Romantik, tandlösa gubbar och episka oboer

Det finns större och mer omvälvande musikår. Men ett speciellt år på åttiotalet har en extra liten plats i mitt hjärta. För även om jag hade köpt skapligt med skivor dessförinnan var det först 1988 som vinylhandlandet (jo, det här var strax innan CD:n tog över helt) spratt till på allvar.

Jag vet inte exakt varför. Men som Kerouac-, Lundell- och Baudelaire-läsande sexton-på-väg-till-sjuttonåring var det ganska självklart att alla de känslor, drömmar och romantiska sinnelag som strömmade igenom en behövde olika sorters stimulans och näring. Hela tiden.

Där är, fortfarande såvitt jag vet, musik oslagbart.

Intresset sporrades av läsning i dåtidens Slitz (Lars Nylin, Jan Gradvall, Mats Olsson) och Expressens musiksidor (Måns Ivarsson, Lars Lindström, Mats Olsson igen), för att inte tala om söndagkvällarna invid Lars Aldmans klassiska radioprogram Bommen.

Inte heller behövde jag längre klara mig blott på det ynkliga studiebidraget – ett sommarjobb vid autoklaven på Pastejköket hemma i Tranås såg till att stärka mina finansiella muskler alla de dagar då skivnerven gjorde sig påmind.

Det här var också en brytningsperiod för min musiksmak. Märkt av tidsandan ville jag alltjämt ha texter med ett »budskap« (U2, Imperiet, R.E.M.). Den där karaktäristiskt svenska självutlämnande stilen (Lundell, Eldkvarn) gick också hem. Detta samtidigt som jag alltmer fann en lockelse i band som fullkomligt gav fan i…ja, allt som inte var kul (Beastie Boys, Guns N’ Roses, Replacements).

Så härom kvällen när damen och jag hade druckit oss fnittriga på vin satte hon sig för att spisa sina ständiga favoriter The Knife, Stereolab och The Concretes på en Walkman i TV-soffan, medan jag intog den alltmer nedsuttna fåtöljen intill skivhyllan. Där jag satt och fingrade på nötta gamla LP-ryggar beslöt jag mig att plocka fram några av de skivor som jag köpte och lyssnade på 1988. För att liksom se vad de här skivorna får mig att tänka på nu och hur de håller i dag.

The Go-Betweens: 16 Lovers Lane (Beggars Banquet)

Den mest romantiska skivan någonsin? Ljuv som en sommaräng och skimrande som en spirande förälskelse.

Om jag minns rätt köpte jag den på Filbyter Skivor i Linköping (så här pass »obskyra« plattor gick nämligen inte att finna på vare sig Åhléns eller Expert i Tranås) och redan under tågresan hem, där jag satt och läste de lika lyckliga som sorgsna låttexterna, övertygades jag om att detta var en skiva som jag omedelbart skulle komma att älska.

Vilket visade sig stämma.

När vinylen så småningom landade på min gamla Silver-stereo där i pojkrummet på Aprilgatan omslöts jag direkt av den livfulla extasen i »Love Goes On«, den puttrande värmen i »Quiet Heart«, dramatiken i »Was There Anything I Could Do?«, Amanda Browns episka oboe i »Dive for Your Memory« och inte minst med vilken oefterhärmlig cynism som Robert Forster levererar textraderna »… they once chopped my heart/the way you chop a tree«.

Det australiska kultbandet The Go-Betweens var här på sitt femte album nära att få en välförtjänt jättehit med den förtrollande singeln »The Streets of Your Town«. Men den gemensamma kraften att orka satsa fullt ut fanns inte längre kvar, och interna motsättningar som legat och pyrt ganska länge gjorde sig alltmer påminda.

»16 Lovers Lane« blev deras sista album (även om ledarfigurerna Forster och Grant McLennan återförenades för några år sedan), tillika deras bästa. Till skillnad från många andra produktioner från åttiotalets supersvulstighet håller den huvudsakligen akustiska ljudbilden alldeles ypperligt än i dag.

