Det enda tioårsjubileet värt att fira

I år är det tio år sedan albumet släpptes. Det kom från ingenstans, skakade om sin samtid och stakade ut någon sorts stig som jag insett att jag alltid kommit tillbaka till, oavsett hur många omvägar och stickspår jag valt att följa. Tio jävla år. På en galaktisk skala är tio år så kort tid att det knappt går att mäta men för en vanlig dödlig är det en evighet – särskilt när det är tio av de mest definierande åren under ens livstid.

Jag har hört att många tisslar om en återupplivning av britpopen och att tioårsjubileet av Oasis »Definitely Maybe« är startskottet på något nytt. De har fel, såklart. Det enda jubileum som verkligen är värt att fira denna vår är att det nu är ett decennium sedan herrarna Gary Cobain och Brian Dougans släppte dubbelalbumet »Lifeforms« med sitt band The Future Sound of London.

Få album har kommit att dominera hela min verklighet som »Lifeforms«. Under något år var det verkligen det enda jag lyssnade på. FSOL satte tonen, inte bara i hörlurarna utan även i själva rummet där jag vistades. De gjorde något som var så totalt bortom alla regler, så totalt far out att det helt och fullt saknade gemensamma nämnare. De satt i sin märkliga studio i Dollis Hill och vävde ihop samplingar, inspelningar och oväsen till kompositioner som var så långt bortom min förståelse att intrycken jag fick närmast var religiösa.

FSOL anno 1994 var inte abstrakta ljudcollage och arrangerat flum. Många ville få det till det då – hallåååå, Oasis var världens bästa band och FSOL spelades bara på »MTV Chill Out« halv fyra när folk satt hemma och fyllekäkade, inte så konstigt att missförstånd sker – men i backspegeln framstår deras musik som fantastiskt arrangerad och dito engagerande. Cobain och Dougans var genier, missförstådda av sin samtid.

De kunde inte titta på TV utan att spela in alla program de såg, för de kunde inte stå ut med att höra någon bra sampling utan att ha möjlighet att använda den. Besattheten växte. De kunde till slut inte gå ut och handla utan att alltid ha med sig en mikrofon kopplad till en bärbar DAT-bandspelare. De förvandlade fältinspelningar till symfonier. De förvandlade väggur till metronomer. Ljud som ingen annan ville ha tog de reda på och förverkligade drömmar med.

Innan jag började skriva denna krönika hade jag inte lyssnat på »Lifeforms« på säkert fem år. Jag var ju livrädd att tidens tand hade brutit ned min gamla älskling som den brutit ned så mycket annat från den tiden. Nackdelen med elektronisk musik är ju just det: När tekniken den komponerades med blir daterad blir även musiken det. Jag borde nu inte vara förvånad.

Självklart borde jag ha förstått det redan innan jag plockade fram skivan ur hyllan.

Men jag är förvånad, för »Lifeforms« låter utmärkt. Fortfarande.

De senaste åren har Tim Heckers, Fenneszar och Andreas Tillianders runtom i världen levererat album som knäckt de flesta av de gamla godbitarna över ryggraden. Även om det inom alla områden är regel nummer ett att älsklingarna måste dödas var »Lifeforms« ett minne jag ville bevara. Men efter att ha lyssnat på albumet två gånger rakt igenom är det bara att krypa till korset och medge att det fortfarande tronar på toppen. Det saknar helt enkelt referenspunkter.

Känn bara i »Dead Skin Cells« när trummorna tar en annan takt än pianoslingan och det ändå framstår som det mest naturliga sätt man kan skriva en låt på. Eller det mäktiga arrangemanget i »Eggshell«. Eller de ostämda acid-ljuden i »Spineless Jelly«. Till och med den lite chillout-sliskiga »Cerebral« framstår som genialisk.

I samband med albumet kom två stycken EP-skivor som i sig själva var som små minialbum. De två mest framstående låtarna från »Lifeforms«; »Cascade« och titelspåret, hade kavlats ut i ett antal spår som spände över femtio minuter och frågan är om FSOL med dessa glömda släpp inte överträffade till och med sin albumform. Med komplexa, innovativa och samtidigt så enkelt lysande arrangemang pinkade de in ett eget revir som ingen av samtidens övriga kompositörer – förutom Aphex Twin – kunde uppnå.

Förlåt. »I get carried away sometimes.« Det var ju inte meningen att det skulle sluta såhär. Jag skulle ju skriva den analyserande, skäggkliande texten om FSOL som avantgardister i en värld som var supersonic och drack gin & tonic. Tanken var att jag på något sätt skulle knyta an till NASA:s lyckade provflygning förra veckan där de lyckades nå »hypersonic«-fart och därmed deklarera supersonic som dött. Men det var innan jag satte på skivan. Det var innan jag nått fram till magin i »Omnipresence« i slutet av andra skivan på »Lifeforms«.

Jag har en god vän som fick en religiös upplevelse av Wittgensteins »Tractatus« och har ägnat de senaste fyra åren åt att forska och skriva om den. FSOL:s »Lifeforms« är motsvarigheten i min värld. För även om det som sagt var länge sedan jag lyssnade inser jag inte förrän nu att skivan har funnits där med mig – i allt jag gjort, som en baktanke till allt jag lyssnat på – hela tiden.

Efter »Lifeforms« gjorde Future Sound of London den första livespelningen på Internet, vilken förevigades på nästan lika utmärkta »ISDN« från 1995. Sedan gick det snabbt utför. De progressiva hopkok som Cobain och Dougans idag släpper som FSOL och Amorphous Androgynous är hopplöst intetsägande och tråkigt. Rentav uselt, skulle jag vilja påstå.