Vi sitter rätt ruttet till

Nyårsdagen och landets kultursidor, nätdiskussioner, vad-du-vill har legat i dvala i en sisådär två veckor nu. Jul- och nyårshelgen 2003 har varit precis lika sömnig som alltid och när året sedan vingligt snubblat igång tidigt på nyårsdagen är det i skuggan av en medialt sett nästan överdrivet rolig höst. Roligast var Ranelid-debatten, och att döma av hur dagstidningarnas ledarsidor, som tydligen var de enda som inte tog semester över jul, verkar vintern kunna fortsätta i samma hysteriska tecken. Senast: »Vem får egentligen yttra sig? version 5.0« eller »Hur törs Lisa Miskovsky vara så hopplöst politiskt korrekt?«.

Bakgrunden är följande: Lisa Miskovsky har precis släppt ett nytt album. »Fallingwater« heter det och hon har gjort det tillsammans med Jocke Berg. Under lanseringen av skivan berättade Lisa att hon dessutom planerade att släppa en självbiografi vid årsskiftet. »Hur törs du, Lisa?« skulle den heta och den skulle fungera som någon slags vägledning och schysst-förebild-snackar-vett-i-dagens-ungdom-handbok.

Jaja, alla kan historien så skit samma. Hus i helvete tog det ju hur som helst.

 
Problemet: Lisa Miskovsky tar på sig att agera moralens väktare med ett gäng ganska urvattnade argument vars kärna är att kvinnliga artister borde ta mer makt över sina kroppar för att kunna upplevas som seriösa. Kläderna på, med andra ord och det har ju sagts en gång för mycket. Lisa Miskovsky har inte rätt att uttala sig om ämnet för hon begriper inte.

Lösningen: den som bemött Miskovsky flitigast har varit Expressens Linna Johansson som helt i linje med den nyligen återupptagna debatten om självhatande kvinnor och det allaccepterande systerskapets nödvändighet kallat Miskovsky för Heliga Maria och ifrågasatt huruvida norrländskan visar på något som helst mod genom att upprepa andras klyschor och krav. Kontenta: befria den kvinnliga artisten genom att befria kroppen och låta den vara precis hur den vill. Eller, lösgör konsten från kroppen, frikoppla spekulationer om eventuell branschpolitik från musiken. Slutligen, när Johansson efterlyser en klokare, mindre rangordnande och kroppsfixerad musikjournalistik, blir det inget annat än klassiska rockforum-på-nätet-klichén »men vadå, recensenters jobb är faktiskt att bara bedöma musiken«.

 
Okej, så vi sitter rätt ruttet till. Jag är med så långt. Vi sitter seriöst skitruttet till för precis som Johansson påpekar är kvinnliga popartister i dag ingen minoritet. Kvinnan är inte längre en främmande fågel som bara blir omsjungen och aldrig får öppna truten, hon är med själv i dag. Och det är jättefarligt. För som auktoritet har hon fortfarande inget att komma med, hon får inte på några villkor varken ta eller ges makt och det är därför »Musikbyrån« gör reportage om hur kvinnliga artister ska lyckas åldras med värdighet och det är därför Café listar de 100 bästa kvinnliga artisterna utefter hur sexiga de är. Det är därför tjejer aldrig jämförs med killar. Det är därför kvinnlig artist är en genre. Där sitter vi så illa till att om vi inte gör någonting åt okunskapen inom musikmedier exakt nu så kan vi ju glömma att vi någonsin ska kunna befria några kroppar alls, det är alldeles sant.

Men hur är det egentligen? Ligger befrielsen av de ojämna förutsättningarna för kvinnliga respektive manliga artister verkligen i kroppen som sådan, är kroppens kraft den bästa vägen till makt och förändring? Har en stackars Heliga Maria-figur som fått precis som hon vill när hon skapat rubriker genom att vara något så skandalöst som anti-skandalös verkligen så fel? Hur törs du, Lisa? Hur törs du vara så jävla perfekt?

 
Det finns ingenting som gör mig så förvirrad som när det nya systerskapet författar sina eviga no-nos och utesluter gamla kvasi-radikaler (som en själv?) som fortfarande ser ett värde i att föra diskussionen på andra fält än endast kroppens. I ett klimat där politiskt korrekta lösningar, det vill säga den sorts avsexualiserande av artisters personaskapande som Miskovsky önskar, är för simpla för att ens kunna yttras. Att vara duktig på Miskovsky-vis är inget värt.

Du kan inte förlora ett skit på att vara skötsam och säga »snälla, kan ni inte klä på er för jag får ingen känsla för er musik när jag blir helt vindögd av era bröst«. Klangen i en politiskt korrekt vädjan är sur och fadd och modigt att vara enkel har det aldrig varit.

Och jag vet inte men är det inte just det som är så provocerande med Lisa Miskovsky? Att hon är så simpel och vanlig och att hon utan något vidare på fötterna mer än sunt förnuft över huvud taget vågar yttra sig. Lisa tycker att det är tråkigt med artister som nästan är nakna – kanske för att det förstör för henne också. Det är inget vidare spektakulärt men hon säger det ändå och Gud nåde den som yppar en åsikt som inte är antingen ny eller normbrytande. Det är motsatsen till tystnadens spiral där den med den minst accepterade åsikten håller truten till förmån för majoriteten. Här har vi en diskussion som påstår sig vara motvalls men som slåss mot ingenting eftersom ingen ens vågar säga det som är för vanligt – att det ÄR tjatigt och kontraproduktivt att ansluta sig till mängden och knäppa upp. Ingen ifrågasätter om vägen till befrielsen verkligen ligger i kroppen och då hamnar vi ju här – i det eviga kladdandet på kvinnokroppen som alla gör sig skyldiga till när vi så konsekvent vägrar att lyfta blicken och kanske riskera att vara präktiga på vägen.

 
Och så blir den sceniska kvinnokroppen än en gång till ett slagfält. I popmusiken där allt är tillåtet ska alla ha sin del av en kropp som slitits och dragits mellan olika håll och kanter. Det är den vi naivt och hopplöst försöker befria. Genom att klä av den och klä på den. Genom att tillskriva den massor av makt. Och påstå att den skulle få ännu mer om den bara var på ett eller annat sätt.

Jag blir förvirrad för jag tror fortfarande att det är i konsten som makten finns. Jag tror att det är konsten som är fångad och till varje pris måste ut, bort från händer som drar i kroppen men inte vill röra vid det som individen kan åstadkomma. Vi kan aldrig helt skilja konsten från sin kropp och sitt ursprung.

Kroppen måste kopplas ihop med precis allt som konstnären, eller i det här fallet kanske artisten, signalerar men för den skull besitter den i grunden lika lite som dess form, dess ursprung, dess kön eller dess sexuella preferenser all makt.

Så jo, våra musikmedier är visst sjuka av okunskap och mest av att inte bry sig, men vårt nya systerskap är precis lika kroppsfixerat. Det är bara två sidor av samma mynt och precis som en ung kvinna inte får kritisera en äldre författares roman på ett taffligt vis får inte en vanlig Miskovsky kritisera rådande ordning för hennes åsikter är mindre värda och hon är hur bisarrt det än låter ett hot bara för att hon är så urbota anti-spektakulär. Jag vill vara med den dagen vi pratar om musikens frigörelse från taskiga idéer om kvinnokroppen istället. Det är där det verkliga genombrottet behövs.