Ett värdigare avsked får man leta efter.

The Waterboys: Fisherman’s Blues (Ensign)

Gamla barder som Lundell och Van Morrison hade ju fått en att gå omkring och drömma om välfyllda Guinness-glas på gemytliga pubar vid den irländska Atlantkusten där tandlösa gamla gubbar satt och sjöng »Auld Lang Syne« nätterna i ända, där vågor slog in över klipporna, där vindstyrkan vrålade som ett jättelikt sjöodjur och där tjocka lamullströjor var ett måste för att hålla värmen uppe. Såvida man inte hade funnit något vackert väsen till Tarot-spående zigenartös att vänslas med, förstås.

Den till Irland inflyttade skotten Mike Scotts euforiska ylande i introt till titelspåret, precis när låten lättar och seglar ut mot okända mål, illustrerar den här lätt romantiska illusionen till glädjerus perfekt. När sen Anthony Thistlethwaites mandolin börjar dansa på vågorna som en samling sjörövare på ystert strandhugg och den ädle piraten Scott som i trans sjunger »…with light in my head/you in my arms…« kommer ett nytt, lika livsexalterat tjut.

»Fisherman’s Blues« var allt det som man läst att skivorna med Bob Dylan och Van Morrison en gång hade varit men inte längre var: kärleksfull, väderbiten, både lågmäld och storslagen, både oemotståndligt melodisk och kontemplativt introvert.

Jag älskade allt på skivan då, och märker att jag gör det än i dag:

Steve Wickhams hetsiga fiol i uppslitande »We Will Not Be Lovers«.

Den majestätiska balladen »Strange Boat«.

Van Morrison-covern »Sweet Thing«, som utan åthävor glider över i Beatles »Blackbird« där Scotts röst är mystiskt rosslande som en rostig gammal hummertina.

Lekfullt lättsamma skrönan »And a Bang On the Ear«, där Scott till en av sina mest förtjusande melodier räknar upp sitt livs alla kärlekar.

Låten som fick upp mina ögon för den där tragiske countryfiguren Hank Williams – »Has Anybody Here Seen Hank?«.

Och sorgsna »When Ye Go Away« gör mig faktiskt lika gråtfärdig nu som då.

The Hothouse Flowers: People (London)

Skratta ni. Men det fanns faktiskt en tid då dessa irländska gycklare till gatumusikanter och delfinsimmare togs på allvar. Själv var jag efter den light-soul-extatiska hitsingeln »Don’t Go« övertygad om att sångaren Liam O’-nånting var min tids Van Morrison. En slags godhjärtad, stråtrövande Robin Hood-figur – eller, om ni vill, Bono-wannabe – som stal från de rika och gav till sina lidande konstnärskollegor och dryckesbröder i kretsen kring Waterboys-Black Velvet Band-Maria McKee.

När jag lyssnar på »People« i dag begriper jag inte mycket alls. Förutom att jag inte kan låta bli att rodna åt en rad pinsamma texter (»He was young/He had a young spirit/They could have kissed all night/And he knew that he loved her, yeah«) hör jag en baktungt överproducerad interrail-rock som inte kan placeras någon annanstans än mellan valfri prudentlig frikyrkogospel och Björn Skifs åttiotalssinglar.

Run DMC: Tougher Than Leather (Profile)

I mitten på åttiotalet, när jag precis hade blivit tonåring, vilade min musiksmak på fyra grundfundament: 1) Bruce Springsteen och liknande traditionell amerikansk rock, 2) U2 och annan bombastisk, gärna politisk åttiotalsrock, 3) Lätt ångestfylld gitarrpop med så pass olika uttryck som The Cure och The Smiths, 4) Prince.

Sen var jag rätt nere med hiphop också. Så nere man nu kunde bli med något som absolut inte gick att finna vare sig på Expert eller Åhléns i min hemstad.

