Detaljer






 

Anton Gustavsson finner hopp i »When I Said I Wanted to be Your Dog«.

 

På förmiddagen i dag, onsdag, kom Jens Lekmans debutskiva hem till mig, med titeln »When I Said I Wanted to be Your Dog« diskret skriven över en svartvit bild på Jens i en ribbad tröja. De detaljer jag ska uppehålla mig vid rör emellertid varken skivomslaget (som jag har haft som skrivbordsbild på datorn i flera veckor, och som är vackert, nedtonat) eller mig (som under samma veckor har hoppats ömsom våndats i väntan på hur den här skivan ska låta); det här är en text om andra detaljer. Och om det helt underbara i följande: ett nyfunnet intresse för orkestrering.

Det tekniska upplägget hos musik är ingenting jag tidigare har lagt någon vikt vid, det har aldrig berört mig över huvud taget. Jag har skrivit om musik i olika forum ett ganska långt tag nu, men inte i någon text har jag flikat in ens den minsta bisats om ljudinslag som är mer avancerade än »trumsolo« eller »basslinga«. Det kommer sig av en enkel anledning: jag vet ingenting om dem. Det vill säga: jag vet ingenting om teorin bakom hur musik låter; jag är inkapabel att identifiera någon mer avancerad instrumentering än de nyss nämnda, och aldrig skulle jag med säkerhet kunna skilja ett ackord från ett annat, inte ens C från G eller tvärtom. Dem nämner jag förresten enbart för att användandet av dem brukar småles åt av andra som är mer kunniga på ämnet.

 

Det är lite samma som med hår: eftersom jag inte är uppvuxen i eremitskap har jag i hela mitt liv träffat människor av vilka de allra flesta har hår på huvudet. Utöver att konstatera att det finns där har jag aldrig tittat särskilt noga på hur det ser ut. Jag kan inte avgöra en frisyr från en annan, och definitioner som »pricklugg« och »pottfrisyr« är bara ord som jag kan läsa och se framför mig, snarare än hår. Helt enkelt eftersom jag aldrig har varit mycket för sånt. Jag har inget intresse och vill inget ha. Hår och frisyrer har därför passerat mig likgiltigt förbi. Men nu, när jag lärt känna en person som jag verkligen ägnar all uppmärksamhet är det en annan sak. Utan förvarning finner jag mig i en position där jag när en stark och ärlig fascination för hår, hennes hår det vill säga; jag skulle kunna bygga holistiska teorier om det håret, rakt ur minnet.

Precis på samma sätt som jag, sen i morse – när jag konfronterades med »When I Said I Wanted to be Your Dog« – är djupt insyltad i de allra minsta detaljerna. I vikten och värdet hos varje enskilt instrument. Eftersom jag funnit en skiva som verkligen betyder något för mig ser jag ett verkligt intresse välla upp för saker som annars ter sig fullständigt irrelevanta; även inom ramen för vad som kan vara intressant i musik. Precis som i teorierna baserade på ett visst hår och dess egenskaper kan jag med lätthet finna en nyckel till förståelse av världen i skönheten hos ett visst blåsinstrument som lagts in i bryggan på nyversionen av »You Are The Light«. Och även i hur de nya bakgrundsstämmor som i sista versen på »The Cold Swedish Winter« liksom vävs kring och omfamnar Jens röst.

 

Okunskapen består visserligen, jag har fortfarande ingen aning om vilka instrument eller tonlägen det handlar om. Vill egentligen inte veta. Men det är å andra sidan för att det inte är det det egentligen handlar om. Varken om ett tjockt, egentligen lockigt hår eller en lika vacker trombonslinga utan vad de representerar. Men det där vet ni ju.