Vacker, fridfull, spruckna drömmar






 

Vid en nyligen genomförd skivuppdelning drog Håkan Steen vinstlotten. Så luta dig tillbaka, plocka fram en atlas och läs hans tankar om och kring den.

 

Det roliga är att man aldrig vet. Förra året vid den här tiden hade vi ingen aning om att några av 2003 års mest omtalade artister skulle bli det bombastiska gaypopkollektivet The Hidden Cameras från Toronto, den lågmälde gitarrmannen José González från Göteborg och en nittonårig före detta London-ligist som gjorde grym garagehiphop under namnet Dizzee Rascal.

Nu känns det som att de alltid har funnits med oss.

Så blir det i år också. Hur många U2 och Courtney Love som än släpper skivor i vår är jag fullkomligt övertygad om att rätt många av de jag kommer att bry mig mest om de närmaste månaderna har jag ännu inte en aning om vilka de är.

Utom möjligen en, som kanske redan har anlänt. Han heter, eller i alla fall kallar sig, Sufjan Stevens, är 28 år och kommer från staden Holland i Michigan men bor sedan några år tillbaka i New York. Ibland spelar han piano, orgel och banjo i Danielson Famile, ibland är han med på samlingar ihop med namn som Frank Black och 16 Horsepower men framför allt har han gjort albumet »Greetings From Michigan: the Great Lake State«.

 

Skivan släpptes redan i somras men fick inte svensk distribution förrän strax efter det att Sonic nummer fjorton kom ut och hamnade därför i vår låda med skivor som blivit över, som kommit försent för att recenseras i ett nummer och hunnit bli för gamla till nästa. Det brukar kunna löna sig att leta i den lådan, jag har däri tidigare hittat fantastiskt roliga skivor med artister som The Incredible Bongo Band och Senôr Coconut, och nu fastnade mina ögon på den här plattan, som med sitt omslag prytt av en ren, en gran, en lax (eller nån liknande fisk, har dålig koll) en sjö och lite snö mest påminde om ett småkitschigt vykort från sextiotalet. När cd-häftet dessutom visade sig innehålla en karta över staten Michigan, i samma suggestiva vintage-stil, blev jag än mer intresserad. När det slutligen visade sig att plattan var ett slags temaalbum om nämnda stat, full av låttitlar som »Tahquamenon Falls« och »Detroit, Lift Up Your Weary Head! (Rebuild! Restore! Reconsider!)« åkte plattan in i cd-spelaren snabbare än Pierre hann ropa »finns det nån låt om The Upper Peninsula också?«.

Det gjorde det förstås, och skivan var givetvis fantastisk.

De blir ju gärna det, skivor med geografiskt placerad musik, av artister som väljer att gräva där de står och berätta om sånt som de känner till väl. Vi snackar förvisso regel med en ocean av undantag här – Johan Kinde har tydligen fortfarande aldrig satt sin fot i Genève – men det uppstår ofta en väldigt speciell spänning när musik binds till verkliga platser som man på ett eller annat sätt kan relatera till.

Särskilt när den, som hos Sufjan Stevens, laddas med kontraster. Om man nöjer sig med att lyssna på skivan låter den ungefär som den ser ut, fridfull och överidyllisk som en gammal turistbroschyr. Lysande redan här; lekfullt skimrande som de poppigare sidorna hos Jim O’Rourke, drömsk som Mercury Rev, mjukt akustiskt folktonad som Nick Drake, med trumpetslingor och harmonier lika sinnligt eleganta som de vi känner från Love.

 

Men det är när man engagerar sig i vad Stevens sjunger som saker verkligen händer. När han i en smärtsamt vacker pianoballad berättar om tröstlösheten i att vandra gata upp och ned i Flint efter att ha blivit av med både jobb och lägenhet. När han försöker att finna något slags hopp bland de spruckna drömmarna i det en gång så blomstrande industristaden Detroit (»Once a great place, now a prison«). När han i den underskönt banjoplockande men milt vemodiga »For the Widows in Paradise, For the Fatherless in Ypsilanti« plockar fram väldigt dubbla bottnar ur textraden »Morning comes in Paradise, morning comes in light«.

Nej, David Lee Roth, det verkar inte alltid vara så kul living in Paradise. I alla fall inte det som ligger vid södra stranden av Lake Superior.

Jag har aldrig varit i Michigan, men »Greetings From Michigan: the Great Lake State« drabbar mig ändå. Och även om den fyller mig med en väldig massa olika känslor på samma gång får den mig att börja dregla över USA-kartor igen, men framför allt får den mig att vilja kolla upp allt med Sufjan Stevens.

För även om inte många i Sverige ännu hört talas om denne musiker, grafiske designer och författare (en novellsamling lär vara på gång) har han redan gjort två album, »A Sun Came« från 2000 och »Enjoy Your Rabbit« från 2001. Båda, precis som den senaste, utgivna på bolaget Asthmatic Kitty. Och i mitten av mars kommer dessutom ett helt nytt, »Seven Swans«, på Sounds Familyre.

 

Huruvida det sedan ligger någon sanning i att »Greetings From Michigan: the Great Lake State« är det första albumet i serien »The 50 States«, där Stevens ämnar spela in ett album för varje amerikansk stat, finns det måhända viss anledning att tvivla på. Även om tanken självklart svindlar en smula.

Det enda irriterande med Sufjan Stevens är faktiskt att namnet ständigt får mig att tänka på Carl Jan Granqvist. Men det borde rimligen gå att lära sig leva med.