Men när syrran åkte på klassresa till London fick hon i uppdrag att köpa något med Run DMC till mig. Jag hade hört Mats Nileskär prata om dem i P3:s Soul Corner, eller om det var Gradvall som hyllat dem nånstans.

Hur som helst kom hon hem med »King of Rock«-LP:n. Jag minns fortfarande hur omslagsplasten doftade exakt så som jag föreställde mig att storstäder luktade, något jag inte kunde sätta fingret på vad det var, något både äckligt och inbjudande, men oavsett vilket inget som någonsin hade märkts i min hemstads höga, friska, oskuldsfulla lantluft.

»King of Rock« förändrade allt det där. Den var »gata«, »betong« och »avgaser« på ett sätt som all annan musik jag lyssnade på inte var. Lite förbjudet sådär, och väldigt spännande. Run, DMC och Jam Master Jay blev än större i min värld med det blytunga, massivt rockande besten »Raising Hell« och den epokgörande hitsingeln/videon, tillika Aerosmith-covern/samarbetet, »Walk This Way«.

Det var också då som tre störiga vita slynglar vid namn Beastie Boys började göra väsen av sig med en synnerligen stenhård skiva kallad »Licensed to Ill«. Förutom att de var så pass tuffa att till och med mina långhåriga Iron Maiden-fans till klasskamrater imponerades var de polare med Run DMC och gav sig i deras sällskap ut på turné, vilken snart utvecklades till ett skandalomsusat triumftåg. Som jag kunde följa genom att köpa varje veckas Smash Hits eller ratta in Radio Luxemburg.

I höjd med 1988 hade emellertid mitt intresse för hiphop fått ge vika för antingen indierock eller gubbrock. Men »Tougher Than Leather« skaffade jag så fort den fanns ute – det var ju ändå Run DMC. Och lika upprymd som jag var då lika besviken känner jag mig nu.

Om man vill vara snäll kan skivan sägas vara en smårolig karikatyr på vad trion så långt hade presterat. Från att ha varit respektingivande dörröppnare förvandlades de här till vilka harmlösa entertainers som helst. Där de förut hade rivit ner väggar nöjer de sig här med lättviktiga klichénummer.

Vid den här tiden tog hiphopen sjumilakliv framåt varje vecka, och varken jag eller Run DMC hängde längre med.

The Smithereens: Green Thoughts (Enigma)

Om det var Mats Olssons artiklar och krönikor som gjorde mig sugen på att åka till New York så fort jag blev stor nog var det den här skivan (Prefab Sprout-låten »Hey Manhattan!« ska heller inte bortses) som en gång för alla övertygade mig om det.

The Smithereens representerade en för mig mycket tilltalande sorts svartklädda, intellektuella rockers som bara kunde finnas i min vision av »det bildade New York«. De kunde sin rockhistoria, snodde titlar från gamla klassiska filmer och var alldeles lagom svårmodiga och romantiska. Man kunde liksom se framför sig hur de ägnade dagarna åt att se Hitchcock-filmer på bio, sitta och diskutera The Who-singlar på kaféer eller snoka runt hos bokhandlare med stor andrahandssortering, för att om kvällarna hänga över en volymstark jukebox på stammiskrogen runt hörnet. Ja, Pat DiNizio och hans ömsom gatucoola, ömsom nördiga kamrater bildade skola för hela min uppfattning av stan, dess musiker och populärkulturella miljöer.

»Green Thoughts« var i själva verket uppföljaren till en ännu bättre föregångare vid namn »Especially for You« men det visste jag inte då. Jag hade fullt upp med att överväga möjligheten att odla ett sånt där belevat bockskägg som DiNizio hade.

På »Green Thoughts« och nästan lika starka uppföljaren »11« tog kvartetten sitt koncept av väna merseybeatmelodier till feta AC/DC-riff till sin spets. Den garagestökiga produktionen och klubbrökiga atmosfären håller förbluffande bra fortfarande, med extra stark svärta i rundgångsringande låtar som »Only a Memory«, »House We Used to Live in« och »The World We Know«.

