels »Uptown Girl«, dansade med Claudia Schiffer och fånade sig i otakt i amerikansk femtiotals dinermiljö lyfte jag mina sympatier från det intellektuella pojkbandet (Blue) till det mer storslagna och skönsjungande (Westlife). Singeln tyckte jag verkligen var makalös, men sedan när albumet kom blev jag besviken. Halva plattan bestod av trista Disneyballader och hade det rört sig om någon annan eftersläntrande Cheironproduktion hade jag avfärdat eländet direkt. Men nu gick ju inte det. Det var Westlife och jag håller ju på dem.
Utan att vara postironisk, åtminstone inte med flit, och utan att egentligen veta varför. Kanske har alla en skräpfavorit som de lite slumpmässigt valt ut för att hänga upp sig och sin märkliga vilja att göra skoj till allvar på. Så länge man gör det med lite hjärta är det nog okej. Lite löjligt, men okej. Gör man det däremot som en pose, för att retas, är man lika taskig som de som mobbas på riktigt.