En kanonad av punk och elektrofunk

I förra numret av Sonic kunde du läsa om New York-duon Suicide, som tillsammans med bland andra Velvet Underground bröt upp låset till en världsomstörtande musikscen där helt nya metoder och nya ideal skulle dominera.
   Grovt förenklat kan man säga att här i Europa hade vi Kraftwerk.
   Och så klart Sheffields egen stolthet, Cabaret Voltaire.
   Naturligtvis fanns det en handfull andra band också, både i Tyskland (Can, Neu!, Faust) och England (Throbbing Gristle, Fad Gadget, Wire, The Normal och i viss mån även The Clash) som också var ute efter verkligt nya uttrycksmedel. Men knappast något annat band förmådde att omvälva popmusiken lika mycket som »The Cabs«, trion som fram till 1981 bestod av Richard Kirk, Steve Mallinder och Chris Watson.
   Precis som Suicides Alan Vega och Martin Rev gjorde de försök med att utöka den klassiska poporkestersättningen: gitarr, bas och trummor. De experimenterade med trummaskiner, synthar eller hemsnickrade apparater byggda av rullbandspelare, symaskinspedaler, effektboxar och vad som nu kunde tänkas finnas till hands.
   De har också det gemensamt med New York-combon att scenshowen var minst lika viktig som musiken. Själva namnet Cabaret Voltaire kommer från den kabaréscen i Zürich där Tristan Tzara, Hugo Ball och de andra dadaisterna höll i gång under första världskriget och läste konkreta dikter för varandra medan de drack sig apfulla på absint. Kirk, Mallinder och Watson skulle naturligtvis inte vara sämre, utan använde sig av filmprojektioner och primitiva ljuseffekter för att skapa en surrealistisk stämning på scenen, vilken äntrades efter att trion dragit i sig några rågade tekoppar grön chartreuse.

Låtarna hade titlar som »Do the Mussolini (Headkick)« och »Baader Meinhof«. Tillsammans med en allmänt provokativ image med inslag av både fascist-, kommunist- och parodierad Thatcher-propaganda blev det hela ganska svårsmält. Inte sällan slutade spelningarna i rena kravaller och tidningarna beskrev bandet som ett gäng fullkomligt paranoida terrorister. Richard Kirk har senare berättat om de viktigaste drivkrafterna att börja göra musik: »Boredom and, most important, to cause trouble«.
   Ändå är det för musikens skull du bör kolla in den här samlingen. Inte bara för att Cabaret Voltaire är ett stycke levande musikhistoria. Att de samplade innan det fanns samplers, lirade synth innan det fanns riktiga synthar och remixade sig själva eftersom ingen annan ens visste vad ordet betydde.
   Att »The Original Sound of Sheffield« också innehåller en kanonad av punk och elektrofunk som låter nästan kusligt nyinspelad är ytterligare ett skäl. Visst finns det partier av den här perioden mellan 1978 och 1982 som bara präglades av rena experiment. Men exempelvis singeln »Yashar« och kallhamrat jazziga »Wait and Shuffle«, som hämtats från ett av de riktiga pionjärarbetena, 1982 års dubbeltolva »2×45«, skulle platsa på vilken alternativ rocksamling som helst från i år. Inte minst för det helt revolutionerande sättet att använda instrumenten till att bygga upp texturer av ljud i stället för vanliga melodier.

Detsamma gäller klassiska singeln »Nag, Nag, Nag« som även återutgivits separat strax före denna samling. Fyra och en halv minuts syntetiskt gitarrskrammel med envetet malande trummaskiner. Mer punk än så har inte många traditionella punkband lyckats bli.
   Samlingens sista låt, »Loosen the Clamp« antyder också den fortsättning där Kirk och Mallinder ensamma fortsatte att utforska elektronmusik, funk och dub. Bland annat genom en serie inspelningar för Virgin-etiketten Some Bizarre och belgiska Les Disques du Crépuscule, de senare återutgivna på samlingen »Eight Crépuscule Tracks«.
   Under de resterande tio åren av bandets karriär släpptes ytterligare några plattor, där »Code«, med Adrian Sherwood som producent, och »Groovy, Laidback and Nasty« nådde störst framgångar.
   Så småningom började Richard Kirk göra egna produktioner under namnet Sweet Exorcist, vilka utgjorde några av de första släppen på en inte helt okänd Sheffield-label med namnet Warp. Det finns också en helt annan, minst lika viktig, historia att berätta om Cabaret Voltaire. Inte nog med att deras musik saknade föregångare. Även deras sätt att använda bilder och media som en del av uttrycket var helt radikalt. Film hade ju hela tiden använts som en framträdande del av deras livespelningar. I början på åttiotalet bildade bandet produktionsbolaget Doublevision för att utforska möjligheterna med den nya videotekniken.

På samma sätt som Peter Saville jobbade med Factory och Vaughan Oliver med 4AD byggde designern Neville Brody upp en egen grafisk identitet åt Cabaret Voltaire. I stället för det traditionella sättet att marknadsföra ett band med foton på medlemmarna användes skivomslagen till att framföra ett budskap i form av abstrakta bilder som gav associationer till ett nytt, ovisst och många gånger skrämmande samhälle.