Gruppen fortsatte långt in på nittiotalet, spelar förmodligen fortfarande ibland, men det var på åttiotalet som de hade sin plats och fyllde en funktion. Kurt Cobain sägs ha lyssnat åtskilligt på deras kombination av popmelodier och tyngd när han skissade på vad som senare blev »Nevermind«.

När jag 1996 väl kom till New York för första gången gick jag en kväll och tittade på ett annat av de klassiska åttiotalsbanden från stan, Fleshtones. En kvick blick på den lyckliga publiken där på Brownie’s räckte för att snopet konstatera att alla inte såg ut exakt så som Smithereens-killarna hade förvissat mig om att New York-rockers skulle göra.

Men allt eftersom jag kämpade mig fram i den ölstinna trängseln övergick besvikelsen snart i ett stort, igenkännande leende när jag nästan längst fram vid scenen fick syn på – Pat DiNizio. Jag gick aldrig fram och sa någonting – vetskapen om att cirkeln äntligen var sluten räckte mer än väl.

Imperiet: Tiggarens Tal (Mistlur)

Om Ebba Grön var Sveriges Clash så var Imperiet vårt eget U2: stora gester, ett betydande politiskt inslag och en karismatisk frontman.

Fast det fanns ett långt mer teatraliskt, poetiskt anslag hos Thåström än vad den lätt pompöse Bono någonsin skulle våga sig på. Sett till lyriken var ju Thåström en Brecht klädd i Jim Morrisons trånga läderbyxor. Vilket utmynnade i en citatvänlig typ av rödvinsfläckad självmytologi som passade Pierre, sjutton år, som hand i handske.

På »Tiggarens Tal« hade Imperiet decimerats från kvartett till trio, och man anade att slutet var nära. Mycket riktigt blev skivan också deras sista studioplatta. På sin tid ganska bespottad, även om jag med ett hängivet fans totala brist på distans älskade varenda sekund. Till och med den mäkta kritiserade »Ballad om en amerikansk officer« tyckte jag om, knöt näven till och kallade »skitmodig«.

När jag nu hör texten, skriven om den då omskrivne Oliver North, kan jag inte låta bli att skratta högt åt den styltiga och klumpigt övertydliga gymnasielyriken.

Vad tänkte du, Thåström? Varför sa ingen ifrån?

Till viss del gäller det skivan i stort – den är onekligen ansträngt högtravande i överkant på sina ställen. De kraftigt Bruno K. Öijer-influerade texterna må ha sin charm men när det utvecklar sig till rena excesser, som i svårt jobbiga »Party«, är det svårare att smälta.

Men »…som eld« är lysande pop (om än i snudd på olyssningsbar överproduktion), »I hennes sovrum« en rörande kärleksballad och titelspåret har en slags brännhet intensitet som kan saknas i svensk rock i dag. Och i »…när vodkan gjort oss vackra« har vi den allra första Kent-låten, om nu det är någonting värt att celebrera.

På turnén som följde såg jag Imperiet spela i Mjölby Folkets Park. Publiktrycket pressade mig längst fram, så jag hamnade precis vid högtalarna. Antagligen skulle det inte ha varit något större problem om det inte vore för att såväl Thåström som extragitarristen Peter Puders hade världens mest överstyrda gitarrer som de med nöje gned och gnisslade på intill outhärdlighet. Och hur gärna jag än ville och hur mycket jag än försökte kunde jag inte flytta mig ifrån min fast förankrade plats där framme vid kravallstaketet.

När jag någon månad senare hade vägarna förbi en örondoktor visade testerna att jag min tidigare felfria hörsel nu plötsligt var nedsatt.

Jag blev förgrymmad men desto mindre förvånad.

Tanita Tikaram: Ancient Heart (WEA)

På omslaget står hon och blickar svårmodigt ut över öde vidder. Det var så rätt i kölvattnet på U2:s episka »The Joshua Tree«-omslag från föregående år. Lägg till att hon var klädd i svart, gärna rynkade pannan och skrev brådmoget grubblande texter som liknade riktig poesi, och ni börjar fatta vilket hopp tjejen med det roliga namnet ingav.

