Jag vill ha bra skäl att börja röka

När jag var liten upprättades ett kontrakt mellan mig och populärmusiken. Populärmusikens del av avtalet gick ut på att den skulle ansvara för att intressanta, snygga popstjärnor fick utrymme att tänka och uttrycka sig medan min del var att sätta livet på det stjärnorna sade. Jag upptäckte till min fasa häromåret att detta kontrakt inte längre gäller. Trots att det finstilta hotade om bittra efterverkningar om vi negligerade att uppfylla våra respektive ansvarsområden har avtalet brutits. Jag trodde alltid att det var jag som skulle välja att bryta det först men så, har det visat sig, är nu inte fallet.

I kaoset kring Danger Mouse utmärkta remixprojekt »The Grey Album« har EMI visat sig vara djävulen, nazismen och ett allmänt uselt följe. Detta är dock bara deras näst största brott mot mänskligheten. Det värsta av allt är att de, tillsammans med sina axelmakter, har slutat leverera de popstjärnor som en gång utlovades. Det finns idag inga popstjärnor som kan få folk att börja röka, starta revolutioner eller på andra sätt bidra med något positivt. Alla som syns i tidningarna är antingen tillrättalagda eller dödstråkiga. Det säger en del om en tids populärkultur när Robinson-Robban är det närmaste en rebell man kan komma.

I åren som formade min fascination för populärmusiken fanns de uppenbara hjältarna så tydligt avtecknade på omslag och affischer. Brett Anderson, Jarvis Cocker, bröderna Gallagher… De var antingen intellektuella konstnärer eller röjande huliganer, men fram för allt var de goda förebilder för ungdomen. Att tänka, skapa, skjuta heroin och erövra världen (eller åtminstone slå sönder den) var koncept som kändes nära, intressanta och på allmänt sätt tilltalande. Idag är det annorlunda.

James Walsh i Starsailor. Chris Martin i Coldplay. Francis Healy i Travis. Kan någon förklara för mig exakt vad i någon av dem som jag ska beundra och ta efter?

Jag upprättade ett kontrakt i vilket det framgick att populärkulturen skulle förse mig med förebilder som jag kunde leva mitt liv med, bara jag helhjärtat gick in för att ta dem till mig. Visst kan några anekdoter från David Bowies eller Shaun Ryders respektive eror inspirera till att göra stordåd än idag, men det är alltid i samtiden man formas. Att läsa och drömma om vad som händer i forntiden kan vara fantastiskt, men problemet är att det så lätt blir dålig kopia av allting. Varje tid har sina hjältar och de kan bara fungera i just den tid de framträdde.

James Walsh. Chris Martin. Francis Healy. Det finns ingenting i någon av dessa män som är en egenskap att eftersträva.

Det största problemet populärkulturen idag brottas med är att personligheterna som driver den framåt är skapade för att passa sin samtid. Populärkulturen ska ALDRIG vara tillrättalagd i sin samtid utan tvärtom gå emot den. Först då finns grunden för att de verkligt intressanta verken skapas. I nya numret av Sonic resonerar George Michael i Sebastian Suarez-Golbornes utmärkta reportage kring tanken om fabricerade band. Han menar att en person som Justin Timberlake vare sig han vill det eller ej är fabricerad eftersom han fostrats till stjärna på Disneys TV-program och sedan anammat en urban image som egentligen inte är hans egen. Detta är huvudet på spiken i problemet.

Julian Casablancas i The Strokes har satt på sig de kläder han har därför att musiken han spelar förväntas kläs i just den kostymen. Pink är en berusad bad-girl som pratar om sitt förflutna som narkoman därför att detta understryker hennes white trash-bakgrund och därmed ger målgruppen möjligheter till ökad identifikation. Ingen av dessa två gör uppror mot konformismen, även om de själva säkert vandrar i den villfarelsen.

Jag hatar prat om att allt var bättre förr och det är inte därför jag här hela tiden drar paralleller till David Bowie och britpopens visionärer. Vi kan få det precis lika bra i vår tid. Vad jag vill är att det ska komma någon här och nu, någon som är värd att lyssna på, någon som är värd att rätta in sitt liv efter. Jag söker idoler som är värda att ha som idoler – inte idoler som gör reklam för 7-11.

Självklart finns det sådana personer även idag. Men de finns längre ner i popmyllan. Utanför tabloidernas chockreportage händer naturligtvis massor av intressanta saker, men just det faktum att de inte finns på förstasidorna gör att deras förmåga att påverka större skeenden är begränsad.

Marit Bergman, Karin Dreijer och andra do it yourself-personer som bryter igenom storbolagens brus och bygger ett liv på en dröm är ideologiska inspiratörer. De lär oss att vi inte behöver rätta in oss i ledet och göra det som vi förväntas göra, utan att vi kan tänka själva och nå framgång på köpet.

The Radio Department och andra som vägrar anpassa sig inspirerar till att behålla integriteten. De har en klar bild av hur de är och tänker inte ändra på den en tum för att det bättre ska passa någon slags imaginär publik. Vi kan vara oss själva utan att skämmas, vilken är en lektion som är värd att lyssna på i dessa dagar.

 
Men dessa är ju bara exempel. Det finns mängder av artister som står starka i sin tro och säkert kan komma att omvälva världar om de bara ges lite tid. När nu partipolitiken tappat mark är populärkulturen ett utmärkt medium för att föra exempelvis feministiska agendor som är mil bortom den roll som klassiska, mansdominerade bilden av hur en artist ska influera lyssnarna. Electrocute, Chicks On Speed och de andra är i sanning soundtracket till en samhällsomvandling.

Problemet är bara att dessa inte hamnar på förstasidorna. Jo, Marit är naturligtvis på förstasidan i nya Sonic, men det är de stora forumen jag pratar om här. Pöbelns forum. Alla dessa namn skulle i jämförelse med James Walsh, Chris Martin och Francis Healy kunna tillföra samhället upplysning, intellekt och renässans – om de bara fick utrymmet. Det är helt nödvändigt att de får det utrymmet.

Varje generation behöver nämligen en David Bowie eller en Liam Gallagher som inte gör som de förväntas göra, som inte kan kontrolleras enligt de normer som media vill agera inom och som inte tänker på vad ett uttalande eller agerande kan innebära för rotationen av deras skivor på radiostationerna. När populärkulturen springer allmänmedias ärenden och allt blir »Farmen« eller »Schlagerfestivalen« och brasor i stugorna och tjo och tjim vad bra du var i »Så ska det låta«… Då har hela kärnan med popens styrka gått förlorat. Kvar är bara blöt gegga.