I media utmålades hon dessutom som en ny – fast kvinnlig då förstås – Van Morrison. Vän av ordning kanske kan invända mot att min värld redan borde ha varit fullbelagd av allehanda mini-Vans (Mike Scott, Liam O’-nånting i Hothouse Flowers). Men, nej, 1988 kunde jag verkligen inte få nog av musik som var… introspektiv och… sökande.

Tanita Tikarams genombrottssingel »Good Tradition« var medryckande folkpop inte fjärran från »Brown Eyed Girl«. Jag kan inte direkt påstå att låten är oumbärlig men den sticker, ihop med den stämningsfulla oboen från hit nummer två, »Twist in My Sobriety«, tvivelsutan ut här på skivan. Merparten av det övriga materialet är nämligen inget annat än Q Magazine-tråkig storbolagsfolkrock med studioproffstorra musiker. Och då har vi inte gått in på den unga sångerskans onaturligt lillgamla sätt att uttrycka sig.

Jag blir snabbt påmind om varför jag snart tappade intresset.

Men jag kan inte låta bli att undra: ger hon fortfarande ut skivor?

Mary Margaret O’Hara: Miss America (Virgin)

Allt det Tanita Tikaram inte var.

Kanadensiskan Mary Margaret O’Hara uppbär sedan rätt många år ungefär samma slags kultstatus som författaren J.D. Salinger (»Räddaren i nöden«, ni vet). Egensinnig, besvärlig och utan en tanke på att följa upp ett verk som kom att förändra livet på de människor som kom i dess väg.

Denna debut är fortfarande hennes enda album. Sedan 1988 har hon bara gjort en egen svåråtkomlig jul-EP samt sporadiska inhopp på andra artisters skivor och diverse soundtrack. Det har ryktats om problem med psyket och till och med vistelser på mentalsjukhus, men jag vet inte om det stämmer. Jag anar att skvaller av den sorten lätt uppkommer om en artist låter som O’Hara gör här på »Miss America«.

Det är en av de där skivorna som inte liknar någon annan. En av de där skivorna som kryper innanför skinnet och gör lyssnaren obekväm, starkt berörd och aldrig mer densamma. En av de där skivorna som får dem som förut sett på Morrissey (för övrigt ett fan av O’Hara, precis som Michael Stipe, Tanya Donelly, Kristin Hersh, med flera) som en stor misantrop att fortsättningsvis ranka honom i nivå med Markoolio.

För det här är jobbigt på riktigt.

Men inte betydelsen »olyssningsbart«, utan »något trasigt men fullkomligt unikt och mitt i all störd polyrytmik hypnotiskt vackert«. Är ni med?

»Miss America« är en skiva som mer än någon annan beskriver vad åttiotalet och dess iskalla pengabegär och utseendefixering kunde göra med labila, udda och känsliga individer. Det här albumet är ljudet av hur ett psyke bryter samman. Hur en människa innerst inne vill men inte längre kan. Hur en människa skulle behöva ropa på hjälp men inte vet hur man gör eller vart man ska vända sig. Och kanske inte heller vågar – det här var liksom ingen tid då svaghet var någonting man skyltade med (om det har förändrats till det bättre sedan dess går att diskutera).

Det som mer än något annat gör att albumet saknar någon motsvarighet är att låtarna så obehindrat rör sig från atmosfäriskt spröda countryballader (»Dear Darling«, »To Cry About«, »Keeping You in Mind«, »You Will Be Loved Again«), i vilka O’Hara kan liknas vid en Patsy Cline i tvångsneurotisk nerförsbacke, till den sönderhackade avantgardefunk som i »Not Be Alright« och »Body’s in Trouble« får det mesta på fjolårets »New York Noise«-samling att framstå som wimppop.

Lägg till Mary Margaret O’Haras tungotalsliknande ljud av förgiftade grymtanden och nippriga hickanden och ni förstår att epitetet som funkar bäst här är: dårhusgospel. Lika omskakande och briljant nu som då.

Ulf Lundell: Evangeline (Pandion/EMI)

Det var min storebror som introducerade mig för Uffe. Men i takt med att han tröttnade ju längre åttiotalet led och ju mer Ulf Lundell led desto mer intresserad blev hans förvirrat låtsaslivskrisande lillebror. Karlns alla sammanbrott och oavbrutna sökande föll mig perfekt på läppen, så när han med »Evangeline« gav ut något så – just det – episkt som en dubbelplatta (hans tredje i ordningen men ändå) med ett indianbarn på omslaget var jag i extas innan jag hade hört en ton.

»Evangeline« och turnén som följde fick de gamla trogna fansen att rasa mot att den forne rebellen och rumlaren var nyfrälst, nykter och stentrist. Men jag såg en sliten, märkt, jagad man som äntligen uppnått frid – trodde jag. Och förutom nyfunnen andlighet skrev han tidstypiska texter i stil med:

»Du vet, jag älskade vinden
när den kom in från sydväst
när den kom med våren
det var då jag trivdes som bäst
Men nu vet jag att den vinden
för med sig nånting helt annat än vår
när träden dör omkring mej
och ängen är full av sår.«

Det ingav pondus och respekt. Av att lyssna på Ulf Lundell blev man, om man inte redan var det, en rättviseskipare, drömmare, livsnjutare, poet, tempelbyggare och kvinnoman. Det var i alla fall illusionen. När jag i dag sitter och spelar »Evangeline« grimascherar min flickvän när hon hör vem det är och suckar oförstående: »Hur kan du lyssna du på honom?«

1988 hade jag inte varit sen med att ge svar på tal, men 2004 är det svårare att motivera.

Ulf Lundell och hans många efterföljare använder mest musik som en ursäkt för att få ge ut halvdan poesi. Det behöver inte vara något fel – om man vill höras och förändra saker är skivor garanterat en effektivare metod än diktböcker. Feel free.

Men det ska inte behöva betyda att musiken de gör måste tas på samma allvar, vilket ganska många tycks bortse ifrån i sin ogenomtänkta (får man i alla fall hoppas) iver att upprättahålla den numera ytterst förlegade pojkbilden av hurdan en »romantiskt« sinnad man ska vara.

Med Lundell, till skillnad från stordelen efterföljare, gick det länge att ha överseende med detta, eftersom han en gång i tiden i alla fall visste hur man skrev låtar. Minns »Som en syster«, minns »Vit flagg«, minns »Hav utan hamnar«, minns »Främlingar«, minns »Ryggen fri«.

Med det sagt kan man konstatera att »Evangeline« markerar slutet på en epok i Lundells karriär. Nämligen den då han ännu ansåg att låtstrukturer och melodier var lika viktiga som texterna – vilket han omöjligen kan tycka längre. Det är lättare att hitta den gamla nålen i höstacken än finna något som ens liknar en riktig låt på Uffes senast utgivna platta »En eld ikväll«.

Jag menar, ta bara en sak som »All kärlek du har«. Här på »Evangeline« är det en ballad i mängden, ingen som direkt sticker ut. Men skulle man stoppa in »All kärlek du har« på vilken Lundell-skiva som helst efter »Evangeline« – jo, även »Xavante« – skulle den med lätthet tillhöra topparna.

Nu är den, som sagt, inte ens nära det bästa här. Titelspåret sveper fram med en i dag sällan hörd elegans och självklarhet, »Tempel« triumferar med en strategiskt placerad oboe (jaa!) och magnifika »En sprucken vas«, härom året tolkad av Mauro Scocco, är sådär naken, kärnfull och laddad som man jämt skulle vilja att den vilsna vargen var.

R.E.M.: Green (Warner)

De fyra kufiska killarna från Athens, Georgia, var hemliga. Inte så lite arty. Fulla av integritet och undergroundkredd.

Mitt första närgångna möte med dem var det som blev deras sista independentplatta, 1987 års »Document«, som jag förvärvade för fyrtionio kronor och femtio öre på en Expert-rea. Det var också skivan som, tack vare hitsen »The One I Love« och »Finest Worksong« samt kultfavoriten »It’s the End of the World As We Know It (And I Feel Fine)«, tog dessa collegeradiogunstlingar till rymligare konsertlokaler, trevligare turnébussar och mer prominenta listplaceringar. De stora skivbolagen övervakade förstås utvecklingen med allra största intresse. Warner-koncernen, som redan knutit sig an prestigefyllda indiekamrater som Hüsker Dü och Replacements utan att de banden hade behövt sälja sin själ nämnvärt, drog föga oväntat vinstlotten.

I R.E.M. såg det nya skivbolaget helt klart sin chans att få sig ett eget U2. Kanske med ännu större potential. R.E.M. var politiska men inte lika uttalade eller skriva publiken på näsan-tydliga som sina irländska kollegor. En textrad som »Should we talk about the government/Should we talk about the weather« beskriver deras lite vaga formuleringskonst rätt väl. Dessutom var sångaren Michael Stipe en än mer magnetisk scendomptör än Bono, med en helt annan spännande mystik och tveksam sexuell aura kring sig.

Och även om gruppen inte blev U2-stor med »Green« (det skulle dröja till 1991) så resulterade skivan i att de klättrade ytterligare några pinnhål uppåt på karriärstegen, utan att på minsta lilla vis förlora i indietrovärdighet. De visade för hela den amerikanska underjorden att det gick att förena konstnärlig vilja med kommersiell framgång. En attityd som musikaliskt annorlunda band som Sonic Youth och Nirvana beundrade och tog efter. Med hits som »Stand«, »Orange Crush« och »Pop Song ’89« befästes R.E.M.:s roll som »Amerikas viktigaste rockband«.

»Green« är i mitt tycke en av deras starkaste plattor, kanske den allra bästa (den låter dock enormt mycket tuffare och varmare på vinyl än den stela känsla som CD-versionen sprider). Trots att låtarna rockar hårt är arrangemangen fantasifullt påhittiga in i minsta detalj. Ett tydligt taggat, hungrigt, lagom självsäkert band är inte i närheten av den valiumsåsiga alternativmuzak ämnad för uppvuxna, familjestadgade indierockers med radhus och stadsjeep som de huvudsakligen ägnat sig åt de senaste tio åren.

Och en sanning som tål att upprepas är att R.E.M. var ett långt intressantare band på den tiden man inte kunde uppfatta vad Stipe mumlade om.

Prince: Lovesexy (Paisley Park)

Redan före »Lovesexy« fanns det en hel del som talade för att Prince inte hade »alla hemma«. Men när den här plattan dök upp som uppföljare till det odiskutabla mästerverket »Sign ’O’ the Times« anade man att han i själva verket hade »de flesta borta«.

Prince fenomenala kreativitet, nyckfulla tvärvändningar och till synes aldrig sinande ström av såväl innovativa grepp som makalösa låtar hade inte så mycket tagit slut, som en del ville ha det till, utan snarare hade hans genialitet skenat bortom kontroll. Hans gamla vanliga Gud- och sex-fixerade ego kunde helt enkelt inte längre skilja på vad som var bra och vad som bara var knäpp new age-fusion med ett stånd större än hans egen lekamen. Och de stackars satar som i likhet med undertecknad gjorde misstaget att skaffa »Lovesexy« på CD (den enda på den här listan jag gjorde det med) upptäckte snart att det inte gick att hoppa förbi det mardrömslikt sprängkåta titelspåret. Skivan var programmerad så att man var tvungen att spela det i sin helhet, från början till slut…

Jag trodde att tiden hade gått hårt åt den här plattan men mycket av det jag hade svårt för då – främst all mekanisk, epilepsiframkallande maskinfunk – låter efter Missy Elliott och Outkast coolt och högst samtida.

Få låtar här, egentligen endast tufft avskalade singelhiten »Alphabet St.«, hör till hans mest minnesvärda. Men som ständigt fascinerande förnyare och remarkabel albumvisionär var detta det sista (?) vi såg av honom.

Och efter att ha varit vittne till den färgsprakande freakshow som var »Lovesexy«-turnén på Hovet i augusti samma år vet jag dessutom att killen inte alls var Little Richard, James Brown, Jimi Hendrix och Sly Stone i en och samma person – han var mycket mer än så. Den som någonsin har upplevt en tillintetgörande »The Cross« med en Prince i toppform på scen förstår vad jag menar.

The Godfathers: Birth School Work Death (Epic)

Varför The Godfathers är så bortglömda i dag, skamligt nog även av undertecknad, begriper jag inte. Än mindre förståeligt blir det när jag lägger på den brutala pubrocksmocka i plytet som gruppens andra album »Birth School Work Death« är. Det är möjligen det där med »pubrock« som gör att de inte anses »fina« nog, och som sannolikt även bidrog till att de aldrig blev så stora som de förtjänade att bli när de begav sig.

I centrum stod London-bröderna Peter och Chris Coyne, som kunde sina Dr. Feelgood och Eddie And The Hot Rods utantill. Men genom att addera laddade doser hat, frustration och bitterhet kan deras sylvassa splitterbomber till garagerökare lika gärna betecknas som punkrock.

Texterna genomsyras av ursinnig vrede gentemot Thatchers delade England, där de rika blev rikare och de fattigasjönk allt djupare ner i hopplöshet, arbetslöshet och droger. Faktum är att man inte behöver kunna engelska för att uppfatta allvaret i det de sjunger om; det räcker gott med att höra hur Peter Coyne spottar ur sig de frätande salvorna i titelspåret och »Cause I Said So«. Det är klasskamp på liv och död, ingen sådan där självförhärligande bourgeoisie-socialism som är så vanlig bland politiker, musiker och mediapersonligheter nu för tiden.

I innerkonvolutet finns foton på bandmedlemmarna som barn: oskuldsfulla, godtrogna, ännu lyckligt ovetande om den inte så ljusa framtid som väntar. Kontrasten mellan dessa bilder och den mordiska knivhuggarrock som skjuter ut ur högtalarna är lika skrämmande som effektiv.

Det fanns fler superviktiga plattor: U2:s »Rattle and Hum«, The Pogues »If I Should Fall From Grace With God«, Morrisseys »Viva Hate«, Prefab Sprouts »From Langley Park to Memphis«, Eldkvarns »Kungarna från Broadway«, Sators »Slammer!«, »Teknikens Under« med Wilmer X, Los Lobos »La Pistola Y El Corazon«, Pushtwangers »Don’t Be Afraid!«, The Creeps »Now Dig This!«, The Dream Syndicates »Ghost Stories«, samlingarna »Stay Awake« (där Tom Waits, Replacements, Ringo Starr, med flera, tolkar Disney-låtar) och »Folkways, A Vision Shared« (där Bruce Springsteen, Little Richard, Emmylou Harris, med flera, tolkar Woody Guthrie och Leadbelly), samt några skivor som egentligen släpptes 1987 men inte »hände«, åtminstone inte i Tranås, förrän året därpå. Guns N’ Roses »Appetite for Destruction«, Midnight Oils »Diesel and Dust« och Hunters & Collectors »What’s a Few Men« är de jag främst tänker på. Milstolpar som Sonic Youths »Daydream Nation« och Dinosaur jr:s »Bug« skulle det dröja ytterligare något år innan jag hörde.

Men för att inte den här texten ska ta längre tid att läsa än vad 1988 tog att genomleva får vi kanske återkomma till alla de där skivorna en annan gång.